Det är några veckor sedan biltjyvarna, de ovana biltjuvarna, gjorde sitt tafatta försök att sno vår BMW från åttiotalet. Sedan dess har vi gått. Det är en futtig kilometer till dagiset. Men barnen, de bilvana, anpassade sig inte helt utan gnäll.

Men. Idag har killen sin sparkcykel.
- Ja vill inte ha min spajkcykel, för ja baja föllde o föllde, o ja vill inte gjåta meja, säger syrran.

Nej minsann. Istället springer hon hem! Den gamla morsan får bokstavligen springa för att hinna med barnen! Barnen står och väntar vid en korsning när den springande mamman hinner i kapp. Och det är tjejen som flåsar fram följande:
- Vet du den däj visan [pust], den däj med bena [pust] som blij fulla [pust] me spjing?
- Ja? säger brorsan.
- Nå, mina benaj, dom e fulla me spjing, säger hon med samma triumf som om hon än en gång kommit på kungstanken, den som bär upp universum.
Och så drar brorsan efter andan för att svara henne, men syrran har redan dragit iväg.

En månad tog det.

- Jag haj ont för jag har ögonfammaktion. Och ont vill man inte ha, förklarar treochetthalvtåringen, den minsta och sötaste i sitt slag, med uppspärrad blick som om hon presenterade kungstanken, den som bär upp universum.
- Ja. Ögoninfektion.
- Jo men jag kan inte säga äjj.
- Men det finns väl inget r i ögoninfektion?
Och så säger hon “ögoninfektion”, helt perfekt, och ska börja äta sin morotssoppa, för det är det vi egentligen håller på med. Men skeden stannar mitt i rörelsen.
- Huj sägej man “jag vill inte äta” på jikssvenska? undrar hon nu.
Jag föreställer mig ett knarrigt stockholmsbarn och Madickens Elisabeth i ett och det blir väl en halvnasal liten matvägrare jag härmar.
- Jaha, säger dottern. Kaspej på dagis sägej så häj, säger hon och drar meningen med ytterligare en annorlunda betoning.
- Men han är väl inte rikssvensk, säger jag.
- Nej, han är bara svensk, säger hon, vanlig svensk.

Det är för mycket chili i soppan så hon behöver bara ta tre skedar till, så nådig är jag.
- Ja, för jag är tje åj, säger hon.
Hon som rättat alla som vågat påstå att hon bara är tre! Jag kan jag också:
- Nej förresten, du får ta tre och en halv sked.

Fair enough, tycker hon.