Views and looks

Jag försökte avråda mina två tjejkollegor från att klippa håret kort inför sommaren. För det har jag själv gjort och ångrat. Man tror att ansiktet kommer att se accentuerat kvinnligt ut när det ramas in av kort hår – men det gör det inte. Man tror man blir som Keira men när man ser sig själv i spegeln på morgonen är det en Kiba man ser, förklarade jag. De skrattade med den där lilla igenkänningen i blicken – den som avslöjar att de identifierat en gnutta sanning i det roliga, och därför blir det extra roligt.

Allt är inte en story, tänkte jag sedan. Den senaste tiden har jag skapat turbulens i mitt liv och det har krävts enorma ansträngningar av mig att se livssituationen som något annat än en story, annat än ett drama där jag själv är min egen narrator, och istället distansera mig, sammanfatta och planera; se fakta. Precis som Kalle i Kalle och Hobbe blir jag annars så lätt en Spiff.

Men när jag distanserat mig, analyserat och sammanfattat mitt liv som det varit ser jag det igen: det blev ju… en story. Och tanken går inte att koppla ifrån längre.

Inte alls.

Sitter i buss nummer 40, den som dyker rakt igenom ett nördigt och småborgerligt Haga. Kassarna är fulla med allt möjligt för en enklare vardag (smygrean har startat, står det i Clas skyltfönster) och jag tittar på busschaufförens profil i backspegeln. Vilken fint krökt näsa! Han måste vara nordafrikan, kanske tunisier eller marockan. Istället för HST:s blåa uniform har han en välstruken vit skjorta på sig. Och han kör mjukt. Molnen ovanför Helsingfors har dränkt gatorna. Oförberedda och otillräckliga arbetar gatubrunnarna för att suga i sig allt vatten. Bussen plogar sig igenom vattenmassorna och bildar vallar, flera meter breda.

Plötsligt tvärstannar min buss. Det finns inga hinder på vägen, inga galna bilister, inga rödljus, inga regnförblindade cyklister. Jag följer busschaufförens blick ut på gångbanan vid sidan av: där hjälper en pappa sin midjelånga pojke med regnjackan. De skulle ha blivit genomvåta båda två om chauffören hållit farten. Han stoppade vattenvallen, tänker jag häpet.

Jag hör min inre protest, lite trött i rösten: Let go, allt är inte en story. Och så, äntligen, den starkare rösten jag kallar visshet, tvär och bestämd: Jo, det är det visst. Allt är en story!

Vi lever en story.

Hur det gick med mina kollegors frisyrer? Det blev kortklippt för båda.