Tehuset

Det är dag fyra i Bukarest i slutet på maj.

Maria och Rufus, våra lokala guider, har då och då sett busiga ut och sagt ”ja just det, och så har vi det stället kvar”. Stället som de trott att jag och min man speciellt kommer att tycka om att besöka.

En kväll när det har blivit mörkt kör vi så till andra sidan stan och slinker in i källaren till ett av de vackrare höghusen. Källaren är en korsning mellan en opiumhåla och ett vandrarhem — och ett théhus. Det är det sista av de tre det är, de facto, men man ligger i våningssängarna i ljuset av aromoljelampor, och lutar sig mot de halvt fuktiga kuddarna och råa källarväggarna, och undrar var man hamnat.

Jag slås av en känsla jag minns från åren cirka femton år bakåt i tiden. Då kände jag en ständig längtan till stunden nu. Det var den känslan som dominerade och gjorde en så sorgsen: en motstridig längtan åt alla håll som gjorde att man inte kunde ta vara på nuet. Någon gång beskrev jag den känslan för en själsfrände, och han sa självklart: Nämen. Det är den känslan jag kallar för lycka.

Att i en dröm vistas i en källare kan betyda att man handskas med det undermedvetna och dåtiden. Underligt nog är det just här, i thékällaren, som det känns så. Jag drömmer. Och det förflutna, det glömda kommer ikapp. Jag minns saker.

—

Men. Ett théhus alltså. Menyn är en handbunden bok med ett hundratal olika tesorter listade. Det är nu vi minns den nötiga smaken av riktig Oolong som växer högt uppe på bergen i Taiwan och som skördas med samma vetenskapliga kunnande som champagnedruvor. Det var en upptäckt från tio år bakåt i tiden i Malaysia. Den milt gula vätskan sväljer man, och efteråt kommer smaken. Den slår in som med fördröjning, som den av ett ekfatslagrat vitt vin, i främre delen av gommen, mycket milt och ja, förfinat för att vara riktigt exakt. Man andas ut genom näsan för att hålla kvar sensationen en sekund till. Smaken är liksom blyg och feminin och upplöses snabbt. Nästa lilla klunk. Och nästa. Det går inte att dricka sig mätt på Oolong.

Jag beställer en rooibos med ingefära. Min man och Robban beställer dessa blyga taiwanthéer. Ioana beställer ett yogithé och Rufus ett kallt thé med skum på ytan som serveras och ser ut om ett öl. Maria beställer dessutom in hembakta nötkakor, japanska snacks och annat knaprigt.

Efter denna sävliga upplevelse är vi som syskon. Vi har krupit ut från en sällsam rumänsk källarhåla i kvällsmörkret i sena maj, då bondar man på ett nytt sätt fast ingenting av vikt har uttalats.