Ligger på badhandduken på strandsanden. Det är vår semesters sista dag.

En mås har ställt sig vid handdukskanten. Guldkustens måsar är annorlunda. De beter sig lika arrogant som katter. Denna mås stäcker på halsen och ser mig rakt i ögonen över sin näbbtipp: Jaha, ni kom hit. Till min strand. Så trevligt. Det är en ironisk mås.

I havet, precis där vågorna reser sig innan de bryts, flockas de badlystna. Det brukar vara förvånansvärt unga barn som tar sig dit ut, veckoslutsbadare, enstaka bleka turister och, på området som markeras av de blå flaggorna, surfare. Det är vanlig vardag idag, och min Bo och Noah finns bland de få badlystna.

Havet dånar och vinden plockar med sig resten av ljudfragmenten. Människorna skriker och skrattar, de kastar frisbee, mimandes och ljudlöst. Jakten på the perfect wave därute ser ut som en omtagning i slowmotion. Min lillkilles kopparbruna rygg piskas av vågorna, och han kastar sig in i dem på nytt och på nytt. Det är som att se på en stumfilm också, på någonting som passerat länge sedan. Man känner sorg, för snart är allt detta för länge sedan hänt.

Måsen med den isiga blicken står kvar.