I bought a new lens, beib.

- Nu har jag köpt nånting åt oss som du inte har förväntat dig, säger min man.
Det är rätt sätt att tala till mig för att jag inte ska bli sur på pengabruket. Istället blir jag väntansfull. Jag ser att det är optiska grejer, och vi har talat om en ny dv-cam. Men nej, det här är annat. Det står Mama? Congratulations, it’s a Lensbaby på paketet och det är ett nytt objektiv med olika linser som paketet håller inne.
Det följande dygnet blir det hundratals försök med den nya Lensbeibin (som vi döper den till). Jag säger försök, för det är nästintill omöjligt att fokusera med objektivet som ser ut som ett dragspel. Och det tar länge. Plötsligt är jag min mans nya favoritfotoobjekt precis som för tio år sedan, för till skillnad mot barnen kan jag sitta orörlig utan att blinka. Bilderna ser drömska ut och för tankarna till camera obscuror. Det är bara en punkt som blir kan bli skarp, om man lyckas ens med det. Och jag är så glad. Under det senaste decenniet har fotograferandet blivit snabbare. En amatör når perfekt skärpa och ljusförhållanden utan större ansträngning. Lensbeibin är en antireaktion. Nu är de knivskarpa snabbseriernas tid slut. Varje shot är knäppt med tid, omsorg och … ja, kärlek, som på good old times.