Ibland skriver jag fånigt in meningar som jag är så ofattbart trött i google-sökfältet och slår på entertangenten. Ibland hoppas jag att sökord som hjälp eller inspiration ska ge mig precis det. Sökorden är fina i sin enkelhet.

Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.

Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.

Idag har stan glittrat i både solsken och blått sken. Helsingfors är värd för Östersjötoppmötet.

I bussen hem sitter jag mitt emot mor och son. Han är kanske fyra år gammal och iförd den finska dagisuniformen: overall med tec-ändelse på loggan, och hjälmmössa. Mamman bär en kvarleva från åttiotalets skoluniformer: en retroryggsäck med fjällrävenlogga. En sådan som alla i Visättraskolan (Huddinge, Sverige) hade 1984.
– Idag var det lite rörigt i trafiken, när det fanns en sån massa polisbilar överallt, säger hon, och bryter – mycket riktigt – på sverigesvenska.
– Varför det?
– För att den ryske presidenten är här på besök.
Också den svenska kungen, tänker jag. Okej då, ‘svenske’.
– Varför finns det polisbilar?
– Ja, för att… för att inga dummisar ska komma åt att … bråka med presidenten.
– Men är han en dummis? frågar sonen.
Inte mammans åsikt, tror jag. Jag möter hennes roade blick över min iPhone.
– Tja. Han är väl… han är väl okej, säger hon.
Jag ler lite jag med, och inser nu att jag ser ut som om jag skulle smygfota dem. Pinsam lägger jag bort telefonen och tittar bort tills de kliver av.

—

När jag hämtat mina barn (även de iförda finska dagisuniformer) och dragit dem hemåt i pulka står det poliser på vår bro.
– Gissa vem som är på besök i Finland idag, frågar jag.
De vet inte.
– Den svenske kungen!
– Tänker han besöka allas hem? säger min son förskräckt.
– Nej, säger jag. Men han har rört sig i Helsingfors och därför var stan full med polisbilar.
– Har han befallt så?
– De som han jobbar med har väl bestämt så.
Vi tar oss över bron precis innan kortegen åker under bron.
– Också den ryske presidenten är här, lägger jag till nu.
Nu går det en skugga över sonens ansikte.
– Men Ryssland… det är ju ett dummislag!
Inte min åsikt. Finns den i luften, eller?

Blått blink och stiltje i rusningen, och så är det förbi. Bilarna som fått stå får nu passera. Cityjeepen är arg och kör nästan på polisen, för så förnedrande var det att bli tvingad att vänta i tre minuter.
– Borde inte han istället vara glad över att kungen är här? frågar sonen.

Precis min åsikt.

Ett tag gick man och undvek färgad snö. Hundkiss – liksom kräkningar – ser ut som sågspån i tjugo minusgrader om man placerat dem i en snödriva. Sedan kom det mera snö och täckte in eländet. Lätt snö. Så lätt att vågen hade gått över till minussidan, hade man insett nödvändigheten i att väga snön.

—

Min son fyller snart sex år. En ålder som tydligen ska ge morsan en liten föraning om den pubertet som komma skall.
– Mamma, jag tror inte att du kommer att förstå vad jag säger, men jag ska försöka ändå, säger han, och spänner blicken lite vädjande i sin mor (nu behöver jag dig, mamma). Mor påstår att det alltid lönar sig att försöka, och han fattar beslutet, det som kräver mod. Han förklarar sedan självmedvetet och generat att han nyligen liksom insett att hans jag är ett jag bara för honom. Alla andra är också ett jag, men de är ett jag utanför honom. Jaget tar slut där hans kropp tar slut.
– Ingen annan är jag, det är bara jag som är själv. Därför trodde jag att det heter att man är självisk, avslutar han och väntar spänt på mitt svar.

Och tänk att jag vet exakt vad han känner. Han är egen. Hans tankar är hans egna. För att få en annan människa att ta del av hans jag krävs det kommunikation och ansträngning. Ändå är man innerst inne alltid ensam. Det är bara jag som är mitt subjekt.
– Jo, säger jag, jag förstod nog vad du sa.
Lilla syrran är närvarande vid bordet och höjer ögonbrynen upp till hårfästet nästan:
– Jag förstod inte alls vad du sa, säger hon avståndsstagande. Hon griper tag i mjölkglaset med sina båda händer. Hon stjälper i sig mjölken med eftertryck.

—

Det är inte underligt att upptäckten väcker lite skräck. Om mitt jag är bara mitt lilla klena jag, räcker jag då till? Det händer så mycket i honom just nu att han blir tung i hela kroppen. På vägen hem från dagis lägger han sig ovanpå en pudrad snövall och stirrar upp mot himlamörkret. Mammas komrop dämpas och hörs liksom fjärranifrån. Vita jord, vagga mig lugn, vagga mig lätt, ber hans blick.