Det är några veckor sedan biltjyvarna, de ovana biltjuvarna, gjorde sitt tafatta försök att sno vår BMW från åttiotalet. Sedan dess har vi gått. Det är en futtig kilometer till dagiset. Men barnen, de bilvana, anpassade sig inte helt utan gnäll.

Men. Idag har killen sin sparkcykel.
- Ja vill inte ha min spajkcykel, för ja baja föllde o föllde, o ja vill inte gjåta meja, säger syrran.

Nej minsann. Istället springer hon hem! Den gamla morsan får bokstavligen springa för att hinna med barnen! Barnen står och väntar vid en korsning när den springande mamman hinner i kapp. Och det är tjejen som flåsar fram följande:
- Vet du den däj visan [pust], den däj med bena [pust] som blij fulla [pust] me spjing?
- Ja? säger brorsan.
- Nå, mina benaj, dom e fulla me spjing, säger hon med samma triumf som om hon än en gång kommit på kungstanken, den som bär upp universum.
Och så drar brorsan efter andan för att svara henne, men syrran har redan dragit iväg.

En månad tog det.