Trött efter en utdragen pendolinofärd och en overklig vecka på jobbet har jag kommit till stugan, där mina barn bor i sommar.

Min mans släkt har brett ut sig längs Saimenkusten i en minst sagt brokig rad med stugor; en del installerar vattenklosetter och varmvattenduchar och utekök med gashäll åt sig, en del låter golven luta och väggarna flaga fritt. En del låter gräset växa knähögt och ängsblommorna ta över alting för att fjärilarna ska ha ett hem; en del har gräsmattor perfekta som golfbanor. Släkten är stor. Och variationen enorm. Är ni verkligen släkt med varandra allihop? har jag någon gång tänkt i smyg.

Min mans familj har valt fjärilarna. Och huset har lutande golv. Mossan i timmerväggarna har decennier på nacken. För att inte tala om stockarna.

Grillmiddagen är dukad. Svärmor, svärfar och make har stått i medan jag läst Bamse åt barnen som nu sover. I en gest typisk för svärmor är bordet dukat med någonting som ser ut som tallrikar i trä. För en vecka sedan var barnens kära vuxna vän här, hon som handlar ekologiskt på Ruohonjuuri, och som har två rastaflätor kvar som minne efter en betydligt större kalufs (en för Noah och en för Naomi – att dra i). Och tallrikarna är från just Ruohonjuuri. Och besticken också. Och svärmor, som blivit tagen av hennes principfasthet och hennes kärlek för båda barnen och för klotet vi lever på, tänker trogen sin personlighet: ja, varför inte. Vi provar.

- De är tillverkade av fallna palmblad, säger min man.
- De är väldigt vackra, säger svärmor. Men snabbt skövlar man ju en massa palmer om man gör en stor industri av dem!
- Nej, det är bara fallna blad, sägen mannen.
Och så funderar vi på det en stund. Nej, någonting mer ekologiskt kan vi inte tänka oss. Svärfar sneglar på den maffiga biffen och sedan på besticken av trä men säger ingenting.

Bordsbön. Svärfar är präst. Tack gode Gud för att vi får vara här och njuta av en så här fin sommarkväll tillsammans. Jag tittar ut genom fönstret på tallstammarna, på sjöglittret och på fjärilsmarkerna, och möter min mans blick mitt emot. Ja, det är en bra stund vi lever nu.

Man börjar ta för sig. Svärmor är förtjust i tallrikarna.
- De ser så fina uta att man egentligen inte vill …
- … besudla dem?
- Nej. Man vill inte besudla dem.
- Speciellt inte med en biff.
- Ja sallad vore de utmärkta för. Få se nu –
Knak. Det är svärmors gaffel som vägrar borra sig in i den massproducerade nötbiffen. Knak. Det är svärfars. Vi skrattar. Marinaden suger sig in i det porösa palmbladet och bildar fula fläckar. Svärmor reser sig och tar fram bestick i stål.

Och så samtalar vi om veckan som gått, om demonstrationerna i Iran och på stan idag, om Michael Jackson som dött, om människor vi bryr oss om. Utanför faller skymningen.

Min man diskar tallrikarna efteråt, för de kan användas fem till tio gånger. Sedan komposteras eller bränns de.

- Ja. Man blir så häpen när ens gaffel plötsligt går av mitt i maten, säger svärmor när hon reser sig från bordet. Hon låter väldigt nöjd.

Bukarest är en kvinna som tagit sig ur ett förhållande med en psykopat. En tid efteråt var hon lemlästad och full med blåmärken. Självförtoendet var krossat. Hon var chockad över att det faktiskt gick att bli kvitt den jäveln – hur k u n d e han behandla mig så och: inte kommer han väl ändå tillbaka? Åren går, tiden läker och hon börjar försiktigt räta sin rygg och samla på självkänsla. Hon gör sig vacker igen och gör det bästa hon kan av de ärr som misshandeln lämnat på hennes kropp. Skammen är borta.

Överallt ser man nämligen spår efter Ceausescu. Grandiosa skrytbyggen som arbetarna betalt för och raka motsatsen, osannolikt fula gråa lådor till höghus, numera sorgligt förfallna. Det är rysligt hur närvarande historien är, jag hör de kommunistiska barnkörerna sjunga onatrurligt dresserat. Det är så absurt. Det känns som att stiga in i ett gultonat vykort från åttiotalet, eller in i en dokumentärfilm.

Men denna kvinna har alltså rest sig. Hon blickar en rakt i ögonen med ett fantastiskt trots: well, take me as I am or leave me.

Vad man idag tycker om den forna diktatorn verkar variera. Maria säger att de unga inte har några problem att tala om honom, kanske är det så att historien inte berör den som inte minns. Hon säger också att diktatorn fortfarande har anhängare.

Själva märker vi av en viss förtegenhet. På vårt hotell säger receptionstjejen som går igenom kartan med oss att det stora parlamentshuset – världens näst största byggnad – finns alldeles här, bakom de här husen. ”I dont’t know if you know about… ” hon låter meningen dö ut och vi säger ingenting, för vi fattar inte varför hon är så påtagligt dramatisk. På gatan är det senare en härlig äldre herre, komplett med käpp och stärkt krage, som stannar oss som så tydligt är turister, och han håller en halvtimmes föreläsning åt oss. Där i det där huset mina landsmän hölls fången. Här, här och här mejades mina landsmän ner av militären i december 1989. Här blödde de. Efteråt tvättade vi gatorna tillsammans. Min man chansar och frågar vid namn om det var diktatorn som gjorde det, och den äldre upprepar:
Yes. Him. Ceausescu. Det sista säger han försiktigt som ett barn som lär sig ett nytt ord. När vi skiljs åt säger han som ett sista vänligt råd: And never speak his name. Börjar inse att Ceausescu är något av en Rumäniens Voldemort, he who must not be named.

Vi traskar till parlamentshuset för att se var denne Voldemort, den slusken Jack, brukade hålla hus.

På piatsan nylanseras Coca-Cola Zero idag. Ta på dig ögonbindeln (bifogas som giveaway) – du kommer inte att känna skillnaden mellan originalet och zero!

Det är dag fyra i Bukarest i slutet på maj.

Maria och Rufus, våra lokala guider, har då och då sett busiga ut och sagt ”ja just det, och så har vi det stället kvar”. Stället som de trott att jag och min man speciellt kommer att tycka om att besöka.

En kväll när det har blivit mörkt kör vi så till andra sidan stan och slinker in i källaren till ett av de vackrare höghusen. Källaren är en korsning mellan en opiumhåla och ett vandrarhem — och ett théhus. Det är det sista av de tre det är, de facto, men man ligger i våningssängarna i ljuset av aromoljelampor, och lutar sig mot de halvt fuktiga kuddarna och råa källarväggarna, och undrar var man hamnat.

Jag slås av en känsla jag minns från åren cirka femton år bakåt i tiden. Då kände jag en ständig längtan till stunden nu. Det var den känslan som dominerade och gjorde en så sorgsen: en motstridig längtan åt alla håll som gjorde att man inte kunde ta vara på nuet. Någon gång beskrev jag den känslan för en själsfrände, och han sa självklart: Nämen. Det är den känslan jag kallar för lycka.

Att i en dröm vistas i en källare kan betyda att man handskas med det undermedvetna och dåtiden. Underligt nog är det just här, i thékällaren, som det känns så. Jag drömmer. Och det förflutna, det glömda kommer ikapp. Jag minns saker.

—

Men. Ett théhus alltså. Menyn är en handbunden bok med ett hundratal olika tesorter listade. Det är nu vi minns den nötiga smaken av riktig Oolong som växer högt uppe på bergen i Taiwan och som skördas med samma vetenskapliga kunnande som champagnedruvor. Det var en upptäckt från tio år bakåt i tiden i Malaysia. Den milt gula vätskan sväljer man, och efteråt kommer smaken. Den slår in som med fördröjning, som den av ett ekfatslagrat vitt vin, i främre delen av gommen, mycket milt och ja, förfinat för att vara riktigt exakt. Man andas ut genom näsan för att hålla kvar sensationen en sekund till. Smaken är liksom blyg och feminin och upplöses snabbt. Nästa lilla klunk. Och nästa. Det går inte att dricka sig mätt på Oolong.

Jag beställer en rooibos med ingefära. Min man och Robban beställer dessa blyga taiwanthéer. Ioana beställer ett yogithé och Rufus ett kallt thé med skum på ytan som serveras och ser ut om ett öl. Maria beställer dessutom in hembakta nötkakor, japanska snacks och annat knaprigt.

Efter denna sävliga upplevelse är vi som syskon. Vi har krupit ut från en sällsam rumänsk källarhåla i kvällsmörkret i sena maj, då bondar man på ett nytt sätt fast ingenting av vikt har uttalats.

Bukarest är otroligt exotiskt. Det påminner om mer om de afrikanska storstäderna än om de europeiska. Ta nu hundarna till exempel. Det finns trimmade hundar i koppel, men lika många hundar springer oskötta och hemlösa.

En del tunnelbaneperronger är smala så smala. Metrodörren öppnas mot en betongvägg, tror man, tills man ser den smala klaustrofobiska remsan som man förväntas gå på. Och parkerandet roar mig enormt. Enligt Maria, vår inföding, lyder regeln: parkera så, att en bil kan passera. Med andra ord är båda trottoarerna och körfilerna fullpackade med bilar om kvällarna. Man chansar på att man själv startar före de andra bilarna på morgonen och stänger in dem med sin egen. När man kör står man egentligen bara still. Och tutar.

Och så är det alltså fulheten. Visserligen är de finska förstadshusen skrämmande fula. De är hopfogade av betongplattor. Efter tio år är betongplattorna brunrandiga av rinnande rostvatten. Hur husen i Bukarest blivit som de blivit är svårt att säga, jag är till och med osäker på byggnadsmaterialet för det kunde lika gärna vara våt wellpapp. Men. Ställer man sig i en korsning och snurrar runt 360 grader ser man garanterat byggarbeten överallt. Och det nya är i kontrast mot allt annat otroligt vackert. Varje nybygge ser ut som en idyllisk picknick i ett atombomblandskap. Så småningom kommer det nya och vackra att ta över helt. Jag är i och för sig samtidigt osäker på vad det kommer att göra åt stadens prägel. Som det är nu är det just blandningen, historiens vingslag och kontrasterna som är så otroligt charmig, till den grad att man blir störtkär.

Texturerna är så fina! Det finns tegelväggar som vittrar sönder så pittoreskt. Det finns avklippta huslängor. Till och med mitt i stan finns det stora, stora ytor för det finns övergivna fallfärdiga hus som JCDecaux tagit över men också de mer handarbetande affischklistrarna. Affischkulturen är stor som i Stockholm på åttiotalet. Indieband marknadsför sig på samma sätt i Helsingfors som stora namn gör här. Duffy, Michael Bolton, Sinead O’Connor och är alldeles tydligt på väg till Bukarest på sina turnéer i sommar. När det är tillräckligt många affischer på varandra blir det som en tjock bit bark som krullar sig utåt. Vilken underbar organisk struktur!

Duffy, förresten. Hennes svartskuggade ögon blickar ner från ett lakan stort som ett hus. Jag är inte perfekt men jag är jag, lyder hennes djupa slogan för Coca-Cola Light. På rumänska förstås. Detta italienskklingande vackra språk med tassiga inslag av ryska.

I ett par månader har jag skämtat om vår lilla semester som infaller i slutet på maj, det skämtandet tycker jag att jag har rätt till med tanke på att jag kommer från det som sverigereportern kallade för Hell-sinki.

Vid biljettkassan blev det nämligen klurigt i mars då det var dags att slå till. Rom stod det på önskalistan, men de biljetterna var slut för kristihimmelfärdshelgen i maj. Jag pekade i all hast på Rom-ania istället. ”Två biljetter, tack”. Associationerna kring Rom klingar annorlunda än kring Rumänien – det var poängen med mitt skämtande förstås – men folk har kommenterat i stil med ”det blir säkert en rom-antisk resa” och sagt att Bucharest har säkert ungefär samma charm som Prag. För syftet med resan var att fira våra tio år som gifta, mina och makens.