Precis har man stigit av shufflen och dragit in den heta sydeuropeiska luften i lungorna och känt, att livet pausar mellan semestrarna. Så säger han, maken min, och så känner jag.

Man ska köpa RER-biljetter på Roissy, den där tågstationen vid Charles de Gaulle i Paris, när man blir stoppad av poliser. De anställda marscherar ut och polisbilarna parkerar utanför. Man tror sig ha hittat en bomb.

Så vi väntar. Min son är så van vid att jag överdriver att han tar bombhotet med ro. Vi andas mera sydeuropaluft och jag, den ständigt ansande apmamma jag är, kliar honom i hårbottnen. En svart liten bagge knäpper jag bort. Krafsar vidare och hittar en bagge till. Död åt den också. En tredje. Nu känner jag mig olustig. – Vad sjutton. Du har små loppor i ditt hår, säger jag.

När detonationen hörs och skakar marken vi står på landar min kille i verkligheten: en riktig bomb. Precis samtidigt hittar jag en fjärde och femte bagge, och medan polisbilarna kör bort och skakiga resenärer återvänder till tågperrongerna överröstar min fasa allt annat:
– Du har löss, Noah!

–

Hela vägen till La Gare du Nord ansar jag min familj. Alla fyra har löss. Jag klämmer trettio löss till döds. Från apoteket skaffar vi gift, och börjar med att klä av oss på det asketiska klostret vi ska bo i: avlusning.

En annorlunda start, men vi ser ljust på morgondagen.

Gröna, soliga, heta Finland. Med fullastad bil kör vi hemåt efter några veckor ute på landet. Bilen är het. Och jag känner att jag är lycklig. Nu skulle jag kunna dö, för jag är redo. Oj. Vilken oväntad tanke. Inte ska jag väl dö än. Nej, men jag skulle kunna. Nu har jag upplevt allt jag vill.

Detta medan iPhonen bjuder på jazz.
Mannen: Jazz har liksom ingen riktning.
Jag: Nä. Den drar åt alla håll.
Mannen: Ja.
Jag: Ja.
Mannen: Det låter lite som när man stämmer ett piano.
Jag: Ja.
Mannen: Ganska skönt. Jag har börjat gilla jazz. Måste vara åldern.

Jag kopplar ihop dessa två. Vi är redo att dö och ta till oss jazz.

Stugliv. Tevemys i brasrummet. Tittar på mina barn och funderar på att semestertider traditionellt betraktas som en tid av superkontakt föräldrar och barn emellan. En tid av tillväxt och utveckling! Vi borde börja med att lära fyraåringen uttalet av bokstaven R. Jag har lärt mig tungans anatomi och fontetik på universitetet i tiderna. Så det här kan jag. Jag har känsla för det här.

– Börja så här: trtrtrtrtrtrtrtrtrtr, säger jag, för jag känner att T måste hjälpa R på traven.
– Tvtvtvtvtvtvtvtvrtvrt.. mumlar hon, och klämmer slutligen till med ett tvrtvrttvrttrtrtrtrtrtr… tRRappa.
Vi tappar hakan allihop – ja, även jag mitt akademiska självförtroende till trots – och så börjar R-festen.
– ToRka, tRoll, tRo, otRoligt, tRäd, PaRis, gRis, gRan, dRa, rabblar hon.
Borde man ringa farsan som är fortfarande ska vara i stan i några dagar? Nej, det här får bli hans välkommen-till-landet-present, bestämmer vi.

–

Tösen, bRuttan min, sveper nu omgivningen med blicken sin på jakt efter ord med R. Matsalsmöblemanget.
– Jag kan säga stoR, säger hon, och får den konstigaste av miner över sig: fast det finns ju inget äjj i det ojdet.
– Nej, men i ordet stor finns det, säger jag efter en förvirrad tankepaus.
– Ja.

––

– Nu kan du ju säga dina favoritfärger också, säger jag senare som om jag visste allt.
– Rosa och rira, säger hon, och får den konstiga minen igen.

Jag brukar aldrig kolla statistiken för den här bloggen. Jag skriver ju så sporadiskt och har inga ambitioner att växa. Jag gillar att skicka ut mina tankar ut i trängseln där de överröstas av större bloggare. Kommer aldrig att fråga vilka ni är som läser (TACK för att ni gör det, förresten). Inte för att jag inte är nyfiken, utan bara för att man måste få läsa fritt och anonymt om man så vill, tycker jag. (Det finns ju ute på internät, för crying out loud.) Vill man ge sig tillkänna är det underbart förstås.

Men. Idag tog jag i alla fall en titt på sökorden som lett hit och tänkte belöna er som klickat er hit den vägen.

1. “onda med en hello kitty”
Det har aldrig slagit mig att Hello Kitty skulle ha onda influenser. Blir man väldigt mycket exponerad för japanska figurer av detta slag kanske man på sin höjd blir lite som en av de stora svenska bloggerskorna: estet med japanska influenser (ingen länk, ni vet vem jag menar). Framgångsrik och berest.

2. “förgiftningscentralen”
Massvis, massvis med sökningar – och jag är nummer ett om man söker på det ordet i och med att det inte är rätt term för den telefontjänsten. Det var när pysarna åt cigaretter och sprayade frätande ämnen på sig själva stup i kvarten som jag skrev om diverse olyckor.
Men okej, jag kan svaret:
Olycksfåglar i Finland: (09)4717 2788.
Olycksfåglar i Sverige: 08-33 12 31.
I bägge länder gäller även n0dnumret om läget verkar allvarligt.

3. “tha1ländskor”
Kanske du bara är ute efter lite interkulturell bildning. Då rekommenderar jag en resa dit – vilket underbart land det är.
I annat fall: lär dig att respektera kvinnan. (Gubbe.)

4. “turkosa kuddar”
Helt rätt! Det här kan jag.
Indiska har en hel massa fina turkosa kuddar åtminstone just nu.
H&M Home har en standardmodell som finns i många färger, bland annat turkost.
Shoppar man i Finland har Lauritzon något dyrare modeller.
Vill man betala sig riktigt blåturkos kan man väl satsa på Designer’s Guild. Hon Patricia verkar ha samma förkärlek för turkost som yours truly.
Gillar man turkost överlag måste man klicka sin in på The House of Turquoise för inspiration.

5. “barbie filmer”
Vi har bara “Barbie som Prinsessan och tiggarflickan” samt “Barbie – Svansjön”. Ingenting för dig som är feminist och funderar på att ge vidare dina värderingar. Mina barn har visserligen fått se filmerna, men med mina kommentarer.

6. “sindy”
Ännu mera plastkultur alltså. Okej då. Så här såg de ut i början på åttiotalet, de fina Barbiekopiorna. (Och ni som söker på “cindy docka” kan härmed inse att det stavas med s.) Det här var mitt exemplar från julen 1980.

När barnen varit några dagar på stugan utan sin mor och far är återseendet mysigt. Kram på sig, du älva i turkos sommarklänning och Hello Kitty-hatt. Och kram på dig, du shortsbeklädda vilde i grönvitrandig t-shirt, och superhjältekeps. Kram, kram.

– Nu ska jag visa dig något, säger han och tar mig i handen.
Jag hinner föreställa mig en hel del trevliga överraskningar: har de sått ärtor? Målat stenar? Ärvt en cykel?

Han pekar i gräset.
– Jaha, ser man på, en spagettikräkning, säger jag med en harkling.
– Ja. Det var Annika som spydde.

Så mysigt, tänker jag. När vi ser på matchen mellan Brasilien och Sydafrika mumlar han frånvarande Annika spydde, och det är då det slår mig att man inte kan välja sina barndomsminnen – intrycken marscherar in i de små skallarna och slår rot, helt enkelt.

19.45
I det här laget borde vi redan vara framme på stugan som ligger tre timmar ifrån vårt hem. Men vi har precis kommit hem från jobbet. Vi är hungriga. Jag tar en näve med chips. Kras. Tanden! En svettframmakallande elak smärta, en smärta för stor för en så liten nerv. Familjens tandläkare svarar genast, och vi tar en sväng via honom.

20.30
Jag tror idag att många tandläkare helt enkelt kanaliserat sin sadism på ett hälsosamt sätt. Min tandläkare gillar tydligt det faktum att jag vill ha behandling utan bedövning. Han borrar tand nummer ett, tand nummer två. När han har borrat klart känner jag mig som en viking – jag led rätt duktigt, ju. Då tar han fram en kniv och bryter helt enkelt av bitar som inte längre behövs.
Så där som man hackar is och män i Basic Instinct.
– Ja, jag vet, det känns tråkigt, men det måste göras.
Onaturligt lugnt uttalat.
Jag ålar mig, jag sparkar stolen med hälarna, gnyr lite lätt, svettas. Och jag lovar: jag skrattar. Jag ligger där i den förhatliga stolen med en olidlig smärta, och jag skrattar så axlarna skakar, för smärtan är så absurd att den – faktiskt – välter mig över till humorsidan. Hur vansinnigt ont gör inte det här? Hur korkad är inte jag som aldrig lär mig?

Jag lovar mig själv – ingalunda för första gången i mitt liv – att sluta småäta och sluta unna mig en Pepsi Max till lunchen då och då. Jag ska sluta äta godis, börja använda tandtråd med större iver och ihärdighet. Jag ska skaffa fluortabletter.

21:00
Sitter bredvid maken i bilen på väg till stugan. Vi är fortfarande hungriga. Det blir nötter, kringlor och chips som nu smakar fluorlack, om man frågar mig. Jag undviker att tugga med vänster sida, där de två nya tandhalvorna sitter, och inser att jag småäter mindre än en timme efter att mitt nya liv börjat.

En södagseftermiddag i stan spenderas på Akademen, där lektyr införskaffas både åt far, mor och två barn inför semestern.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli sex år så här snabbt, sa min lillkille idag.
Några dagar innan sa han till och med:
– Ibland känner jag att jag vuxit så snabbt att jag blivit en annan människa.

Jag älskar de där tillfällena. När jag fullt ärligt kan säga:
– Jag förstår exakt hur du menar.

På dagiset härjar nu symptomfria streptokocker. Vi föräldrar skrämmer upp varandra vid sandlådan och på vårt forum på nätet. Den angina som det är fråga om vandrar i värsta fall ner till hjärtat och då…

Ingen har någonsin avslutat meningen, och jag vet inte vad som händer. Men vi känner igen det där lilla svarta orosmolnet som skymmer solen när smärta och sjukdom hotar de små liven. De mest aktiva föräldrarna – som kanske klämt två antibioitikakurer i sitt barn redan – har försökt få ett laboratorietest till dagiset för att svepa alla svalgen på en gång. Det vore desperat, men effektivt, och efter flera månaders sjukdomsfight rentav nödvändigt. Och enligt vissa läkare allmän praxis om ett helt dagis är drabbat. “Nej tyvärr, vi har resursbrist”, lyder dock svaret från vårt sjukvårdsdistrikt.

—

Det gäller att ta barnen till hälsostationen, då. Bara för säkerhets skull. Det är vad jag gör idag. Hälsovårdaren tar en vänlig odramatisk titt. Svalget ser rent ut, men hon går med på att skriva remisser till labbet. Laboratoriesköterskorna flyger upp när de ser oss.
– Två barnsvalgar, säger de panikartat ut i luften, kanske som någon slags hälsning, kanske som en hälsning som betyder keep away.
– Du får ta ena så tar jag andra, säger den äldre.
– Nej. Jag gör inte det här. Jag har mycket dåliga erfarenheter av barn, säger den yngre, utan vare sig ironi eller klädsam självdistans.

Idag är jag så tacksam över att mina barn inte förstår finska! Å andra sidan är jag säker på att de känner av och förstår att de är allt annat än välkomna.

Båda sköterskorna ger i själva verket upp efter några slöa försök att få barnen att gapa. Den ena tittar till och med på klockan en halvtimme före stängning och säger slött att hon vill komma hem i tid. En tredje sköterska hämtas in – jag skämtar inte. Så börjar fighten. Syrran har hög smärttröskel, känner ingen läkarskräck, och hyser stor kärlek till klistermärken (som utlovats). Stort gap, in med trästickan, ljudlig kräkreflex, lite gråt, och belöning. Brorsans tur. Han tittar misstänksamt på de tre sköteskorna och frågar varför det behövs tre sköterskor om det är ett enkelt ingrepp. “De är på väg hem”, säger jag och önskar att de förstod min svenska och slutade kika på showen. En halvtimme senare (efter pojkgråt, milt skötarvåld, jakt längs korridoren, pojksparkar och klösningar, grövre mammavåld och den klassiska trion hotelser-löften-utpressning, och slutligen ett triumferande, genomsvettigt pojktjoande – “jag klarade det!”) har jag min diagnos klar.

Fantastiskt. Det råder verkligen resursbrist på vår hälsostation. Men jag tror de andra föräldrarna och jag tog för givet att de menade resurser som – tja, personal och tid. Men de menade alltså medkänsla och people skills. Vilken berömvärd självinsikt!