Bukarest

Bukarest är otroligt exotiskt. Det påminner om mer om de afrikanska storstäderna än om de europeiska. Ta nu hundarna till exempel. Det finns trimmade hundar i koppel, men lika många hundar springer oskötta och hemlösa.

En del tunnelbaneperronger är smala så smala. Metrodörren öppnas mot en betongvägg, tror man, tills man ser den smala klaustrofobiska remsan som man förväntas gå på. Och parkerandet roar mig enormt. Enligt Maria, vår inföding, lyder regeln: parkera så, att en bil kan passera. Med andra ord är båda trottoarerna och körfilerna fullpackade med bilar om kvällarna. Man chansar på att man själv startar före de andra bilarna på morgonen och stänger in dem med sin egen. När man kör står man egentligen bara still. Och tutar.

Och så är det alltså fulheten. Visserligen är de finska förstadshusen skrämmande fula. De är hopfogade av betongplattor. Efter tio år är betongplattorna brunrandiga av rinnande rostvatten. Hur husen i Bukarest blivit som de blivit är svårt att säga, jag är till och med osäker på byggnadsmaterialet för det kunde lika gärna vara våt wellpapp. Men. Ställer man sig i en korsning och snurrar runt 360 grader ser man garanterat byggarbeten överallt. Och det nya är i kontrast mot allt annat otroligt vackert. Varje nybygge ser ut som en idyllisk picknick i ett atombomblandskap. Så småningom kommer det nya och vackra att ta över helt. Jag är i och för sig samtidigt osäker på vad det kommer att göra åt stadens prägel. Som det är nu är det just blandningen, historiens vingslag och kontrasterna som är så otroligt charmig, till den grad att man blir störtkär.

Texturerna är så fina! Det finns tegelväggar som vittrar sönder så pittoreskt. Det finns avklippta huslängor. Till och med mitt i stan finns det stora, stora ytor för det finns övergivna fallfärdiga hus som JCDecaux tagit över men också de mer handarbetande affischklistrarna. Affischkulturen är stor som i Stockholm på åttiotalet. Indieband marknadsför sig på samma sätt i Helsingfors som stora namn gör här. Duffy, Michael Bolton, Sinead O’Connor och är alldeles tydligt på väg till Bukarest på sina turnéer i sommar. När det är tillräckligt många affischer på varandra blir det som en tjock bit bark som krullar sig utåt. Vilken underbar organisk struktur!

Duffy, förresten. Hennes svartskuggade ögon blickar ner från ett lakan stort som ett hus. Jag är inte perfekt men jag är jag, lyder hennes djupa slogan för Coca-Cola Light. På rumänska förstås. Detta italienskklingande vackra språk med tassiga inslag av ryska.