Jag gick med i Kobbs kampanj i fredags, den som får ut på att man ska vara borta från Facebook en hel vecka. Man belönas med en temugg – och med tiden att dricka te. Koppla ifrån så kopplar du av, typ.

Det oroar mig att märka hur desperat man grep den halmstrån (äntligen någon som kommer med den utmaningen, kände man), och hur mycket tid det blev över. Hur många timmar spenderar man på Facebook per vecka egentligen? Vill man ens veta.

Det ser i alla fall ut som att jag klarar av den där veckan. Nu kan det förstås hända att Kobbs inte skickar muggar till Finland. Men jag fick i alla fall en bra vecka, en sådan som kanske leder till en mer bestående förändring.

Det var en kampanj av den typen som jag hade velat vara med om att tänka ut och utveckla.

—

Oj, jag hann inte ens lägga upp det här förrän jag såg att kampanjen lagts ner.

Känner mig alltid lite mindre mänsklig så här på vintrarna.

Jag fattar inte hur man ska göra för att se chic ut när termometern visar – 20 grader celcius. Kappor i ylle är värdelösa. Blåsten tränger sig rakt igenom. Och stövlar med klack är lika värdelösa. Det finns inget sätt att klä sig snyggt utan att dö fåfänglighetsdöden väl ute: frysdöden eller halkdöden.

Jag väljer att leva. Idag ser jag ut som ett stort dagisbarn med nikab i lila ylle. Plötsligt minns jag att jag smög omkring på Helsingfors gator utstyrd precis så här hela förra vintern, och hoppades förbli osedd av medmänniskor jag känner.

Det är kallt också inne på kontoret. Ingen frysfaktor utan mysfaktor dock: i morse packade kontorsmännen in mig i plädar, grävde fram ett element till från skåpgömmorna och kokade det värmande kaffet. Men de vita sköna på bilden skaffade jag helt själv.

Vore jag inte lite rädd för att låta ganska egocentrerad skulle jag påstå att Helsingfors håller långsamt på att bli “den stad jag vill att den ska vara”. Då ska man tänka på att mitt prespektiv sträcker sig ändra till läsåret 1993/1994, tiden före ställen som Wayne’s, Crustum och Torrefazione; före Kampens köpcentrum, nya Glaspalatset, Kiasma och Kämp.

Speciellt glad är jag över små tillskott som Anton & Anton. Till skillnad från till exempel Viherjuuri gör A&A mindre väsen över sin ekologiskhet och beter sig lite som en fransk mataffär, betydligt mera estetisk (vilka snygga förpackningar!), mera aptitretande och för att spell it out: mindre flummig.

En guldgruva om man planerar företagsjulklappar, till exempel.

Vill man ha en välbesökt blogg ska man
- nischa sig
- skriva kortkort och ändå smart med knorr
- skriva dagligen
- lägga upp bilder
- kommentera på större bloggar och länka hem.

Det roar mig att jag fejlar på alla punkter. Och att jag kommer att fortsätta fejla på alla fem punkter för all framtid på denna adress.

En sexårskris kan tydligen te sig på lika många sätt som det finns barn. Och när det är som värst kan det tydligen bli ännu värre. Om man säger så här: tidigare tittade sexåringen längtansfullt upp mot stjärnhimlen och önskade komma dit. Nu har han liksom krupit ner i någon slags underjordisk grotta där fladdermöss och likmaskar bor, och vill inte komma ut. Världen utanför är en besvikelse. Framförallt är han själv en besvikelse för sig själv.

Det är nästan för stort för att skrivas om.

Ja förresten. Hur skulle en sexåring skriva?

Väldigt, väldigt ofta känns det som att jag sjunker ner i någonting svart. Då gråter jag mycket. Som jag hatar att gråta! Ögonen blir liksom tjocka till slut. Och kinderna spricker för det kommer så mycket saltvatten som jag gnuggar in, jag kan inte låta bli fast jag vet att det kommer att börja svida. Och så ser det så sorgligt ut när jag går och tittar mig själv i spegeln. Jag har liksom röda utslag över hela ansiktet. Fast då har jag gråtit enormt mycket och länge, i flera timmar. Jag tycker att jag är ful ändå, också fast jag inte har gråtit. Ingen tycker om mig. Jag tycker inte om mig.

Men jag skulle vilja veta om det är många dagar till dess. Tänk om det är hundra dagar till!

Kring nyår hittade jag en blogg som formar mig. Det är en fasligt insiktsfull författare slash konstnär som med beundransvärd regelbundenhet skickar ut sina budskap i bloggrymden. Hon skriver om kreativitet och om de väggar en kreativ människa kan tänkas törna emot. Hon försöker på ett vänligt sätt påvisa de föreställningar som innebär döden för det kreativa, och erbjuder nya, konstruktivare tankemönster. Nya vägar. Intelligent och vist som en mamma. På ett sätt som vare sig Seth Godin eller Hugh McLeod någonsin lyckats med i mitt fall.

Hon talar varje gång rakt in i min situation. En gång var jag på vippen att fråga: are you even real? För, ser du, det är nästan som om det bara var jag som läser. Som om hon fanns till bara för mig, eller, ännu troligare: som om hon egentligen inte fanns på riktigt.

Sök på letterpressrebel, så hittar du bloggen, om du behöver en ledande ängel i ditt skapande. Om hon nu skulle tänka sig att uppenbara sig för andra än mig.

Varenda karl som blev kär i mig beskrev mig i något skede med ordet gåtfull. Det betydde, lärde jag mig, att jag blev ointressant så fort de tröttnade på att försöka lösa gåtan. Vadå gåta förresten. Jag tyckte inte det fanns någon gåta. What you see is what you get, liksom. Men de vidhöll. Tills de tröttnade och insåg att jag kanske hade rätt.

Så kom han som inte en enda gång kallade mig vare sig mystisk eller gåtfull. Tvärtom tycktes han ha känt mig hela mitt liv. Jag kände mig ända från början bara lugn i hans närhet.

Och det var den 22 november 1998 han friade. (Jag sa ja.)

Oj, det är tolv år sedan just idag!

För ett år sedan grät min lilla flicka ibland och önskade att hon skulle bli sjuk bara för att slippa gå till dagis.

Men nu!

Jag frågade henne nyligen när hon är som lyckligast, och hon sa hos mormor och så på dagis. Det tog mig en stund att förstå att hon menade vad hon sa, men visst finns ju bevisen där. Hon pratar om dagiset med ivrigt rosa kinder och knapprunda ögon: citerar nya ramsor hon lärt sig, sjunger sånger jag inte hört förut, berättar om intrigerna dagiskamraterna emellan och upprepar dagens roligaste skämt så skrattet skakar hela det lilla livet. Om jag erbjuder mig att komma efter henne lite tidigare någon dag tackar hon vänligt nej.

Kan det ha att göra med att det har börjat en ny föreståndarinna på dagiset?

Föreståndarinnan beter sig som om hennes arbetsplats var en förtrollad värld. Barnen kunde lika gärna vara en källa för överjordisk visdom, så fascinerad är hon av dem. Hon nynnar, pysslar, berättar, och så tar hon ut dem till skogen flera gånger i veckan. Samtidigt som hon ostressat myser vid åsynen av varje barn för sig och ser deras särdrag. Ibland fångar hon en förälder i tamburen bara för att få dela sina iakttagelser en stund.

Min dotter var ju, som sagt, rätt blyg förut. Men denna nya trolska kvinna med sol i rösten, skrattrynkiga ögon och knallgröna crocs har helt enkelt sjungit, pysslat och lyssnat sig igenom hennes barriär. Det händer, säger hon solkvinnan till mig som när man berättar någnting riktigt stort och hemligt, att hon smyger sig till mig och trycker sig mot min sida, och visar sin tillgivenhet. Åter igen får jag ställa om och skärpa min bild av min dotter. Jag visste inte att hon hade det i sig, helt enkelt.

Jag vill pyssla sådana födelsedagskort åt alla barn som ger en bild av deras personligheter, berättar kvinnan i crocsen vidare medan jag minns att min dotter fick ett handgjort kort med en skattkista och en nyckel i guld av henne. Jag tycker att din dotter är som den där skattkistan, gåtfull men med så mycket rikedom i sig.

Så jag rös! Och ryser fortfarande.

Jag är ett Harry-fan.

Min guddotter lånade mig sexan och sjuan för ett par år sedan, men inte förrän nu tar jag mig tiden att läsa dem för första gången. Och nu är det bråttom. Jag har hittills lyckats undvika intervjuer och teveprogram som yppar hur pottersagan slutar. Men nu är ju den näst sista filmen aktuell. Skulle jag fråga min son skulle jag få veta hur allt slutar. Jag måste hinna läsa ut innan han märker att jag läser Potter.

Vad hände med lillponken som sjöng med i Byggare Bob-jinglen i vibrerande falsett förresten? Tjatigt, jag vet, men varje steg i utveckligen är mindblowing och oväntad. Det är som om jag inte hade tänkt att just mitt barn kommer att växa och utvecklas.

Nå. Ett par hundra sidor kvar bara. Inte går hon ju upp mot C S Lewis berättarmässigt, hon Rowling. Men intrigen gillar jag. Dyrkar hjärnan som tänkt ut allt det här!

Jag duschar. Ett litet ansikte sticker sig in bakom duschdraperiet. Ett ansikte med hög panna, små eskimålika ögon och luscious lips; inte helt olikt mitt eget.
– Är det smutstvättt i tvättmaskinen? frågar hon.
Inte sådär entusiastiskt jag-är-mammas-lilla-hjälpreda-aktigt, utan åh-vad-jag-hatar-plikter-men någon-måste ju-sköta-dem-aktigt. Med halvtrötta ögon, sakligt.
– Ja. Det kan finnas mera i tvättkorgen.
– Jag sätter på maskinen då, säger hon.
Och så plockar hon ut det mörka ur tvättkorgen och fyller på. Tvättmedel, sköljmedel, programval. Och till sist kopplar hon på barnlåset. Om nu småbarn skulle komma på besök medan maskinen är på.

Festligt. Jag slås av känslan av att ha en flatmate snarare än ett flickebarn, som fyller fem i morgon.

Jag får egentligen rysningar av sportsammanhang. När min son valde att börja med fotboll fick jag verkligen kämpa med bilden som envist dök upp i mitt huvud, den fördomsfulla bilden som jag tycker är för pinsam för en upplyst kvinna as myself.

Jag såg nämligen en fotbollspappa med crew cut och hornbågade glasögon. En som både går i kyrkan och misshandlar sin fru på söndagarna. En som piskar sin son för att han inte ska bli en feminin wussy. Och som framförallt står vid fotbollsplanen och vrålar sig röd när sonen, den osäkra, sjabblar bort bollen vid målchans. Jag vet inte vad jag ska säga för att försvara mig här – annat än att jag skyller på amerikanska filmer.

När man son (med spelnummer tio) sedan hade fått höra av en av sina sexåriga lagkamrater att alla killar med spelnummer mellan ett och nitton är bögar tyckte jag att det var den där fördomsfulla fotbollspappan som talade med sin sons mun, förstås. Sonen var avundsjuk på min sons fina spelnummer och kunde ett skällsord som hans pappa använder. Förstås! Eller hur? Jag tyckte verkligen att jag fått min bild bekräftad.

Ända tills jag insåg att lagkompisen måste ha sett den här planschen. Vissa nummer är nummer som bara bögarna bär, räknade han ut, lillgossen.

—

Kampanjen handlar förresten om att man ska våga vara sig själv – också inom idrottsvärlden. Jag bara måste nämna att jag har ett och annat emot kampanjen. Man kan bara inte sända ut barn ut med budskapet “var dig själv bara” så länge som det finns andra barn som inte fått hjälp i att handskas med barn som är annorlunda. Och här är jag säker på min sak. Det bästa man kan göra som ett avvikande barn är att inte vara provocerat annorlunda – ja, jag skriver faktiskt så, och står för det. Med viss anpassning har man bäst chans att klara sig psykiskt och fysiskt oskadd bland klasskamrater vars enda utvecklade hjärna är primalhjärnan. Och vi fostrare får inte måla upp en bild av en värld där alla olikheter accepteras så länge som vi vet att vi skickar våra små barn rakt in i ett lejongap. Det blir ett blodbad om vi inte lär våra barn lite sunt självbevarande.

Inte ens i vuxenvärlden har vi lärt oss att handskas med olikheter människor emellan, hur ska lågstadiebarn klara av det utan medveten fostran?

Amanda, hon som nästan är för lycklig för detta jordeliv, vet själv hur lätt det vore att bli bitter. Det förstår man om man läser bloggen. Så beslutsamt hon säger ifrån. Nej, jag vägrar ge mig. Hellre ser jag till att ha det bra så att jag nästan känner mig egoistisk, men bara nästan, för jag vet att jag gör rätt i att kräva att må bra. Och det är aldrig egoistiskt. Ungefär. (Naturligtvis uttrycker hon sig bättre än så.)

Jag håller med det där med egoism. Snarare är det tvärtom. Jag påstår att om bitterheten får näring och kärlek växer den till en fullvuxen vän, ett bittermonster, och det är egoistiskt att hålla fast vid sitt bittermonster, för det finns människor hatar honom så innerligt och vantrivs i dess sällskap. Amanda vantrivs, antar man, och det gör jag med. Alla barn i världen, de vantrivs de också, och de tar rentav skada.

Man bara måste komma ihåg att alla någon gång (otaliga gånger) stått vid vägskälet (det finns flera sådana vägskäl). Alla har orsak och rätt att bli bittra. Det är ett val.

Förstås är det smarta kvinnor det handlar om. Förr eller senare inser mamman på något plan att bitterheten finns där och att det aldrig kan vara bra att bära den med sig den i längden. Varken löneförhöjning eller jämställdhet på arbetsplatsen är något som en utomstående part förverkligar i mammans liv, det vet hon. Detsamma måste gälla rättvis fördelning i hemmet. Och det vet hon väl egentligen. Det är hon själv som ska säga ifrån, sluta offra sig. Börja röja plats för sina behov.

Men. Med den insikten kickar egoismen in hellre än beslutsamheten. Bittermamman har de facto jobbat hårt till den grad att hon rent fysiskt är för trött, det ska man nämna i rättvisans namn. Kan man klandra henne för att hon tar ett fastare grepp om den trogna följeslagaren bittermonstret istället? På något sätt är allt ändå andras fel, försöker hon envist tänka, och i monstrets öra räknar hon viskande upp allt från svärföräldrarna som aldrig ställer upp till de slappa klassmammorna som inte ens säljer kokosbollar, ja bittermamman bär faktiskt hela planeten Tellus på sina späda axlar, och det är inte litet det. Den enda som alltid ställer upp för mamman är monstret. Det är du och jag, monstret.

Här har man offrat sig ända sedan man fick barn. Ska man till råga på alla offer slakta monstret, det enda trygga, det enda som gör att man orkar? Ilskan är en nämligen en kraftkälla utan like. Så länge man innerst inne är lite sur finns det ork att tvätta ytterligare ett par nerkissade barnbyxor. Det är tillfredsställande att veta att man fullföljt sitt kall och känna att de andra är skyldiga ett tack för resten av sina liv. Nej, rätten till ilska är inget man ger ifrån sig sådär bara. Man har ju jobbat hårt för den rätten.

Men ändå. Det finns ingen annan väg. Ingen genväg, ingen gyllene medelväg, ingen halvdan samexistens med monstret om du vill börja må bra igen. Det krävs en kraftansträngning helt utan like från din sida. Ska du få glädjen tillbaka måste bitterheten bort, och det är bara du som kan helt enkelt bestämma dig för att vägra känna vid den. Vässa dolken, säger jag, det är dags för ett absolut sista offer. Död åt monstret!

Är det inte det som står på vägskyltarna vid det där vägskälet förresten? Om det står Bitterhet 5 km och Ensamhet 10 km (ja, ensamhet också, för vem vill lyssna på bittermamman i längden?) på skylten som pekar mot nordväst, ja då borde det rimligtvis stå Glädje och Gemenskap i riktning mot nordost.

Visst låter jag misstänkt insiktsfull förresten? Som om jag varit med om det själv rentav?

– Vad vill du ha till kvällsmat?
– Jugurttia ja maitoa.
– Selvä.
– Ja appelsiinia.
– Ei ole appelsiinejä. Mandariinejä löytyy.
– [Ivriga nickningar] Kyllä kyllä.
Det som gör samtalet till unikt är att det är min son som byter till finska. Det språk som han ju inte kan. Eller okej, ett som han då tydligen börjar kunna lite, måste jag ju börja säga.
—
Och när vi nu ändå är på språktemat sitter båda barnen i skrivandets stund i badkaret och slåss lite smått. Lillsyrran ropar så det ekar mot kakelväggarna på ren brittiska:
– Ouch, Charlie, that really hurt!

Det artar sig. Den uppmärksamma minns att undertecknad varit lite orolig över de rådande attityderna tidigare.

Min son är äntligen, äntligen, äntligen i narniaåldern. Som jag har väntat på att få leda honom genom den förtrollade garderoben ut i det tysta snöriket. Peka på lyktstolpen ute i skogen. Skapa en Lucy som låter lika gosig som principfast och ren. Sända kalla kårar längs hans korta ryggrad när vi möter den vita häxan, som talar obehagligt inställsamt och mjukt.

Och Aslan. När jag ska läsa hans namn måste jag stanna för att svälja ner klumpen i halsen först. Svälja en gång till, faktiskt, innan jag försöker.
– Ryktet säger att Aslan nalkas – kanske har han redan stigit i land.
Rösten bär, den bär en viskning, en bäverviskning, och någonting mellan en suck och en snyftning. Aslan is on the move.

Hur känns det att inte vänta på Aslan? Jag har glömt hur det känns. Jag väntar ju på de där mäktiga lejontassarna som trampar sig rakt in i eviga vintern och bryter ner den.

Ingen har präglat min världssyn lika obarmhärtigt som C S Lewis; sprängt föreställningar, sopat bort elaka vassa spillror och förkunnat nytt. Han visar vänligt en ingång till den övre våningen, till det ljusa, luftiga loftet, som är bara mitt, men som jag inte ens kunnat föreställa mig fanns.

Ungefär så.

Sonen då? Han vacklar mellan hopp och misstro. Är han faktiskt starkare än den vita häxan, han lejonet som mamma gråter över?