Helvetesbilen

(Ja, jag får väl börja med att avråda den känsliga. Hoppa över det här inlägget.)

Vi ska åka hyrbil i Frankrike. En timme tar det för oss att få nycklarna i handen. Europcar. Grannen Avis utlovar samma tjänst på fem minuter, någonting som får oss (mig) att känna ännu större frustration. Vi är trötta och svettiga när vi öppnar bakluckan till vår bil. (Jag är det, åtminstone.)
– Den luktar, säger min son precis samtidigt som jag känner detsamma.

Nu är det inte så att den luktar “lite illa”. Nej. Vad vi känner är en stank som förlamar varje människa med luktsinnet i behåll – mig och honom, verkar det som. En lukt som ondska, liksom. Ett os som omedelbart letar reda på hjärnans kräkcenter och panikcenter, och som börjar pirra i magen och fötterna som illamående, och som slår lock för öronen och rycker i kinderna som en demon: andas in mig och spy, ditt kräk. Och då har vi bara öppnat bakluckan.

Luftkonditioneringen kyler ner bilen bara nämnvärt. För att den ska hjälpa mot den dåliga luften måste vi ha på den för fullt. Om vi har på den för fullt hör vi inte navigatorn som ska guida oss ut ur Paris. Som är trafikstockad och het. Så bilen är fortsatt het.

Min son ger sig efter en timme, när vi precis kommit utanför parisportarna. Ja, du vet. Prasslig påse och långt till närmaste stopplats. Tapperhet utan like.

Sju timmar senare landar vi i Le Croisic, och den sista spyan landar i ett solvarmt dike. Men fem bilminuter senare öppnar sig det öppna havet äntligen framför oss, och vårt underbara hotell visar sig. – Det är Atlanten! säger familjepappan. Våra barn har sett fyra kontinenter – ja, tänk att de har det – men Atlanten har de aldrig sett. Det gäller att väcka lillasyster, som sovit sig igenom allt jobbigt.
– Vi är framme!

Att kliva ur bilen är en oerhörd sensation. Hotellet är omgivet av stora tallar och andra jag inte vet namnet på. Det doftar av vatten och barr – det luktar faktiskt av barndomens lilla insjö Gömmaren, en sval oas efter en fyrakilometers cykeltur. Färska ostron, tycker min man.

Man kan inte annat än att dra in luften och bara glömma de senaste sju timmarna. Himmel.