R

Stugliv. Tevemys i brasrummet. Tittar på mina barn och funderar på att semestertider traditionellt betraktas som en tid av superkontakt föräldrar och barn emellan. En tid av tillväxt och utveckling! Vi borde börja med att lära fyraåringen uttalet av bokstaven R. Jag har lärt mig tungans anatomi och fontetik på universitetet i tiderna. Så det här kan jag. Jag har känsla för det här.

– Börja så här: trtrtrtrtrtrtrtrtrtr, säger jag, för jag känner att T måste hjälpa R på traven.
– Tvtvtvtvtvtvtvtvrtvrt.. mumlar hon, och klämmer slutligen till med ett tvrtvrttvrttrtrtrtrtrtr… tRRappa.
Vi tappar hakan allihop – ja, även jag mitt akademiska självförtroende till trots – och så börjar R-festen.
– ToRka, tRoll, tRo, otRoligt, tRäd, PaRis, gRis, gRan, dRa, rabblar hon.
Borde man ringa farsan som är fortfarande ska vara i stan i några dagar? Nej, det här får bli hans välkommen-till-landet-present, bestämmer vi.

–

Tösen, bRuttan min, sveper nu omgivningen med blicken sin på jakt efter ord med R. Matsalsmöblemanget.
– Jag kan säga stoR, säger hon, och får den konstigaste av miner över sig: fast det finns ju inget äjj i det ojdet.
– Nej, men i ordet stor finns det, säger jag efter en förvirrad tankepaus.
– Ja.

––

– Nu kan du ju säga dina favoritfärger också, säger jag senare som om jag visste allt.
– Rosa och rira, säger hon, och får den konstiga minen igen.