Det kommer in en fläkt av kyla med ungarnas utekläder. De har lekt i snön och tumlar nu in. Ivern i blickarna får sin förklaring.
– Vi har hittat en nyckelpiga!
– Gissa varför jag har ett löv med mig?
Det viftas med ett rododendronblad.
– För att hon ska ha någonstans att bo.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.

Bild på universum.
Kameran kryper närmare.
Bild på vår fina blåa jordglob.
Kameran kryper ännu närmare.
Och innanför atmosfären, där ljudvågorna bärs fram av luft, slås ljudet på.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Jag har börjat måla lite och bloggar om det på engelska (det verkar som att engelskspråkiga målarcommunityn är mera aktiva, rätta mig om jag har fel). Tänkte ta och känna efter hur det går innan jag börjar gå ut med programförklaringar och löften om hur länge jag kommer att orka måla en målning per dag. vilket jag nu alltså gjort. Jag låter kanske lite förställd på den bloggen – men jag får väl skylla på engelskan.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!

Har precis bligat in i filmhistoriens största ögon. Kattlika och lysande gröngula. Avatar blev årets första bioupplevelse för mig.

Filmkritikerna tycks säga så gott som unisont att Avatars story inte bär upp, medan det visuella är stunning. Men är det inte just den förhandsinställning man har när man kliver in i salongen? En datorskapad saga som äntligen börjar likna något, efter ett par årtionden av övning på andra filmer. Hur skulle man kunna satsa på det narrativa när det tekniska tar upp så mycket av bioduken? Jag bänkade mig definitivt i de tankarna. Som sedan rann av mig.

Man försöker undermedvetet genrébestämma det hyperexotiska fyrverkeriet man bevittnar, knyta trådar till det tidigare sedda. Ungefär så här: en klass- och rasöverskridande kärlekshistoria är det ju, en romeo och julia. Lite som titanic men här är det bokstavligen två världar, rentav två solsystem som möts. Wow. Vidare: Avatar är en krigsfilm, som till exempel 300. Det goda lägret är har för få män och är vapenmässigt underlägsna, men redo att dö för sin övertygelse, för sitt land. Formatet är givet ända in i den dödsstöten som föregås av striden mellan två män. Men nu är det en blå urvarelse som gör en clean kill. Wow. Vidare: Science fiction. Framför allt. Den virtuella parallellvärld som introducerades med Matrix är i Avatar den verkligare världen, och en existerande organisk värld. Wow.

Klart man känner av den andra biten också. Det här är dagens Snövit och de sju dvärgarna, och King Kong. “Titta, de rör sig!”. Tanken på hur framtidens tekniskt fulländade framtidens filmer kommer att bli är hisnande. Man är med om en milstolpe.

Dröjer kvar vid bilder som denna. Luke ser sin avatar för första gången. Lukes ansikte reflekteras på varelsens hjärta, ser du? Så lämpligt.

Dessutom kopplar man visuellt (mycket passande) till de medeltida europernas intrång på Amerikas kontinent.

Krigsherren är en karikatyr. Hans krigsmålning består av ärrvävnad. En fantastik liten detalj. Att han kallar sitt plundringståg för war on terror känns som ett övertydligt ställningstagande. Jag gillar ställningstaganden mot krig.

Avatar ger – och detta fascinerar mig mest – en inblick i Edens lustgård, i tiden där människan vandrar omkring i en balanserad värld, i en perfekt och orubbad gudsrelation.

Det kändes lite som en pik till biopubliken när piloten tar killarna till de hängande bergen. Miljöerna hela filmen igenom är hisnande vackra, men de hängande bergen är aldrig förr skådade.
- You should see your faces, säger hon. Alltså.