Jag har aldrig varit med om en mer imponerande havsstrand, och det är mycket sagt med tanke på hur mäktigt havet i sig är, alltid.
På Nobby’s är stranden bred. Sanden är kritvit. Vattnet är turkost. Det är dessutom kliniskt rent. Man ser havsbottnen (till och med i Sydneys hamn var vattnet klart). Också sanden är ren. Det finns inte en kapsylkork, inget glassplitter, inga fimpar, inga fruktkärnor, inga plåster. Det är helt enkelt rent överallt, också om man gräver i sanden. Vattnet är varmt. Idag var det tjugofem i vattnet, tidigare var det tjugosju. Det är tryggt. Då och då flyger en hajspanande helikopter förbi. Kommer det en obehaglig ballongfisk som idag ropar barnen det åt varann på ett språk som jag förstår: watch out! it’s a puffer fish! ooo — scary! Vågorna är stora, lifeguardsen väljer att visa gul flagga. På diverse skyltar kan vi läsa vad det är som gäller. Ta hand om ditt barn på stranden. Simma mellan de rödgula flaggorna. Känner man sig osäker, som jag, är det bara att gå nära någon som ser trovärdigt jämnbrun ut och kopiera: jaha, det var en våg man ska dyka igenom, jaha, det var en man bara hoppar över. Och man överlever.
Man vill inte hem.
— So what’s up on the Gold Coast? frågar min man taxichaffisen lite skämtsamt. Vi återvänder till vår lägenhet vid Nobbys efter en vecka i Sydney.
— What’s happening on Gold Coast? Well — säger taxichauffören lite roat men börjar sedan med att beskriva recessionen, hur näringarna omkring honom drabbats, samma story som vi hört några gånger i Australien. Folks investeringar har gått ner med tjugo-trettio procent som regel, en del har gått ner med femtio.
Jag sitter på baksätet med ungarna som hatar att man pratar recession med taxichaufför. Det är nu jag börjar ana att operation interkulturell kompetens har misslyckats.
— Jag tycker int’ om mänskor som pratar engelska och int’ heller kinesiska, säger Noah och överröstar alla.
— Nää, int’ jag hellej, säger Naomi.
— Kinesiska låter så här: shing-shong-kon, och det tycker jag inte om, säger Noah myndigt.
— Ja, ja tyckej baja om bacon, säger Naomi lika myndigt.
Underbart.
Det har varit ovanligt jobbigt att hitta hotell på nätet. Har till och med sökt på orden “mysigt hotell sydney” och “bästa hotellet sydney” i hopp om att ramla in på någons reseblogg. Resultat noll.
Vulcan Hotel som min man hittar råkar dock bli helt perfekt. Det är en gammal fin tegelbyggnad som för tankarna till Paris. Inuti är hotellet så gott som nybyggt, fast de gamla färgade fönsterrutorna sitter kvar, och väggen i vårt rum har charmiga slarvigt spacklade sprickor. Inredningen är modern och går i brunt och brutet grått i hela byggnaden. Allt funkar och allt matchar. Personalen är kantigt europeisk. Våra vänner säger att det är så det är. Man kan inte utgå från att ingen förstår dig när du pratar svenska, för på den här kontinenten har hela världen samlats.
Några minusar: Frukosten kostar skjortan vilket vi börjar tro är typiskt för Sydney. Området där hotellet är beläget är på gångavstånd från Darling Harbour men ändå lite industriellt — vår närmaste granne är ett billackeringsgarage. Dessutom är det aningen långt till närmaste tåg, buss och monorail om man bär på två barn [mina benaj e så tjötta!] och en fullpackad ryggsäck.
Vi byter sydneyhotell inför sista natten, och det blir en fullträff! Harbour Rocks Hotel står mitt i Australiens absolut äldsta västerländska stadsdel, The Rocks. Hotellet är ett gammat ombyggt sjukhus i tre våningar, stiligt och behagligt, på gränsen till lyxigt. Utanför fönstret har vi operahuset (!) och Circular Quay.
Gränden mellan Circular Quay och hotellet är en liten oas. De italienska restaurangerna står sida vid sida, och en charmig liten knappaffär, och en frissa som klipper Naomis pannlugg för 5 dollar. Solen gassar på när vi äter linguini och pizza. I själva verket känns det som om man vore i någon liten sydauropeisk småstad. Och detta några hundra meter ifrån operahuset.
Det är natt när vi landar i ett glittrigt Sydney. Look look, there’s the opera house! … and the Bay Harbour Bridge! säger pappan till sina två högljutt flygrädda, stöddigt byggda pojkar som förstört hela flygningen för mig med sitt gnäll. Men nu tittar jag åt samma håll som de och vilken fantastisk syn det är som vi delar! Operahuset är upplyst, och det är också bron. Det är otroligt vackert. Jag tycker mera om de bråkiga killarna nu, för vi tycker om samma syn.
Mina egna sover i stolarna, fast det endast är en timmes flygning mellan Gold Coast och Sydney. Det är bara att bära dem ner till bagageutlämningen och utgången. För första gången på våra exotiska utfärder är det ett bekant ansikte som möter oss, Johan. Det känns underbart. Noah undrar sömndrucket om Johan kör taxi. Nej, Johan bor här. Och det är hans egen bil Noah.
—
Den följande veckan visar att Sydney är någonting som man måste beskriva som Stockholms, Londons och Bangkoks kärleksbarn. Och jag är förälskad i det!
Nu har vi träffat koalor. En koala är programmerad att lägga sig tillrätta i ens famn och bara mysa!
Koalan på bilden bor på Australia Zoo, Steve Irwins familjezoo. För mig var det en av resans tre mål, för Steves liv och död gjorde ett djupt intryck på mig. Till den grad att jag gråter i kapp med regnet nu när jag rör mig bland enorma bilder av familjen som tryckts upp överallt på zooet, osmakligt och exploaterande eller ej. Jag tycker aldrig att det blir varken osmakligt eller exploaterande. Inte ens när jag ser att Steve, Terri och Bindi har var sin clothing line (Steves heter Steve Lives), inte ens fast tjejen med mikrofonen vill att publiken ska ropa Crikey!! i kör, och inte ens då när jag ser att det finns små Steve-figurer i form av nyckelringar och pennor och allsköns krimskrams. Steve var och är helt enkelt mindre betydelsefull än det arbete han utförde. Att dottern har ärvt sin pappas teveutstrålning och passion för vilda djur är väl bara att hurra för?
En fråga som definitivt tycks dela folket down under.
Det regnar!
Det tycks ljusna emellanåt, men det behövs inget annat än att jag eller min man uttalar tankar av typen “tänk om man idag skulle ta och ge sig ut på – ” för att regnet ska överrösta en mer aggressivt än tidigare. Havet öster om oss skummar våldsamt i vitt, och klustern av highrisers i norr skyls av regnväggen helt. Jag ger mig inte utan virar in mig i en badhandduk innan jag ställer mig på busshållplatsen in mot centrum. Möter en tjej med bara fötter, ben och lår, som har ett enormt gult paraply. Vi kikar nyfiket på varann i dånet. Min badhandduk är lika optimistisk, rosa-, orange- och gulrandig, som en solsemester.
Jag noterar att regndropparna har oerhörd ytspänning: de guppar som vita pärlor på den vattendränkta trottoaren innan de löses upp.
Den första veckan i Australien har varit precis så overklig. Vi har ingen aning som vad som händer när regnridåerna dras undan.
—
När jag på alla hjärtans dag köper ett kärleksrött paraply börjar det äntligen ljusna. Första försöket att ta hela familjen och Nybäckarna ut på en utflykt till stan misslyckas. En buss duschar ner fyra av oss på Bridget Jones-maner. Det är bara att klättra tillbaka till vårt hem på Magic Mountain igen för att byta om till torrt. Andra försöket lyckas. Vi tar oss ända till Surfers och tassar söderut, hemåt, längs stranden mot kvällskvisten. Kastar misstroende blickar upp mot skyn: håller den tätt?
Nästan. Det duggar snart igen men också solen sticker fram. Och vilken regnbåge det blir! Den bildar en komplett cirkel när den speglas mot den våta sanden. Bilden har ett oerhört magiskt sug. Det blir resans andra tähtihetki.
Det unga paret har allahjärtansdate på stranden. Naomi som “älsskaj hjäjtan” och brorsan likaså stannar för att uppskatta konsten. De vill delta, så de kompletterar med egna hjärtan. Så fint det blir!
Det unga paret är alldeles urförjust. De knäpper foton och ser det som ett fruktbarhetstecken att våra små amorkeruber flockas kring deras hjärtan. Eller nåt.
Vi har ett eget hushåll i Surfer’s. Jag har tröttnat på närlivset och tagit mig till Coles, som är större.
Isbergssalladen ligger oinpackad i backar. Jag vänder på ett salladshuvud. Nu är det dags att inse att vi befinner oss på andra sidan jordklotet: snittytan är vit och pinfärsk istället för brun, och det finns spår av svart mull. Päronen är fasta och klargröna. De visar sig smaka himmelskt, sött, syrligt och saftigt, allt på en gång. Product of Australia, står det med små försynta bokstäver på märket. Plockar på mig nektariner med vitt fruktkött, tomater som doftar, bananer som är vackert jämngula och med spår av bananblomman längst ut. Allt är ungt, friskt, nytt och products of Australia. Det är som att botanisera i en trädgård, att handla frukt och grönt på Coles.
Men att de kiwifrukter som enligt all logik borde komma från Nya Zeeland visar sig komma från Italien är lite kul. Får höra att det inte är kiwisäsong just nu.
På bilden: en medelstor (!) potatis, komplett med röd jord.
“Är alla de där tvillingar med varann?” undrar Noah när vi väntar på tåget just när ungdomarnas skoldag är över. “Nja”, säger jag, och är lika stirrglad som han. Det är lustigt att man så ogenerat rör sig i sin uniform på stan. Jag kan inte låta bli att läsa på bröstet. Jaha, en sån sån uniform har man på St Peter’s Lutheran College.
Viss variation kan noteras. Morgonrutin hos en del flickelever: håret tuperas till ett fågelbo och sätts sedan upp i slarvig hästsvans. Slipsen knutes löst. Blusen knäppes alls icke ända upp. Sko med klack väljes ut. Plutmun och sömnig blick intas. Dock ej på just St Peter’s Lutheran College, noterar jag.
Fler uniformer! Här har vi en kille från Pizza Hut. “Kim” jobbar som “Salad Bar Captain” på Sizzler och kliver på min buss. Undrar om det hör samman med de härdande tolv åren av skoluniformsbärande att man rör sig i sin arbetsuniform på stan!
Väl framme i Brisbane hos våra värdar Nicolina och Jakob, och deras värdar Anna och lilla treåringen Hollie, flyttar febern över till barnen. Vi väntar ut den innan vi drar vidare i landet, som förresten just nu är drabbat av hetta man inte vill befatta sig med. I Brisbane njuter vi av temperaturer kring 26-32.
Istället för att planera och packa har jag bara bett min man slänga ner klädhögar jag preliminärt samlat ihop medan jag själv legat och skakat under täcket. Jag har också gått också omkring och slängt ner enstaka saker i kappsäckarna, och nu när jag nyfiket öppnar dem för att se hur det blir när man packar utan sitt fulla förstånd håller jag på att dö av skratt.
Vi har sammetspåsar för skoförvaring! och hänglås! och ett hundratal sterila kompresser! Men jag har nästan inga kläder.
Tar slutligen en titt i Noahs ryggsäck som han packat själv: spiderman-dräkt, hörlurar och en blommig strumpa. Vi tänker lika, han och jag.
We’ve waited so long to see Spiderman’s eggs hatch, säger Bart Simpson till mig. I can’t believe they turned into doves. Också jag stirrar förbluffat på den bländvita duvan som ordnar sina vingar, och vet inte vad jag ska svara. Hey! The passengers need feeding! ropar flygkaptenen då och slänger en handfull med frön över sin axel. Det blåser i kabinen vi sitter i, för det saknar tak, och fröna kastas över hela Cattle Class, turistklassen. Det är ohyggligt kallt, jag har virat in mig i alla filtar jag hittat. Jag har till och med lånat barnens. Turbulens över Darwin, varnar kvinnorösten ovanför våra huvuden då som om hon skar i oss med rakblad, och jag tvingar upp mig själv och barnet närmast mig in An Upright Position. Feberfrossan är elak och obarmhärtig men feberyran raka motsatsen, för den vaggar mig vidare i mina underliga hallucinatoriska drömmar, och jag märker inte av någon turbulens.
Nu är det bara tre timmar kvar till Brisbane, rapporterar min man, som tydligen också är med.
Naomi har en mycket asiatisk ansiktsstruktur. På HKIA tycker vi att vi ser svarthåriga varianter av vår dotter precis överallt. Samma trotsiga eskimåblick i massupplaga. Det är fascinerande.
Hon har viss förkärlek för asiatisk mat. Efter att ha matvägrat på Finnairs flyg kastar hon sig över den starkt currykryddade nudelwoken. Hon greppar ätpinnarna energiskt. Har hon sina finska och svenska rötter till trots asiatiskt blod i sig? She’s a natural, tycker vi.
Det är med viss lättnad vi stapplar ut när vi ska byta flyg i Hong Kong. Den första kontrollen vi möter kommer som en överraskning. “Temperature Control”.
“Madam would you please step over here”, säger en kvinna med munskydd och febertermometer. Hon mäter febern och visar på displayen: ni har feber madam. Som om jag inte visste det. Jag försäkrar att jag är på väg till Australien och inte tänker mig ta in i Hong Kong, och då är det ok, jag får passera.
Jag känner mig aldrig fullt så här ofräsch när jag kommer in i ett nytt land men undrar ändå lite varför hon fångat in endast mig, och det är då vi ser värmekamerorna. Mitt ansikte lyser tomatrött på skärmen.
Det slår mig att det här måste innebära att all eventuell fågelinfluensa i Hong Kong finns just på flygplatsen. Och så ser jag mig omkring. Jag befinner mig ju i ett akvarium fullt med putsarfiskar. Precis överallt rör sig städare med olika uppgifter: väggputsning, golvtvättning, plantputsning, bordtorkande. När jag och min lilla flicka besöker tuppen tvättar städerskan golvet i båsarna bredvid så att moppen kommer in i vårt bås från båda hållen som för att säga: “Do not contaminate our country, madam!”
Har nog hört talas om resfeber. Jag lider av den värsta sorten verkar det som; riktig feber, frossa, illamående, skakningar. I sjalva verket liknar den precis den äckliga febern som kollegorna har haft i dagarna. Det gör ont i lungorna när jag hostar också. Och i morgon startar tiotimmarsflyget till Hong Kong.
Jag ska med det flyget! Jag befaller febern som en skabbig hund (“gå bort!!”) och reser mig ur sängen för att visa kroppen att den de facto är frisk. Jag ignorerar kallfrossan och stuvar halternecktoppar i kappsäcken.
Jag tänker vinna den här fighten.
