Några ord om dottern i huset.

Hon var länge väldigt blyg. Hon kunde krympa ihop till en liten boll, dra en gardin av lugg framför ansiktet, och dra in huvudet som sköldpaddor gör. Inte av någon speciell orsak egentligen. Bara det var fler än en som såg på henne när hon plötsligt lärt sig att uttala en ny bokstav. Till ‘fler än en’ räknas både hennes far och mor. För att inte tala om hur det blev när folk utanför familjen såg på henne. Eller än värre, sa hej. Jag hade ett mantra som kändes rätt, ett som jag viskade åt henne när det kom väl till pass: man får vara blyg.

Det var den lilla blyga som också viskade fram saker som vilken tul att vi hal va-andla sådär att orden bildade en fuktfläck på örat och de små armarna nästan ströp den veka mamman. När blygheten försvann så småningom tycktes också det där naket sentimentala ryka med. Den personlighet som skalades fram var helt ny. Min dotter visade sig vara en clown utan like. Med full kontroll över alla sina små talande ansiktsdrag, med sagolik koll på situationskomik. Hon liksom badar i sin ljuvlighet, bjuder på sig själv som ingen annan i familjen. Vad sa hon då en gång till sitt tassiga, upprepade misslyckande? Jo, jag är helt hopplös. Vadå sa förresten. Hon kved fram det mitt under gapflabb.

Försvann det där sentimentala helt då, undar du som läser så andäktigt. Nej. Hon började dansa istället, faktiskt. Hon skaffar fram en publik, lägger på klassiskt och stiger in i ett tillstånd. Hennes dans liknar dagiskompisarnas balett till det yttre. Men den blick som hon spänner i sin publik är så intensiv att den inte liknar något annat, alls. Hon öppnar sig helt och håller kvar ögonkontakten medan hon skrider där sidlänges på tårna.

Hon har alltså hittat två sociala rum där hon känner sig hemma. De är båda underbara platser att vistas i. När en person med solklar självrespekt bjuder in sällskapet till skratt på egen bekostnad blir det alltid bra. Och när samma person plötsligt slänger av sig sin underhållande roll och visar sitt allvar blir det ännu bättre.

Jag fick en laptop av min son! Komplett med gogäl och bukluben-snabbtangenter. Och andra fina, som entär.

– Du ser väl att det är en äppeldator? försäkrar han sig. Och påpekar att han justerat loggan lite. Ett obitet äpple måste ju vara bättre ett som någon börjat på.

Middag hemma.

– Mamma jag kan läsa allt det där. Grannas äppel Åland, läser dottern mödosamt, med markerade S och R.
– Så fint!
– De har ingen logga, säger sonen.
– Jo, jag tror att de har tänkt att den där regnbågen, äpplet och texten ska tillsammans bilda en logga, säger jag motvilligt, för kombinationen av text och bild är riktigt kass, inget man vill lära ut.
Sonen har gått vidare och insett att den blåvita svanen saknas, liksom symbolen för rättvis handel. Tänk om de åländska äppelfarmarna jobbar under dåliga förhållanden och usel lön, liksom. Det är bara ett av tusen härliga drag som barn har: de hyser inte större tilltro till åländsk frukthandel än till, säg, ecuadorisk sådan.

Syrran vill veta mer. Hon vänder på kartongförpackningen.
– Vem är det på bilden?
– Det är Jan Mattson, läser jag innantill. Och så bestämmer jag mig för att helt enkelt läsa hela företagshistorien för barnen. Ett ytterligare härligt drag hos barn är ju att de är mästare på bullshitbingo. De ropar att de inte förstår om det är så, och de fastnar i haltande bilder, de säger helt enkelt ifrån. Men den här texten handlar om solmogna äpplen och åländska soltimmar, om att förvalta en odlartradition. Berättelsen om den åländska juicen går hem som den är.

Kartongförpackningen står vid bordskanten för att glaset ska komma åt kranen. Brorsan klättrar ner från stolen för att tappa sig en påtår. Så även syrran, och hör på det här:
– Jag ställer mig i grannaskön.

Jag påstår att hon i den stunden övergick från att tala om diskmedel till att tala om fairy, du vet. Från bordsmargarin till oivariini med liten bokstav. Att hon tog brandet till sig. Och i det här fallet (unlike i fallet McDonald’s) kommer jag inte att propagera emot. Det är en himmelskt god äppeljuice. Smakar nyttig åländsk soltimme ungefär.

Söndagslunch.
– Vilken av de där figurerna är Valios logga? frågar Noah (6).
– Den där, pekar jag.
– Hm. Vad föreställer den?
– Jag är osäker. Ett löv kanske? Ett moln, nja nej kanske inte.
Hans ansikte ser underligt ut. Sådär generat, som när jag påtalar hans flickvänner.
– Jag tycker det ser ut som en rumpa, får han fram.
Vi betraktar mjölkkartongen under tystnad.
– Men det kan det inte vara. Det sku vara en ganska dålig logga, säger han.
Och så skrattar vi äntligen.

Allt oftare landar det trevliga små diskussionsklipp från barnens far i min telefon.
Som det här:
– Man måste laga maten om man vill äta den, förklarar Misse [vår snart femåriga dotter].
– Det var ju fiffigt sagt, vem har sagt så? undrar pappa.
– Du! Det var inte så dumt sagt av dig, berömmer hon.

Allt detta medan hon bröar och steker sin favoriträtt bland många: strömming.

Bifogad bild:

(Lång pannlugg, ja jag vet.)

Man skyndar sig hemåt där man går i höstmörkret när klockan är halv sju på kvällen och telefonen lyser upp ens trötta regnvåta ansikte.

Idag ramlade jag över en adress dit någon samlat in nytänkande lekar från hela världen. Jag fördrev en god stund klickandes och utforskandes, för det är så fascinerande, det där livet outside the box för en som fortfarande bara drömmer om det.

Kanske slogs jag mest av stämningen på We Feel Fine. Som jag skrivit tidigare tycker jag ju om att googla på citat som “idag kände jag mig som en” bara för att kolla stämningen därute. Men killarna som byggt sajten driver det längre. De plockar in alla meningar som börjar med “I feel” och “I am feeling” i bloggvärlden. Och där dansar de runt, känslorna, i en egen liten rymd. Det är bara att fånga dem:

The Creative Internet-sajten är bara halva orsaken till att världen aldrig känts så liten och hanterbar, och möjligheterna så stora som idag. Men ändå. Ta en titt.

Idag gick jag med Päivi Räsänen från riksdagshuset mot tåget. Synade henne i ögonvrån vid Kiasmaövergången: liten, kortare än jag. Vilken minimal kvinna.

Nu har jag ju sett henne ett antal gånger förut. Då tittade jag uppåt. Som barn. Jag tror hon känner min far, sådär halvt. Men jag röstar som småföretagare röstar. Och i den stora debatten som precis nu skapar rubriker i Finland skulle jag aldrig, aldrig uttala mig. Jag känner rentav att jag inte har någon rätt att uttala mig.

Hur skulle jag? Jag är uppvuxen i Sverige. Landet som gör makalöst stort nummer av sin tolerans. Misstänkt stort. Tittar man på det svenska sättet lite utifrån, kanske österifrån som jag, börjar man tro att den svenska toleransen har en gräns. Kanske till och med att det är ett väldigt, väldigt trångt rum där toleransen råder. Att det i det svenska samtalet råder disharmoni så länge det finns olika åsikter. Att man är desperat i sin kamp att finna konsensus.

Också jag vill (alltså) söka konsensus och dölja mina avvikelser av ren hänsyn för andra. Jag brukar till och med gå emellan när jag anar shitstorm i luften; förklara, jämka, sudda ut å andras vägnar. Och när jag läser vad Päivi sagt på teve känner jag att hon är en idiot som drar över sig ett oväder – för en sak som för inte ens är viktig för henne, som hon säger själv. Det är inte ett programnummer hon driver, det där med att alla barn har rätt till en mor och en far, utan en personlig åsikt. Varför, varför dra på sig skit för någonting man inte ens skulle behöva uttala sig om!

Visst finns det variation i det trånga svenska rummet förresten. Det finns rum för de avvikelser som är okej. Svenskarna gillar “olika”. Till en viss gräns. Och vilken livslång quest det är att finna den gränsen i varje fråga. Tröttsam.

Räsänen har förstås ingen aning om att vi följs åt. Vi råkar vara på väg i samma riktning just idag. Men jag väntar kanske ändå lite på att hon ska avsluta sitt mobilsamtal. För tänk om jag skulle få för mig att säga någonting. Typ:
“Jag sa till min man igår kväll att du har ett mod som känns unikt. Jag skulle aldrig stå för någonting så politiskt inkorrekt som du. Jag skulle aldrig, aldrig kunna vara du.”

Det här inlägget handlar inte alls om vad hon sa. Det handlar enbart om att hon sa. Jag skulle behöva den egenskapen. I andra sammanhang. Människor med samma förmåga att gå mot strömmen hade kunnat stoppa typ Hitler. Detta ultimata evighetsexempel. Som om världen efter WWII inte skulle ha exempel att komma med.

Men nu avslutade hon aldrig sitt samtal förstås. Tur det kanske, jag hade knappast tillfört någonting nytt i hennes vardag.

Undrar om det finns kockar som vill slänga sleven i nyllet på korpulenta michelinkritiker. Och jag undrar om det finns författare som vill kasta sin Moleskine på utvalda kulturskribenter.
– Besserwisser. Gör det bättre själv då. Ja, varför skriver inte du böcker själv förresten, va, va? Kanske för att talangen inte riktigt räckte till, va? Du var väl på samma creative writing kurs som jag, va? Jag var bra! Men det minns du förstås. Medelmåtta!

Typ.

Knappast om man vinner Nobelpriset förstås. Men andra, mera dödliga författare måste ju hysa lite agg ibland:

Här klär man av sig naken. Inte bara det, man sliter upp bröstkorgen och blottar sitt mörker.

Min tes: ödmjuka läsare (kritiker eller ej) har bättre mörkerseende.