Byggstenar

När barnen varit några dagar på stugan utan sin mor och far är återseendet mysigt. Kram på sig, du älva i turkos sommarklänning och Hello Kitty-hatt. Och kram på dig, du shortsbeklädda vilde i grönvitrandig t-shirt, och superhjältekeps. Kram, kram.

– Nu ska jag visa dig något, säger han och tar mig i handen.
Jag hinner föreställa mig en hel del trevliga överraskningar: har de sått ärtor? Målat stenar? Ärvt en cykel?

Han pekar i gräset.
– Jaha, ser man på, en spagettikräkning, säger jag med en harkling.
– Ja. Det var Annika som spydde.

Så mysigt, tänker jag. När vi ser på matchen mellan Brasilien och Sydafrika mumlar han frånvarande Annika spydde, och det är då det slår mig att man inte kan välja sina barndomsminnen – intrycken marscherar in i de små skallarna och slår rot, helt enkelt.