Hopplöst fall

19.45
I det här laget borde vi redan vara framme på stugan som ligger tre timmar ifrån vårt hem. Men vi har precis kommit hem från jobbet. Vi är hungriga. Jag tar en näve med chips. Kras. Tanden! En svettframmakallande elak smärta, en smärta för stor för en så liten nerv. Familjens tandläkare svarar genast, och vi tar en sväng via honom.

20.30
Jag tror idag att många tandläkare helt enkelt kanaliserat sin sadism på ett hälsosamt sätt. Min tandläkare gillar tydligt det faktum att jag vill ha behandling utan bedövning. Han borrar tand nummer ett, tand nummer två. När han har borrat klart känner jag mig som en viking – jag led rätt duktigt, ju. Då tar han fram en kniv och bryter helt enkelt av bitar som inte längre behövs.
Så där som man hackar is och män i Basic Instinct.
– Ja, jag vet, det känns tråkigt, men det måste göras.
Onaturligt lugnt uttalat.
Jag ålar mig, jag sparkar stolen med hälarna, gnyr lite lätt, svettas. Och jag lovar: jag skrattar. Jag ligger där i den förhatliga stolen med en olidlig smärta, och jag skrattar så axlarna skakar, för smärtan är så absurd att den – faktiskt – välter mig över till humorsidan. Hur vansinnigt ont gör inte det här? Hur korkad är inte jag som aldrig lär mig?

Jag lovar mig själv – ingalunda för första gången i mitt liv – att sluta småäta och sluta unna mig en Pepsi Max till lunchen då och då. Jag ska sluta äta godis, börja använda tandtråd med större iver och ihärdighet. Jag ska skaffa fluortabletter.

21:00
Sitter bredvid maken i bilen på väg till stugan. Vi är fortfarande hungriga. Det blir nötter, kringlor och chips som nu smakar fluorlack, om man frågar mig. Jag undviker att tugga med vänster sida, där de två nya tandhalvorna sitter, och inser att jag småäter mindre än en timme efter att mitt nya liv börjat.