What we don’t need

July13

Så här går det till. Man strosar längs gågatan i Santa Monica, California och hör gatumusikern sjunga sjukt bra. Ljudtekniknörd som man är ber man att ta upp låten och sitter sedan hemma och klickar på kurvorna på skärmen (som förresten lär vara de enda kurvor man ser på så nära håll, så nördig är man) och tänker ungefär jäklar vilket härligt sound (jag tror det är så de uttrycker sig, ljudnördarna, när de blir ivriga). Och så BOOM BA-DANG infinner sig visionen, den vansinniga.

Den gudomliga.

Hör här:

Tänk om man fick hela den lidande världen att joina in i en hel konsert. Den fösta låten handlar om vikten av att ha nägon att älska. Efter denna första låt ska det bli fler. En ska handla om vår gemensamma längtan efter fred. Och då tar vi in Indien, där den kastlösa är röstlös. Ghana, där det varit så himla svårt att inrätta demokrati. Israel, där varenda unge är rädd för att åka buss. Sydafrika, där den avskaffade regimen egentligen kanske ändå sitter kvar. Ursprungsamerikanarna måste absolut med. Och en gammal svart dude från New Orleans måste vi ha, nån som minns hur det var förr. Undrar om man kunde få Bono att representera irländare? De har minsann också krigat, blött och lidit.

Och så genomför man det vansinniga. Sådär bara.

Jäklar vilket härligt sound det blir, tänker jag, som varken är nördig (nåja) eller särskilt musikalisk, och som aldrig svär, inte ens lite snällt. Vartenda ansikte, alla dessa sammanflätade ljudmönster, vilket oerhört globalt sammanhang det blir. Så här kommunicerar man nog idag, tänker jag; med nakna budskap. På förtryckarspråket, kolonialspråket. På det förenande språket.

Plötsligt har man varit med om något oerhört stort. Ens inre blick zoomar ut och ser och hör dessa enstaka små stjärnor på vår kära lilla jordglob, simultant, unisont med gemensamt hopp, playing (med l) for change. We don’t need no more trouble.

(Tack Linken som modigt klickade ”send to everyone” på Facebook. Och kära optimistiska Googlare: storyn är kanske inte helt och hållet sann, läs den riktiga på sajten. )

posted under tro

Email will not be published

Website example

Your Comment:

Vi tänker oss en lång strandlinje, kanske efter en ovanligt blåsig natt. Då är det mysigt att gå och spana längs vattenbrynet. Man kanske stannar till och petar i sanden med stortån ibland, och gräver upp vad vågorna kastat upp och begravt. Det är aldrig något riktigt dyrbart man hittar, men alltid värt en närmare blick, ibland en återberättelse.

Jag avverkar filmer, böcker och berättelser. Lyssnar på världen omkring mig i jakten på den ultimata storyn. Hittar jag något som snuddar det perfekta kan det hända att det står om det på bloggen. Det är det som är strandfynd.


Jag som skriver heter Saara. Välkommen!