Så här går det till. Man strosar längs gågatan i Santa Monica, California och hör gatumusikern sjunga sjukt bra. Ljudtekniknörd som man är ber man att ta upp låten och sitter sedan hemma och klickar på kurvorna på skärmen (som förresten lär vara de enda kurvor man ser på så nära håll, så nördig är man) och tänker ungefär jäklar vilket härligt sound (jag tror det är så de uttrycker sig, ljudnördarna, när de blir ivriga). Och så BOOM BA-DANG infinner sig visionen, den vansinniga.

Den gudomliga.

Hör här:

Tänk om man fick hela den lidande världen att joina in i en hel konsert. Den fösta låten handlar om vikten av att ha nägon att älska. Efter denna första låt ska det bli fler. En ska handla om vår gemensamma längtan efter fred. Och då tar vi in Indien, där den kastlösa är röstlös. Ghana, där det varit så himla svårt att inrätta demokrati. Israel, där varenda unge är rädd för att åka buss. Sydafrika, där den avskaffade regimen egentligen kanske ändå sitter kvar. Ursprungsamerikanarna måste absolut med. Och en gammal svart dude från New Orleans måste vi ha, nån som minns hur det var förr. Undrar om man kunde få Bono att representera irländare? De har minsann också krigat, blött och lidit.

Och så genomför man det vansinniga. Sådär bara.

Jäklar vilket härligt sound det blir, tänker jag, som varken är nördig (nåja) eller särskilt musikalisk, och som aldrig svär, inte ens lite snällt. Vartenda ansikte, alla dessa sammanflätade ljudmönster, vilket oerhört globalt sammanhang det blir. Så här kommunicerar man nog idag, tänker jag; med nakna budskap. På förtryckarspråket, kolonialspråket. På det förenande språket.

Plötsligt har man varit med om något oerhört stort. Ens inre blick zoomar ut och ser och hör dessa enstaka små stjärnor på vår kära lilla jordglob, simultant, unisont med gemensamt hopp, playing (med l) for change. We don’t need no more trouble.

(Tack Linken som modigt klickade ”send to everyone” på Facebook. Och kära optimistiska Googlare: storyn är kanske inte helt och hållet sann, läs den riktiga på sajten. )

Juni har övergått i juli, och barnen, de små (5 och 3 år gamla) har bott med farmor och farfar på landet. Till huvudstaden är det nästan trettio mil. Till närmaste stad tar man sig med bil på tjugo minuter. Till byn kan man ta motorbåten. Till brevlådan går man på femton minuter längs grusvägen. Till Saimens strand springer man på tre. Och det är det de gör för det mesta, de små liven.

Själva har vi bott kvar i stan, mannen och jag, och slitit för brödfödan på var sitt håll. Slitit på kontorsstolen för min del, det vill säga. Inte mycket att göra i juli, då marknadsföringen ändå inte biter.

Mannen och jag after workar oss varje dag nästan. Terass, bio, middag ute. Går hem mellan utefiken på Kalevagatan och värjer för turistmassorna, som i år bär munskydd. Träffar vänner, linkar hem i julinatten med skavande skor. Ibland ringer man barnen. Sonens nyktra nyländska accent: Nå jag vill också krama dig mamma men vi tar det sen i övermorgon när du kommer. Han låter duktig och välartikulerad som om han tränade högläsning, sådär som nyländska barn låter. Jag sväljer skrattet och frågar vad han syslat med. Han berättar om myrorna. Han har hjälpt dem att bygga bo. Och så är det den lilla flickan, hon som tagit en aning efter mammans rikssvenska, som tar vid med sin honungslena amywinehouseröst: Mamma. Jag älskar dig. Du är finast i hela hela hela hela hela världen. Jag försöker leda över samtalet till praktiska ting för att inte evaporera helt där i stadsvimlet med mobilen mot kinden men hon vidhåller: Mamma du är så fin. Hon vill inte prata om praktiska ting. Hon vill tala om kärlek.

Över veckosluten åker jag tåg ut. På perrongen i Villmanstrand skiner solen alltid, tänker jag. Det är smutsiga, förvildade barfotabarn som springer upp i famnen på mig och en trött make (han har kört nästan trettio mil inatt) som står bredvid. Barnen luktar utomhusliv lite som hundar gör efter regn. Vi har längtat efter dig när du var borta, säger killen. Vi borde alltid vara tillsammans, säger tösen. De kurar ihop sig till små kärleksfulla bollar i min hukade famn där på tågstationen. Där solen alltid skiner.

I bilen vill de höra Mamma Mia och sonen sjunger med på sin intuitiva engelska så gott han kan:

Mamma mia, does it show again?
My my, just how much I’ve missed you
Yes, I’ve been brokenhearted
Blue since the day we parted
Why, why did I ever let you go?
Mamma mia, now I really know,
My my, I could never let you go.

- – -

Det här var mitt försvarstal för det oförstörda. För att vara övertydlig: barn är bättre än vuxna.

När ironin tar vid spräcks det fina och det äkta. När man börjar i ett självmedvetet intellektuellt rus kalla Abbas låtar “kitchiga” slår man dem till spillror. När man tolkar barnens kärleksförklaringar som “gulliga” sådana och lägger till ett “vänta bara tills du är tonåring” visar man sig oförmögen att ta emot kärleken. Detta medan barnen bara är och väntar på gensvaret. De blottar sina alldeles nakna hjärtan. Och vi ironiserar bort dem.

De är helt ovetande om att det framgångsrika släktet förväntas öva in minst de tre nödvändigaste: reservation, självdistans och självironi.

Man hoppas på ett nytt släkte, en äkta generation som älskar sina ironiska föräldrar hela.

Jag försökte avråda mina två tjejkollegor från att klippa håret kort inför sommaren. För det har jag själv gjort och ångrat. Man tror att ansiktet kommer att se accentuerat kvinnligt ut när det ramas in av kort hår – men det gör det inte. Man tror man blir som Keira men när man ser sig själv i spegeln på morgonen är det en Kiba man ser, förklarade jag. De skrattade med den där lilla igenkänningen i blicken – den som avslöjar att de identifierat en gnutta sanning i det roliga, och därför blir det extra roligt.

Allt är inte en story, tänkte jag sedan. Den senaste tiden har jag skapat turbulens i mitt liv och det har krävts enorma ansträngningar av mig att se livssituationen som något annat än en story, annat än ett drama där jag själv är min egen narrator, och istället distansera mig, sammanfatta och planera; se fakta. Precis som Kalle i Kalle och Hobbe blir jag annars så lätt en Spiff.

Men när jag distanserat mig, analyserat och sammanfattat mitt liv som det varit ser jag det igen: det blev ju… en story. Och tanken går inte att koppla ifrån längre.

Inte alls.

Sitter i buss nummer 40, den som dyker rakt igenom ett nördigt och småborgerligt Haga. Kassarna är fulla med allt möjligt för en enklare vardag (smygrean har startat, står det i Clas skyltfönster) och jag tittar på busschaufförens profil i backspegeln. Vilken fint krökt näsa! Han måste vara nordafrikan, kanske tunisier eller marockan. Istället för HST:s blåa uniform har han en välstruken vit skjorta på sig. Och han kör mjukt. Molnen ovanför Helsingfors har dränkt gatorna. Oförberedda och otillräckliga arbetar gatubrunnarna för att suga i sig allt vatten. Bussen plogar sig igenom vattenmassorna och bildar vallar, flera meter breda.

Plötsligt tvärstannar min buss. Det finns inga hinder på vägen, inga galna bilister, inga rödljus, inga regnförblindade cyklister. Jag följer busschaufförens blick ut på gångbanan vid sidan av: där hjälper en pappa sin midjelånga pojke med regnjackan. De skulle ha blivit genomvåta båda två om chauffören hållit farten. Han stoppade vattenvallen, tänker jag häpet.

Jag hör min inre protest, lite trött i rösten: Let go, allt är inte en story. Och så, äntligen, den starkare rösten jag kallar visshet, tvär och bestämd: Jo, det är det visst. Allt är en story!

Vi lever en story.

Hur det gick med mina kollegors frisyrer? Det blev kortklippt för båda.