Svensk

- Jag haj ont för jag har ögonfammaktion. Och ont vill man inte ha, förklarar treochetthalvtåringen, den minsta och sötaste i sitt slag, med uppspärrad blick som om hon presenterade kungstanken, den som bär upp universum.
- Ja. Ögoninfektion.
- Jo men jag kan inte säga äjj.
- Men det finns väl inget r i ögoninfektion?
Och så säger hon “ögoninfektion”, helt perfekt, och ska börja äta sin morotssoppa, för det är det vi egentligen håller på med. Men skeden stannar mitt i rörelsen.
- Huj sägej man “jag vill inte äta” på jikssvenska? undrar hon nu.
Jag föreställer mig ett knarrigt stockholmsbarn och Madickens Elisabeth i ett och det blir väl en halvnasal liten matvägrare jag härmar.
- Jaha, säger dottern. Kaspej på dagis sägej så häj, säger hon och drar meningen med ytterligare en annorlunda betoning.
- Men han är väl inte rikssvensk, säger jag.
- Nej, han är bara svensk, säger hon, vanlig svensk.

Det är för mycket chili i soppan så hon behöver bara ta tre skedar till, så nådig är jag.
- Ja, för jag är tje åj, säger hon.
Hon som rättat alla som vågat påstå att hon bara är tre! Jag kan jag också:
- Nej förresten, du får ta tre och en halv sked.

Fair enough, tycker hon.