Steve lives
Nu har vi träffat koalor. En koala är programmerad att lägga sig tillrätta i ens famn och bara mysa!
Koalan på bilden bor på Australia Zoo, Steve Irwins familjezoo. För mig var det en av resans tre mål, för Steves liv och död gjorde ett djupt intryck på mig. Till den grad att jag gråter i kapp med regnet nu när jag rör mig bland enorma bilder av familjen som tryckts upp överallt på zooet, osmakligt och exploaterande eller ej. Jag tycker aldrig att det blir varken osmakligt eller exploaterande. Inte ens när jag ser att Steve, Terri och Bindi har var sin clothing line (Steves heter Steve Lives), inte ens fast tjejen med mikrofonen vill att publiken ska ropa Crikey!! i kör, och inte ens då när jag ser att det finns små Steve-figurer i form av nyckelringar och pennor och allsköns krimskrams. Steve var och är helt enkelt mindre betydelsefull än det arbete han utförde. Att dottern har ärvt sin pappas teveutstrålning och passion för vilda djur är väl bara att hurra för?
En fråga som definitivt tycks dela folket down under.
Äntligen!!!!! Nu tror jag att ni verkligen är i Australien
Mig också, mig också, jag vill ha en koala!!!
Tillsvidare får jag nöja mig med en varm hund uppe i Jakobstad i ett tyst, stort hus efter att alla andra åkt till jobb och skola. -15 grader och det snöar, men barnen har skiddag, elle “skit-dag” som det även kallas.
Och, vad ska jag göra idag då? Hmm, först så gör jag väl ingentting och sen så blir det väl lite mer av ingenting. Ibland är livet så skönt!
Men oj, vad mysigt! Det ser varmt och skönt och baraxlat ut.
Här i Leksand kramas vi i täckjackor. Vi når dock inte Ann-Lois österbottniska temperaturer, utan just nu har vi behagliga -9. Kung Bore har sedan länge bäddat in vår festplats Sammilsdalsgropen i ett tjockt, inbjudande snölager. Där pågår denna vecka vinterfestival som uppladdning inför kommande helgs stora begivenhet, nämligen melodifestivalen, denna svt:s mastodontiska cirkus, som kommer till staden. Hela city (nåja
) är upplyst av ett rosa skimmer och glamourkänslan börjar faktiskt krypa fram.
Wow! Vilken underbar bild. Måste varit fantastiskt att hålla i koala. Och barnen är bedårande.
Tack för mysiga kommentarer. Har mycket svårt att tänka mig att det just nu är en helt vanlig måndag, jobbdag i kalla Norden.
Ja koalan verkligen tyr sig till en och kramar en lite vänligt med sina klor. Barnen tiggde sedan till sig var sin mjukiskoala. Till och med tuffa Noah sover med sin.