Min dotter samlar på sig stenar. Min man, som har absolut färggehör (uttrycket måste skapas om det inte redan finns), skulle säkert tycka att hon aldrig hittat två stenar i exakt samma ton. Medan jag förundras över att det finns så många laxrosa stenar i den finländska nördbyn vi bor i. Kanske är det bara så att hon helt enkelt hittat dem alla. Det skulle förklara mängden.

Nu har min son hittat en sten i mulleskogen. Det är inte en helt vanlig sten. Dagisets alla stora barn flockas omkring den och till och med tanterna sneglar mot den. – Får jag ta hem den? frågar han, och jag måste ju svara ja. Denna svarta bjässe på ett halvt kilo skiftar i både silver och guld. Tänk om det är en disneysten. En sådan som visar sig innehålla – ja, ametister, inte vet jag. Någonting fantastiskt.

– Jag tappade bort stenen idag, berättar han senere på vägen hem. Och nu ska jag förklara så du förstår. När jag förstod att jag tappat bort stenen så — grät jag. För att jag tappat stenen!

Och visst förstår jag. Inte gråter stora killar över småsten. Men tack vare hjälpsamma vaksamma dagisvänner ligger den nu och tynger i jackfickan. Han tar fram den och kysser den, vilket roar mig. Tills jag hör att han hittat den i en pöl.

—

Lilla syrran ligger på efterkälken. När hon släpat sig närmare inser jag att hon gråter. Hon viskar alldeles tyst: – Men jag ville också ha en sten.

Nu handlar det inte om missgynnsamhet från hennes sida. Det handlar om väntan på rättvisa, tror jag. För jag känner igen tårarna. De är lika mycket mina, för precis så där är det ju. Hon är expert på småstenar. Hon har säkert samlat alla rosa småstenar som finns. Hon har hållit på med det i åratal. Av kärlek till småsten. Och så kommer någon oerfaren stensamlare och norpar skatten, den som alla flockas kring. Den sten som enligt alla andra är den som gäller. Den ultimata. Och då känner han inte ens stenar särskilt väl. Detta var hans första försök. Själv har hon aldrig fått erkännande för sitt livsverk.

Om det aldrig hänt dig i yrkesvärlden kan du känna dig lycklig.

De tvättar stenen tillsammans väl hemma. Hon har funnit sig och delar glädjen med honom på ett storsint sätt som bara hon kan och som varje överkörd yrkesmänniska borde. – De e den finaste stenen som finns. Den e lika fin som en jubin!

Idag har jag stapplat omkring i klackar och i en klänning som med nöd och näppe når ner till knäna. Prästfrun jag känner var på samma dagisavslutning som jag idag, och sa med låg röst: Du… du och jag är de enda mammorna som visar benen.

Några gånger tidigare har jag haft samma uppenbarelse.

– En gång ropade jag ner till barnen nere på asfaltgården (vi bör i höghus) att de ska komma och äta. Och insåg efteråt att jag var iförd en behå och papiljotter.

– Dessutom har våra barn amerikanska namn.

– Dessutom brukar jag ibland måla dotterns (4) naglar.

Jag tror vi tänker i samma banor, du och jag. Om du tänker white trash, det vill säga.