Noah är ett lustigt vått poolväsen. Då och då kommer han upp på ytan och blåser ut vattnet ur näsan, och ser lika blank och hal ut som en säl, med långa droppbestänkta ögonfransar. Och så — blubb — försvinner han igen. Han vill bli dykare när han är stor. Under resans lopp lär han sig att simma också ovanför ytan, men det har aldrig varit hans prioritet. Det är under ytan det är spännande.

Naomi trivs bäst vid bassängkanten. Hon har en klar mission som man inte kan distrahera henne ifrån. Hon avverkar svarta små myror genom att hälla klorvatten på dem med en blå hink.

En gång provar jag att hålla henne under magen så att hon flyter och – hon börjar simma omedelbart. Jag skrattar så jag kiknar, för hon är frenetisk. Hon frustar och spottar mig i ansiktet, och benen och armarna arbetar som kvarnhjul. Hon är inte ett simmande flickebarn utan ett fenomen.

Nästa dag kommer jag till poolen när familjen redan är där.
- Nu kan du visa åt mamma vad du lärt dig, säger pappan.
Till min fasa försvinner dottern under vattenytan och börjar sprattla vilt som i panik. Hon tappar fotfästet och det är buken och sedan baken som sticker upp ovanför. Jag hinner precis fram till bassängkanten för att hoppa i efter henne när hon utan besvär ställer sig upp och säger andfått med ett stolt leende:
– Såg du mamma? Ja dykte.
Hon ser sedan förvånad ut, för jag har inte hunnit nollställa mitt oroliga ansikte.

Sedan dess har hon också levt under vattnet, och jag kämpar för att slappna av under varje dykning som ser ut som en dödskamp. Naomi är medveten om detta. När hon ser paniken hos förbipasserande konstaterar hon:
– Alla tjoj att ja djunknar. Men ja baja simmaj undej vattnet.