Båda mina barn har långsamt krupit ut ur sina skal. Tidigare scenvägrade de, i år deltog de i programmet för första gången under sin dagiskarriär – som nu alltså medburit fyra julfester.
Jag satt ganska långt bak och såg bara en stjärngosse för alla vuxenryggar. Det råkade vara min egen stjärngosse jag såg. Han såg mig i ögonen när han sjöng. Han sjöng klart och tydligt. För mig. Och kunde alla ord.
Vi tänker oss en lång strandlinje, kanske efter en ovanligt blåsig natt. Då är det mysigt att gå och spana längs vattenbrynet. Man kanske stannar till och petar i sanden med stortån ibland, och gräver upp vad vågorna kastat upp och begravt. Det är aldrig något riktigt dyrbart man hittar, men alltid värt en närmare blick, ibland en återberättelse.
Jag avverkar filmer, böcker och berättelser. Lyssnar på världen omkring mig i jakten på den ultimata storyn. Hittar jag något som snuddar det perfekta kan det hända att det står om det på bloggen. Det är det som är strandfynd.
Jag som skriver heter Saara. Välkommen!