På jobbet håller jag på med texter som andas idén vår. Vårstädning; ut med det gamla, in med ljus och frisk luft. Fixa upp balkongen, låt det blomma. Jag har ingen aning om kunderna blir våryra och glada. Men själv blir jag inspirerad.

Men, vårstädning, alltså. Tömmer än en gång garderoben på noppiga, förkrympta, missfärgade eller formlösa kläder. Det skär i hjärtat att inse att det främst är främst Vero Moda, Vila, Benetton, Inwear och till och med den käraste favoriten Zara som står för de minst tåliga kläderna.

Kollar in märket på de plagg som hållit. Promod, Mango, NafNaf. Men mitt favoritmärke från tidigt nittiotal Indiska finns bland dem! Nästa dag styr jag stegen till Indiska och köper denna härliga klänning.
 

PS. Nej, jag tänker inte börja modeblogga (komiska tanke). Däremot har jag lagt in den nya kategorin shopping. Ibland vill man helt enkelt visa vad man hittat och berätta varför.

Denna morgon vill jag inte ha kontorskaffe, fast det är rätt gott och det finns alltid någon kollega med både hjärta och pliktkänsla som brygger det. Nej, jag vill ha kaffe i paffmugg med lock med varningstext caution! hot content idag. Det är någonting amerikanskt med kaffe i paffmugg, en liten whiff of success i brist på annat.
Tjejen, hon med morotsfärgad brunutansol, är ensam denna morgon och hyllorna gapar tomma.
- Niin? ropar hon och stryker bort hår från ansiktet – det stressade – med baksidan av sin gummibeklädda hand.
- Tuleeko syötävää? Ska du ha nåt?
Jo tack, jag beställer en halv baguette med skinkfyllning och en latte.
Åh, så jäktad hon är. Hon vill helt klart hinna fylla hyllorna före frukostboomen och jag hindrar henne.

Men när jag får min urbana frukost och tar den första klunken av mjölkskum för att få på locket blir världen så tvärt ny att det är absurt. Det är en himmelsk latte. Jag säger nästan jag älskar dig rätt in i det morotsfärgade.

Fem dagar efter resan bygger vi en snögubbe.

Ligger på badhandduken på strandsanden. Det är vår semesters sista dag.

En mås har ställt sig vid handdukskanten. Guldkustens måsar är annorlunda. De beter sig lika arrogant som katter. Denna mås stäcker på halsen och ser mig rakt i ögonen över sin näbbtipp: Jaha, ni kom hit. Till min strand. Så trevligt. Det är en ironisk mås.

I havet, precis där vågorna reser sig innan de bryts, flockas de badlystna. Det brukar vara förvånansvärt unga barn som tar sig dit ut, veckoslutsbadare, enstaka bleka turister och, på området som markeras av de blå flaggorna, surfare. Det är vanlig vardag idag, och min Bo och Noah finns bland de få badlystna.

Havet dånar och vinden plockar med sig resten av ljudfragmenten. Människorna skriker och skrattar, de kastar frisbee, mimandes och ljudlöst. Jakten på the perfect wave därute ser ut som en omtagning i slowmotion. Min lillkilles kopparbruna rygg piskas av vågorna, och han kastar sig in i dem på nytt och på nytt. Det är som att se på en stumfilm också, på någonting som passerat länge sedan. Man känner sorg, för snart är allt detta för länge sedan hänt.

Måsen med den isiga blicken står kvar.

Noah är ett lustigt vått poolväsen. Då och då kommer han upp på ytan och blåser ut vattnet ur näsan, och ser lika blank och hal ut som en säl, med långa droppbestänkta ögonfransar. Och så — blubb — försvinner han igen. Han vill bli dykare när han är stor. Under resans lopp lär han sig att simma också ovanför ytan, men det har aldrig varit hans prioritet. Det är under ytan det är spännande.

Naomi trivs bäst vid bassängkanten. Hon har en klar mission som man inte kan distrahera henne ifrån. Hon avverkar svarta små myror genom att hälla klorvatten på dem med en blå hink.

En gång provar jag att hålla henne under magen så att hon flyter och – hon börjar simma omedelbart. Jag skrattar så jag kiknar, för hon är frenetisk. Hon frustar och spottar mig i ansiktet, och benen och armarna arbetar som kvarnhjul. Hon är inte ett simmande flickebarn utan ett fenomen.

Nästa dag kommer jag till poolen när familjen redan är där.
- Nu kan du visa åt mamma vad du lärt dig, säger pappan.
Till min fasa försvinner dottern under vattenytan och börjar sprattla vilt som i panik. Hon tappar fotfästet och det är buken och sedan baken som sticker upp ovanför. Jag hinner precis fram till bassängkanten för att hoppa i efter henne när hon utan besvär ställer sig upp och säger andfått med ett stolt leende:
– Såg du mamma? Ja dykte.
Hon ser sedan förvånad ut, för jag har inte hunnit nollställa mitt oroliga ansikte.

Sedan dess har hon också levt under vattnet, och jag kämpar för att slappna av under varje dykning som ser ut som en dödskamp. Naomi är medveten om detta. När hon ser paniken hos förbipasserande konstaterar hon:
– Alla tjoj att ja djunknar. Men ja baja simmaj undej vattnet.