Bryska tag

Min son har varit sjukskriven från dagis en dag extra. Han återupptäcker sin barndoms lekar för att få tiden att gå.

– Den som är sjuk säger hej, ropar han så det hörs över hela tvårummaren, medan han klickar upp doktorsväskan. Inget gensvar får han. Förstås.
– Har du ont nånstans? frågar han mig istället med vanlig röst och jag säger ‘nej, jag plockar ner tvätt’ för att sedan inse att mitt svar alltid är ett nej. Ändrar mig.
– Lite krasslig kanske då.
– Okej, var har du ont?
– I örat.
– Vad gjorde du för att få ont i örat?
– Ingenting.
– Men var var du när du fick ont i örat?
– Jag sov.
– Mjaha. Du sov. Då är det en tjuv som kommit in på natten och hällt gift i ditt öra. Här, säger han och vänder sig till syrran som nu infunnit sig på kliniken.
– Skär bort örat!
Jag gnyr.
– Nej! Vänta! ropar doktorn, vi glömde bedövningen!
En spruta, och det radikala ingreppet genomförs.
– Nu är det bäst att ni inte talar med mig, meddelar han och tar på sig munskyddet (en BUU-klubben-scarf).
– Valföl int? viskar syrran.
– Nå det kan annars bli lite rojssigt. Vi suger bort blod.
Sagt och gjort. Han torkar sedan bort överflödet. Jag får en så kallad väckningsspruta och blir omedelbart utskriven.
– Var är mitt öra? frågar jag misstänksamt.
– Vi sydde fast det igen.
– Åh, tack.

Jag flyr kliniken. Nästa patient är fadern i huset. Jag hör honom klaga på hosta.
Vår doktor är inte rådlös.
– Vi skär upp halsen.

Mor påstår att det är sex års erfarenhet av finsk sjukvård som talar. Effektiv och aningen opsykologisk.