Det kommer in en fläkt av kyla med ungarnas utekläder. De har lekt i snön och tumlar nu in. Ivern i blickarna får sin förklaring.
– Vi har hittat en nyckelpiga!
– Gissa varför jag har ett löv med mig?
Det viftas med ett rododendronblad.
– För att hon ska ha någonstans att bo.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.