Rop
Ibland skriver jag fånigt in meningar som jag är så ofattbart trött i google-sökfältet och slår på entertangenten. Ibland hoppas jag att sökord som hjälp eller inspiration ska ge mig precis det. Sökorden är fina i sin enkelhet.
Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.
Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.
Undrar hur man gjorde före det fanns Google och Internet…?
Men, sällan är man så unik som man tror. Det mesta har sagts, upplevts, känts, genomlevts förut… av andra… Men ändå är det så unikt, nytt, skrämmande när man själv drabbas.
Så, vad gör man? Håller ut, på nåt sätt! För alternativen är inte så frestande… :)
Och, man håller kontakten med de här-och-nu levande vännerna :)
[...] slogs jag mest av stämningen på We Feel Fine. Som jag skrivit tidigare tycker jag ju om att googla på citat som “idag kände jag mig som en” bara för att [...]