Under sommaren har barnen bytt skepnad. Vinterhalvårets hull är borta, och det är seniga, bruna spindelben som springer mot hösten, mot allt det nya.

Min son började förskolan. Det var ett steg större än det låter, för nu är han granne vägg i vägg med lågstadiet, och fick kryssa in bland tältande gymnasietvåor för att komma in i byggnaden. Min egen skoltid är ett klibbigt spöke någonstans i min egen källare och visst, på ett sätt är det också morsan som börjar skolan: jag kommer att leva min egen skolgång på nytt i takt med att sonen gör det. Nej. Vill inte. På ett sätt gör jag mig osynlig som i min egen barndom, men nu håller jag ett barn i handen när jag kryssar och går i trappor oproportionerliga för en sexåring.

Men det finns hopp för oss båda. Där morsan kämpar sin egen kamp kämpar han sin egen, hur galant som helst.

Första veckans sista dag tar nämligen fram en hel ny sida hos min son, den son som så gärna glider igenom livet med så lite ansträngning som möjligt, den som utan att skämmas deklarerar sig vara lat, den som så ofta säger ett “jag ger upp!” efter det allra första försöket. Den som anstränger sig mest för att tänka ut argument i en förhandlingssituation, den som vet hur man övertalar andra att göra jobbet åt en. Med glimten i ögat, men med skrämmande talang. You get the picture.

Till sina föräldrars förvåning har han under sina första fem dagars tid försökt värva ihop en grupp pojkar till en fotbollsmatch på en skolgård fullt med lågstadieelever, där han är bland de tolv yngsta barnen. Det har verkat omöjligt. Men på fredagseftermiddagen berättar han liksom i förbigående ett led i utvecklingen. Så här:

“Idag, äntligen, spelade killarna fotboll med mig. Det var jag, O och B som spelade mot ettorna. De var sju och vi var bara tre, eller egentligen två, för B gav upp efter en stund. De fick elva mål och vi fick två. J ville inte ens vara med för när han såg de andra. ‘De är för stora, de kommer att vinna’. Bah! Men jag kämpade och kämpade, jag gav inte upp.”

Han är inte rädd för vargen, för att vara annawahlgrensk*. Sällan har jag känt mig så stolt.

*Hon med eposet Barnaboken, var det.

Ikväll tassar jag hem sent från jobbet. Klockan är halv tolv och alla andra nattvandrare blir misstänkta, ondskefulla den tiden på dygnet. Och mina shortslår lyser så vita i mörkret att jag är medveten.

Grejen är att vädret i sommar varit exceptionellt hett. När vi steg av taxin i Helsingfors efter två veckor i Frankrike slog den emot: den fuktiga hettan, lite som när man kliver av flyget i Malaysia efter en torr, kall vinter i norr. Seriöst. Finland doftar av Spanien i sommar.

Det innebär att varenda människa talar om vädret. Jag dansar regndans, säger de på Facebook. De fasar för fortsatt extremväder.

Idag talas det om stormen, den som ska komma. Några smärre virvelvindar har redan förstört träd och hus på annat håll, och snart kommer den hit.

Det poetiska med det hela är att man känner sig som Mumindalens Sniff i ett gåtfullt, nyckfullt universum, i väntan på kometen som kommer. Lika vidskeplig, lika mörkrädd, lika liten. Det är som om Tove Jansson skrivit stunden just nu.

Rart, eller hur?