Min vän och jag nordic walkar i skogen. Vi kan kalla henne Anna. Hon har blivit bjuden på Mary Kay-visning, säger hon och jag blir smått road, för hon har som vana att glatt dyka upp på dylika home network-tillställningar och smaka på hembakta pajer och slurpa te och sedan glatt meddela sitt tack, jag är inte här för att köpa, helt utan att känna av kraven att inhandla överprissatta plastburkar – som förresten inte håller vad de lovar. Själv känner jag mig tvungen att köpa något för pressen som de hembakta pajerna skapar blir för stor, och så är jag arg på systemet som bygger just på denna känsla av att stå i skuld.

Men, Mary Kay var det alltså tal om. Under vår långa vänskap har Anna hittills utmärkt sig med ett minimum av flärd. Jag frågar om det är sällskapet och pajerna som lockar igen?
- Ja det stämmer, jag sa att jag kommer gärna men lovar inte att köpa nåt, det sa jag, säger Anna glatt.

Jag vill ändå uppmuntra lite, och berättar att en annan väninna blivit helt omvandlad efter att hon börjat med Mary Kay, “det är verkligen en produktserie jag tror på, man ser helt ansiktslyft ut”, flåsar jag, “sådär skir och porslinslik, med ett inre lyster” och så försöker jag dra in kinderna och pluta lite med munnen för att illustrera hur vacker man blir. Det är inte lätt när man stavar sig fram iförd den finska nationaldräkten tuulipuku.

Ett par veckor senare sitter hon i min soffa och ser ovanligt fräsch, för att inte säga skir och porslinslik ut. Det blonda håret har blivit en enyans blondare under påsklovet men det är inte allt. Det kryper fram att Mary Kay var ett koncept som hon så att säga köpte. Bokstavligen. Jag tar fram Mary Kays hemsida för jag vill att hon ska visa sina inköp online men hon säger uppgivet: “Nej, det är ingen idé. Jag köpte allt.”

Och så börjar bekännelsen, bikten. Hon beskriver tankegångarna på mötet. Varför det blev så att dagkräm och nattkräm och handkräm och handpeeling utökades till peeling för läpparna och två olika rynkkrämer och meterlång väska i rosa (ha!) som alla dessa goodies förvaras i. Varför det blev så att hon måste gå upp tidigare och lägga sig senare för att hinna med hela skönhetsvårdprocessen, hon som så älskar och behöver sin fulla nattsömn. Så här löd tanken: “Ska jag köra med det här ska jag köra hela vägen. Det är ingen idé att bara köpa en produkt. Då måste man snarare köpa hela serien.”

När hon berättar hur mycket det hela kostade blinkar hon bort en tår, för hon tänker på hur man hade kunnat använda pengarna mindre själviskt.

Jag blir så rörd jag också. Precis exakt så här slits man av olika viljor och förväntningar och behov, egna och andras, när man är kvinna. Se på oss. Man bara måste älska oss.

Jag har haft en ovanligt lång kärleksaffär med turkost. Inser att ögat mitt enligt all logik  borde sluta älska turkost efter ett decennium av överexploatering. Kunde inte låta bli att klä hemmet i det en sista gång trots detta. Det får bli ett farväl.

Gardiner & kuddar från Indiska. Älskar sättet gardinen silar ljuset på, det påminner om doften av min barndoms solvarma gardiner.

Hur det här gänget funnit varandra är en gåta. Men nu sitter de i alla fall ett rymdskepp och en gemensam mission har de också: krig. Mot vem, undrar mamma. För i skeppet finns alla representerade.

Dagisets påskfest med maskerad nalkas.

Syr in en musdräkt på natten. Flickan vill ha endast en kaninsvans på morgonen. Hon gråter som en mistlur när jag för henne, för hon avskyr uppståndelse.

Men väl hemma tar vi ut svängarna i en orange bunnydräkt och Clas Ohlsons ansiktsfärg. Det känns som att vi bearbetar morgonens trauma tillsammans.

Jag har så dåligt samvete för att jag inte sått påskgräs, för att jag tvingar min dotter på maskerad, och för att jag – faktiskt – tar min febriga son till jobbet idag. Därför känns det bra att se att barnen sått gräs på dagis.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!