Det tar aldrig slut

We’ve waited so long to see Spiderman’s eggs hatch, säger Bart Simpson till mig. I can’t believe they turned into doves. Också jag stirrar förbluffat på den bländvita duvan som ordnar sina vingar, och vet inte vad jag ska svara. Hey! The passengers need feeding! ropar flygkaptenen då och slänger en handfull med frön över sin axel. Det blåser i kabinen vi sitter i, för det saknar tak, och fröna kastas över hela Cattle Class, turistklassen. Det är ohyggligt kallt, jag har virat in mig i alla filtar jag hittat. Jag har till och med lånat barnens. Turbulens över Darwin, varnar kvinnorösten ovanför våra huvuden då som om hon skar i oss med rakblad, och jag tvingar upp mig själv och barnet närmast mig in An Upright Position. Feberfrossan är elak och obarmhärtig men feberyran raka motsatsen, för den vaggar mig vidare i mina underliga hallucinatoriska drömmar, och jag märker inte av någon turbulens.

Nu är det bara tre timmar kvar till Brisbane, rapporterar min man, som tydligen också är med.