Vi åker skridskor, vi och grannbarnen och grannmorsan. Mina barn är sena med det där med att lära sig att skrinna, för deras mamma är en soffpotatis, och deras pappa är en afrikan. Som alltså dykt och plaskat i Atlanten sin barndoms alla vintrar och därför inte är den rätta att introducera den nordiska vinterns fröjder för barnen. Men nu har vi tagit oss an projektet, och det går riktigt fint nu, och grannbarnen i samma ålder ställer upp både som moraliskt och handgripligt stöd.

När solen gått ner och strålkastarna tänts för länge sedan är det dags att samla flocken.

Men Noah faller en sista gång, på knäna. Och så tumlar han runt och lägger sig på rygg på isen med flit. Han blir liggande och stirrande upp mot himlen, ögonfransarna viftar bort snöflingor, för snön faller tät.
– Det är vackert. Snön ser ut som stjärnor när den faller. Det känns som att färdas genom rymden … alldeles sakta, mumlar han drömskt.

Anna – grannflickan slash sysslingen– och jag står bredvid och tycker en stund att han borde hoppa upp och börja kränga av sig skridskor och hjälm. Men så blir vi nyfikna bägge två och lägger oss på rygg på var sin sida av honom. Anna är en drömmare hon också, men inte av den tysta lugna sorten som min egen.
– Vad fint det är, säger Anna omedelbums, sådär fnittrigt och hoppsigt, det känns som om jag lyfter på riktigt och att stjärnorna står still!
Och så sprattlar hon av iver där en stund. Sedan är vi helt tysta. Det är tyst i rymden ju, och det här är en sällsam liten galaxfärd.

–

Jag tror inte att han blir ett hockeyproffs, min pojke. Däremot en lady whisperer av rang.

Jag läser Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött ett par år efter boomen, som jag brukar, och min översta känsla är något slags triumf. Här har killen skrivit en bok på blattesvenska. Härligt.

I flera veckor (jag läser den långsamt) har jag tänkt med samma intonation som skolkamraterna i Flemingsberg i tiderna: med mörka a:n och utan ä:n och ö:n, snabbt och stöddigt, och med fel ordföljd i bisatser och frågor. Med inslag som len och med paranoja som utgångsläge i allt man säger.

Fast det är väl en bisak i sammanhanget, det där med att språket och tänket smittar, eller i mitt fall, väcks till liv.

Det blir nämligen en genialisk personskildring av den här låtsasdagboken. Jag minns den här huvudpersonen, den här idealistiska högljudda andragenerationsinvandraren som inte vill glömma sina rötter – det var honom man undvek att möta blicken på i skolkorridoren. Jag lovar, jag ser hur han rör sina händer och axlar när han muckar gräl. Jag hör hans sje-ljud och h-ljud, och jag vet hur han förställer sin röst för att låta svennig vid behov. Men. Det som är nytt för mig att är jag plötsligt förstår honom. Och smälter.

Han är helt fantastiskt fint och exakt gestaltad, den här Halim, utan att han beskrivs med ett endaste ord.

Och den här Jonas är en riktigt bra författare. När berättelsen är som bäst drar han en strypsnara kring halsen, med ett ryck och helt oväntat. Innan man ens märkt att man överhuvudtaget var berörd.

Vad säger man. Kom igen len, läs den eller liknande, antar jag.

Böcker och konfekt, brukar jag föreslå när tomten frågar vad jag vill ha, och så brukar det bli.

Jag tycker det är roligt att boken jag fick av min annars så städade svärmor heter Kalla det vad fan du vill, men här är de allihop:

Jag började med den gula, och haha, så usel den är! Jag läser högt för min man då och då och så fnissar vi närmast generat. Men, säger vi gång på gång, det är viktigt att veta vad som publiceras i Svenskfinland.

Och så fick vi chokladkonfekt. Jag började med att sno åt mig trillingnöten. Körsbärslikören röstades ju bort av folket – och gissa vem som sörjer, om inte min okonventionella man.

___

EDIT. Nej, sånt slarv, det var ju ägglikören som röstades bort… den sörjs inte av någon jag känner.

Förskolan tog barnen till julkyrkan en av de sista morgnarna. Efter några dagar gav mitt förskolebarn upp och frågade till slut:
- Den där ena sången förstod jag inte.
- Vilken?
- Här ligger jorden. Varför vill man sjunga att jorden ligger här?
Jo nej. Det blir onekligen en julsång absurdare än de flesta andra med de orden.
- Härlig är. Man sjunger att jorden är en härlig plats.

Och förskoleläraren, den fina, hade sagt ta det lugnt på julen sådär som man säger till en klass full med sexåringar den dag jullovet börjar. Oj, så bokstavligt min sexåring uppfattade de orden. Vilken härlig ursäkt att låta bli allt jobbigt och till och med – i nödfall – gråta en skvätt: men på julen ska man ju ta det lugnt!

Förutom att tacka nej till julkyrka (rätt tråkigt var det, tyckte han) och tacka ja till två veckors vila har han valt att tacka ja till gravad lax, ja till sagan om tomten och ja till kulörta julgransljus framom vita. Han tackar nej till sillsallad. Ja till kålrotslåda. Nej till tidig läggning. Ja till sen väckning. Nej till skidåkning. Ja till Boymongooses indiska version av Twelve Days of Christmas på Youtube.

Så bygger man sin jul.

Dagen före julafton var det dags igen. Dags för det plågsammaste och minst prisvärda av skönhetsbehandlingar: fransförlängning. Kortvarig är effekten också: efter ett par veckor ser fransarna ut som döda spindelben. Men jag har inte gett upp utan ger det nu en sista chans.

Den där processen alltså. När man blundar i två timmar framträder lukterna och ljuden. Det luktar patchouli och eucalyptus och stickande snabblim. Och så är det spårvagnarna som passerar på gatan bakom väggen. Folk som kommer och går i receptionen. Och så den obligatoriska relaxmusiken med fågelkvitter, panflöjtar, new age-synth och porlande vatten.

Och jojk. Min känsla med just jojken – den religiösa formen, inte den här poppiga spa-varianten då kanske – är att den föds utifrån rädsla på något vis. Det känns som om de onda andarna njuter av den. Rädslan är i sig ett fängelse, och det onda har segrat i och med att det har besatt människan med rädsla, vänt blicken mot fienden. Skulle man föreställa sig ett sådant begrepp. Vilket jag ju gör.

Next up är Bach. Då slås jag av att de här stora kompositörerna arbetat utifrån ett ganska stort elände egentligen. Ser det framför mig: kompositören har begravt sitt tredje barn men sätter sig ändå ner vid arbetsbordet i eldskenet, hänger av sig sin peruk, knyter en scarf kring huvudet (det är ohyggligt kallt i 1600-talshus, sidu, men den där peruken är ett åbäke) och det vrålar en segerröst i honom trots allt – och bara för att jävlas skriver han om frihet och skönhet och hälsa där inget av dessa finns. Den känns auktoritär, barockmusiken; fokuserad på det goda, och rätt ointresserad av mörkret.

Jag har hosta, och den sista halvtimmen flyger det lösfransar och kosmetologen ropar se upp för limmet! när jag famlar halvsittande i blindo efter något att begrava hostningarna i.

En nackdel med att jobba i butik (som jag i min späda ungdom), och inom handel och marknadsföring, är att julperioden blir mycket, mycket lång. I bästa fall börjar jultänket medan man fortfarande går till och från jobbet brunbränd och i sandaler. I praktiken handlar halva året om jul, alltså.

De flesta av våra kunder idag är icke-kommersiella och i år har min julväntan varit betydligt kortare och ack. Det har betytt att man står mera på konsumentsidan. Att man stannar för att lyssna när poliskåren spelar Rudolf med röda mulen på järnvägsstationen. Att man länge, länge står och väljer och vrakar bland julblommorna. Att man sniffar sig fram i saluhallen och tigger sig till en smakbit av det kallrökta renköttet. Att man helt enkelt myser nu när det är dags.

Den har sin plats, det där überamerikanska kommersiella kaoset. Det har blivit till en del av min julväntan och jag älskar det.

På julafton följer en desto djupare tystnad.

– Jag vet att du egentligen skulle behöva varva ner. Men det är inte dags nu. Nu har vi tagit fram julgranen och det är dags för steg två. Kom. Steg två väntar.

Precis så uttrycker sig min son när jag kastat mig på sängen av utmattning efter att ha burit in julmat för 170 euro – bland annat 33 liter mjölk – och en julgran med mina späda händer.

Han har klippt bort nätet från julgranen och tycker nu att granen ska ha julgransfot. Steg två, som han säger.

Okej då. Ett stycke julgransfot coming up, sir.

Min man är inte för en traditionell jul. Inte heller för traditionell julmat, ej heller julsånger. Till min svärmor sa jag att jag vet hur tjejer som gift sig med muslimer känner sig: de tar barnen till De vackraste julsångerna utan att mannen är med. De ser på skolans julspel utan att den käraste sitter på stolen bredvid. Ett tag tyckte jag att jag gift mig med självaste Grinch.

Jag har sedermera lugnat mig och slutat vara dramatisk. (Klart han var med på barnens skoljulfester, maken min.)

Vi har istället, lite smått, börjat utarbeta julens meny. Det blir ett besök till Saluhallen. Det blir rökt lammkött. Det blir löjrom, räkor, smetana och lök på toast. Det blir merguez, inhandlad på knagglig men ihärdig wolof från den franska matmarknaden idag, med pepprig dijonsenap och lök, med baguette. Kanske ostron. Och så blir det lite skinka också, hos svärmor på julaftons dag, när den precis kommit ur ugnen. Jag har insett att jag egentligen bara behöver ett par ingredienser från barndomens julbord för att smakerna ska sitta där de ska; sillsallad, kålrotslåda och julmust. Lättfixat.

Jag tror – egentligen – att barnen kommer att ha julkänsla vad vi än gör. Bara det att granen lyser i vardagsrummet när de tassar till toaletten på natten kommer kommer att göra den lilla magen pirrig. Och den vetskapen räcker för mig.

De är rätt änglalika, de små liven, till sin uppsyn. Ljusa kalufser och mörka bambilika ögon har de. Barn är ljuvliga, väna varelser. Gåtfulla, outgrundliga. Såå söta.

Samtidigt frestas de av förrädiska mörka instinkter, för att lite fördjupa helhetsbilden som den lättlurade dras med. Till exempel kan de känna sig vansinnigt trötta på att alltid vara den som gjort något fel. Om det plötsligt finns stöldgods under kudden. Varför kan det inte lika gärna vara mamma som lånat hem dagiskompisens klackring? Eller om det uppstått svarta streck på lilla Ingrids golv. Då är det väl närmast fördomsfullt att utgå från att det var hon med den svarta vaxkritan som är skyldig? Såna saker. Då finner man en viss vila i att få ha åskådarrollen emellanåt, vetandes att det egna samvetet är rent.

Då kan det rentav hända att man som son i huset väljer att alls icke jämka, släta ut, försvara, när pappan och mamman handskas sinsemellan med plikter som inte skötts.

Som son i huset märker man att det skulle finnas utmärkta belägg för en mera öppen konflikt. Man väljer att uppmuntra till ett samtal med fler ord. Allt annat är för trist för den som har skadeglada tendenser.

- Å nej. Pappa, nu har du gjort mamma besviken.

Han låter förväntansfull och ivrig som en sportkommentator.

Vän varelse my a*s.

Min mammas radio utlyste julfriden i Åbo klockan elva svensk tid varje år den tjugofjärde december. Det var deadline. Då skulle julen vara helt klar. Och det var den. Julen var helt klar när det doftade tallsåpa, sillsallad och nyfälld gran (för pappa såg alltid till att ha en ung gran på gång på tomten), om mattorna var lite fuktiga efter att ha piskats i snön, och om belamrade ytor som hallbordet, pianot och spiselkransen var tömda på bråte, och om det stod vita kronljus där istället.

På min beskrivning skulle man kunna tro att jag fyllt sjuttio. Du väntar lite på att jag ska nämna slädturen i bjällerklang, och de där julekärvorna som kossorna fick den heliga dagen tll ära. Och pigornas och drängarnas lediga dag.

Det gör jag inte, för jag är uppvuxen i en stockholmsförort på sjuttio- och åttiotalen. Men när lugnet la sig på julaftonsdagen kom den där bullerbyska julkänslan ändå. Tjock och påtaglig så man rös. Och det är minnet av den där känslan som gör mig så sorgsen och får mig att undra var man kan få tag på samma vara idag.

Åtminstone var det med dagens mått mätt väldigt få julklappar som gällde när jag var liten, och det fanns sällan leksaker i paketen. Julkyrkan var en självklarhet, liksom bastun före julaftonsmiddagen. Maten bidrog: de unika finska smakerna som trängdes med de svenska på julbordet. Så glittrade det på ett alldeles speciellt sätt av granen också, av de levande ljusen, av glasen som plockade fram lågornas glitter. Det fanns en förväntan som liksom färgade allt. Som givetvis hade zero, nada, niente med klapparna att göra.

Det slog mig aldrig att den skulle försvinna, den där julkänslan. Det är mitt uppdrag i år att hitta den igen.

När jag hämtade min dotter från dagis i fredags fanns hon ingenstans att se ute i snön.
– Hon är Veckans konstnär, förklarade de vuxna.
Och mycket riktigt, därinne i värmen fann jag min lilla fleeceklädda dotter framför stafflit.

Nu är det ju så att vi föräldrar är ett fåfängt, partiskt och hjärntvättat släkte. Vi dyrkar vår egen avkomma fullständigt blint, och att vi för det mesta lyckas bete oss civiliserat när andra föräldrar vältrar sig i samma stolta kärleksförblindade känslor är egentligen ett under.

Och när jag såg min lucias målning blev jag så stolt. Det kändes som ett sug i magen. Faktiskt kändes hennes verk expressionistiskt. Jag tänkte omedelbums på Miró. Ja, min dotters uttryck är i klass med Mirós. Och så tänkte jag på att den här målningen kommer att hänga i tamburen i guldram hela nästa vecka, julfestveckan. På att jag kommer att vara högfärdig varenda dag hela den veckan.

Jag bekände mina tankar för hon i crocsen och så fnissade vi på ett befriande sätt. Japp. Man är löjlig och svag som förälder. Men det är outhärdlighet som liksom är tillåtet, tyckte vi båda.

Tre målningar av andra abstrakta expressionister (min dotters målning är inte med). Från vänster: Hoffman, Klee, Miró.

Jag och min son vandrar i snödrivan och pratar.
– Jag såg din farmor i bokhandeln idag, konverserar jag.
– Jaha.
– Din skolfarmor.
– Jaha!
– Vi pratade med henne lite. Hon sa att hon tycker jättemycket om dig.
– Jag vet.
– Men det förvånar mig inte. Du är en mysig typ.
Jag får en vinterklädd kram som tack för de orden. Och så hör jag hans “jag vet” med fördröjning och inser att där finns en pärla att hämta.
– Vad menar du förresten med att du vet att hon gillar dig?
– Jag bara vet det.
– Hur då?
Och nu vill jag att du hör hans dramatiska pojkröst som liksom rullar lite extra på det där sista r:et:
– Det hörs på hennes röst.

I drömmen överräcker jag en bukett med blommor till den väninna som jag är mest olik. Olik hur då, avbryter du abrupt, och jag svarar: i allt, för faktum är att vi inte har en endaste likhet, men i och med att livet fullständigt struntar i detaljer som dessa har det i experimentellt syfte och med busigt sinnelag fört oss samman. Och vi har funnit glädje i det och blivit – vänner. Säkert lite konfunderade av varandras olikhet ibland, men – vänner ändå.

I drömmen överräcker jag, alltså, en bukett med blommor till denna väninna. Jag har skaffat en tjock knippe med storblommiga amaryllisar. Inte röda – vita. I drömmen blir väninnan strålig och glad. Och när hon tar emot buketten inser jag exakt hur rätt val detta var. Amaryllisarna kommer både att smälta in i och lysa upp hennes hem. När jag vaknar tänker jag att jag borde kanske skaffa dylika, för vi ses ikväll. Men nej, vi hinner inte till blomsteraffären idag.

I dagligvaruaffärens tidningshylla ser jag däremot det nyaste numret av Sköna hem, och omslagsbilden går i vad jag tror är hennes färger: snövitt, metall, blått. Som tack för lånet av en annan inredningstidning plockar jag med den här åt väninnan. Men inte förrän i bilen ser jag att den faktiskt pryds av en knippe storblommiga amaryllisar. Inte röda – vita. Exakt som i drömmen.

Spooky, javisst. Men det finns ett kapitel till.

Väl framme hos väninnan har alla gäster anlänt. Vår gemensamma hobby är vinprovning, och i kväll ska vi tävla om att skilja emellan fyra italienska röda, och det minglas, dukas fram, prasslas med täckfolie för flaskorna. Jag berättar om drömmen och pekar på omslagsbilden, varvid väninnan säger:
– Min man har redan gett åt mig, och pekar mot bordet som jag precis då får fri sikt till. Ha! Jag ser den! En amaryllis, inte rödblommig som de ofta är utan – vitblommig.
– Min favorit, lägger hon till och fortsätter sedan att agera värdinna.

Busig dröm, tyckte jag.

Bildbevis.

Varje torsdag tar min man barnen till simhallen. Efteråt nalkas en specialitet som han själv etablerat som Pappas godaste köttfärssås och inget annat. Säger han “det blir pappas köttfärssås ikväll” lite slarvigt frågar barnen besviket varför det inte blir Pappas godaste.

Receptet är eget och finns i pappans huvud. Köttfärsen (det malda köttet för sig som är finlandssvensk, eller säger man maletköttet?) saltas, peppras och rullas till rejäla köttbullar. Jag tror man kan smyga in lite ostbitar och vitlök, men jag är inte säker. Den största hemligheten ligger i tomatsåsen som bullarna tillreds i. Den är tjock, smakrik och rätt så chilistark. Hela härligheten serveras med spagetti och äkta Parmigiano Reggiano.

De är sanslöst goda, köttbullarna och såsen, by far de godaste jag ätit. Jag påstår ändå att vi äter ganska många nästan lika goda rätter. Den avgörande skillnaden ligger i den stenhårda marknadsföringen. Pappa har präntat in brandet och sedan skapat ett sug hos konsumenten som endast kan tillfredsställas med just

Vete sjutton om inte Pappas godaste är en grej som får barnen att hälsa på oss på torsdagskvällarna långt efter att de slutat simma med pappa. Då när de flyttat till sina studentbostäder i Otnäs (gossen blir ingenjör) och Arabiastranden (flickan grafiker).

Själv var jag ett underligt barn med en underlig barndom – tror jag. Åtminstone beslöt jag, det hejdlöst dramatiska barnet, att skriva min historia på det dystra och svarta allena. Och dramatiska mörksinnade ungar som jag blir fucked-up vuxna. Livrädda för att historien ska upprepa sig. Livrädda för att mörkerförbannelsen ska gå vidare till nästa generation.

När jag var tjugofem tyckte mitt barndomsjag att det fick vara nog med det ensidigt dystra. Vänligt och kraftfullt sa det ifrån.

En björk, en tall. Det är två decennier sedan dessa träd fälldes. Men i drömmen står de ståtliga och gröna och ger skugga åt gungan.

Det sitter ett blont litet flickebarn i gul frotteklänning där vid gungan. Lugn och lycklig leker hon, med solglans och soldans i luggen. Jag böjer mig ner till henne. Lägger pekfingret över hennes lilla nästipp, och hon låter mig hållas. Hennes lilla lilla näsa är identisk med min egen. Det raklånga vecket finns där, det som liksom delar nästippen i två halvor.
Mitt finger känner igen näsan. Hennes näsa är min näsa. Svindel: det här barnet är jag.

Grävskopan är gul. När man drar i den lilla svarta spaken för att dra upp skopan hörs ett litet krasande ljud, för det har hamnat sand i mekanismen. Grävskopans yta är repig. Det är för jag har lekt med den i sandlådan.
Jag älskar den här grävskopan.
Jag vet exakt hur den smakar: solvarm plast, sand och sommar.
Lyckan jag känner är av sällsynt slag. Den ligger tung i kroppen och gör att man hör sig egen lugna andning.
Björkfröna kliar mot de bara knubbiga blöjlåren.

När jag vaknar är jag fortsatt lycklig. I och med drömmen minns jag saker. Den där grävskopan, den fanns på riktigt. Och den där lyckan. Den fanns på riktigt.

Och vågskålarna rör sig. De svarta minnena får ge plats för ett gult.

Plötsligt, i en bisats, avslöjade min dotter att hon ska vara lucia i år. Ja jag hade väl kunnat räkna ut det i och med att hon är den enda femåringen av flickkön på sitt dagis men ändå blev jag paff, yr och panisk på momangen.

Frågan är alltså inte hur flickebarnet ska klara sig. Hon har lärt sig att orden lanta lucia, byxorna klia inte är de rätta, och så skrider hon fram väldigt lucialikt härhemma i övningssyfte. Hon kommer att nejla det.

Frågan är hur jag ska klara mig. Den blödiga mamman. Jag är ett fan av lucia, och ett fan av min avkomma. Jag kommer alltså att smälta till en pöl när dessa element förenas. I publiken finner jag intet stöd av värde. Hon den närmaste finaste mamman är en likadan bölerska som jag märkte vi när min son, välkammad och sommarklädd, spelade blinka lilla på vårfesten. Helt värdelös som klippa när man försöker se värdigt rörd ut och låta bli att rasa samman av kärlek och skönhet.

Såg Eat Pray Love. Gudomliga Julia Roberts spelade en fytrioårskrisande Liz som tog ut skilsmässa och reste lite runt i världen för att finna sig själv.

Ett tiotal tjugoåringar lämnade biosalongen ungefär mitt i.

Vad tyckte jag då? Jag såg ända till slutet och tyckte att denna Liz inte fann sig själv. Däremot fann hon en ny man. Inte så lätt att missa nej. Javier ‘Närvarot’ Bardem fyllde hela biosalongen när han körde in i bilden på sin Jeep. Och då, som jag ser det, började Liz sin loop från början. Är det månne meningen att vi tittare ska inse att hon påbörjar ett nytt cykliskt nioårigt livsskede som följer precis samma mönster det förra, eller är det meningen att vi ska gå på illusionen om en bättre ever-after? Jag utgår ifrån det sistnämnda och känner mig lite besviken. Och förresten, vi tar det där med att finna sig själv också. Är inte det en hollywoodlögn bland andra, eller åtminstone en överdrift? Vem har någonsin träffat någon som på allvar påstår sig ha funnit sig själv? Svar från människor utan rynkor och kronisk apati räknas tyvärr inte just här. När man är ung sitter man stadigt i sitt jag, och tror att de som är äldre också gör det.

Så nej, resans mål, lösningen, kändes inte sann. Däremot var själva färden, utgångsläget, hur sant som helst. Tyckte jag.

Snäppet intressantare än själva filmen är kritiken, och kommentarerna till kritiken. Som vanligt har kritikerna (män!) gett filmen mestadels ruttna tomater och frågar sig saker som “varför vill man gestalta en kvinna som lämnar sin åldrande man?” och “funkade bäst som en orgie i italiensk mat”. Och så tycker de att storyn känns overklig. Nja, säger jag förstås, som tillhör målgruppen. Inte overklig direkt. Snarare ganska så realistisk på sina ställen.

Man kan väl för sjutton gubbar (pun intended) inte bedöma en film utgående från hur bra den når största möjliga bredd? Utgår man alltså ifrån att det går att göra en überkvinnocentrerad film som skulle kunna nå fram till och tilltala samma recensent som skriver om Inception och The Next Three Days? Filmer som Eat Pray Love – de bygger på igenkänningsfaktor, inte bredd.

Hur politiskt inkorrekt det än ter sig borde det alltså låta så här på redaktionsmötet:
– Och du som är fyrtio kan väl gå och ta och referera den där kvinnofilmen Eat Pray Love då, jag tror inte att någon annan här fattar sig på den.
– Absolut, det tror inte jag heller, ska den kvinnliga redaktören då säga och inte läsa in något nervärderande i det nyss sagda, utan inse att det är en eloge till det unika seendet endast hon har.

Och så till comic reliefen. För de mest hängivna fansen har följande parfymserie tagits fram.

Jag finner det hejdlöst roligt.

Ett av perksen med att ha vänner i det stora Amerikat (den finaste Heidi med äkta hälft) och en tekniknörd til make (också fin) är att man sitter inne med en iPad före sina fellow citizens. Härmed inte sagt att dessa citizens alls är intresserade. Med risk att tråka ut framför jag mina ödmjuka åsikter ändå.

Jag säger så här: en iPad
… är snabb. Inget uppvikande av laptopskärm. Ett svep med fingret, och så är man ute.
… har stor skärm. Det är enklare att skriva långt än på en iPhone, och barnen behöver inte knuffas för att båda samtidigt kunna se till exempel det där ena youtubeklippet med matfrossande hamstrar som låter nomnomnom.
… är framförallt, och detta är för mig det viktigaste, lätt. Den väger lika lite som en bok, och det är hur mysigt som helst att ha till exempel en blogg som nattygsbok. Eller en nättidning. När ögonlocken blir tunga lägger man den ifrån sig och somnar.

Kan jag leva utan den? Löjlig fråga, klart jag kan. Men livet vore ett litet snäpp tråkigare.

Egentligen är det väl en läsplatta, va? Jag har fortfarande inte läst en endaste bok på den. Fast man fäller späda träd för att tillverka fysiska böcker är de fortfarande mycket billigare än sina elektroniska motsvarigheter.

Jag sa aldrig vad jag tyckte om harrysviten. Utan att bloopra till det för någon kan jag säga att jag tyckte helheten var smart och fint uttänkt. Och så kan jag hålla fast vid att författarinnan inte är en stilist. Det kändes som att läsa en bok som skrivits efter filmen – usch, lite nesligt sagt, men ändå.

Jag såg filmen också, den som är bioaktuell, del ett av de sista två. Precis som det i boken finns flera hundra sidor av väntan är det samma stämning i filmen.

Respekten för konsten att bearbeta berättelser för att de ska passa bioduken växte. Varje ändring kändes motiverad och rätt. Det fanns en scen där som inte fanns med i boken, men som kändes som ett välbehövt uppbrott i det utdraget plågsamma tunga: en dansscen mellan Hermione och Harry långt inne i filmen. Den bidrog med rätt mycket egentligen. Insikter som att de här två är de bästa, oskyldigaste av vänner. De har en gemensam längtan. En uppgift större än de tror sig klara av. Dessutom är det faktiskt en mugglardans, visst dansar de typ – bugg? De är vanliga tonåringar båda två, uppväxta i en värld utan fler dimensioner än en.

Det är hujsigt så en del av oss dras till berättelser som handlar om andra dimensioner i samexistens med vår egen. Och en del av oss klarar inte av vardagen som ter sig så meningslös efter en läsning och bioupplevelse som den här. Något att tänka på som förälder!

Aldrig, aldrig hade jag föreställt mig hur rått det kan vara att vara förälder. Det krävs iskalla nerver ibland. Som här en kväll.

Teaterpjäsen (akt tre av fem i en magnifik svit) gick åt skogen, tyckte min son, i och med att motspelerskan började adlibba lite.
– Från och med idag slutar hon spela teater, tyckte han. Kastade sig på golvet och vrålade rakt ut. Bankade hälarna i marken, rev sig i ansiktet. Krävde att jag skulle ingripa, fixa allt, förklara för syrran att hon måste lyda honom.
– Icke, sa mor. I akt fyra får ni tänka ut hur storyn fortsätter på bästa möjliga sätt. Men inte ikväll.
– Hjälp mig, fortsatte han att vråla bara. Är det ingen som tänker fixa det här?

Nix.

Jag blir i regel lugn som en ko – jamen precis, den kossa han kallar mig för – när han får trotsanfall. Det är egentligen bara när han börjar häva ur sig saker som han kommer att ångra efteråt som jag ser jag till ropa hepp. Det blir ju så jobbigt att reparera allt man slagit sönder med sina ord. Att syrran alltid förlåter är sant, men ingenting man ska ta för givet. Förklarar jag, medan han försöker få världen att stanna upp.

Den stannar inte upp. Till hans lättnad, tror jag ju. Så småningom kränger han på sig sin pyjamas och klämmer tandkräm på sin tandborste.

Jag tror nämligen inte på att man ska ge utrymme för den här typen av ilska. Ilska mot omvärlden som är dum och vägrar lyda hans villkor (syrran). Och som vägrar rättfärdiga hans ilska (mamman).

Då och då ser jag på mig själv utifrån. Kanske med en bebisförälders ögon. Vad hade jag själv tyckt när jag hade mitt första lilla bylte i famnen om jag hade bevittnat den här scenen? Jag hade ögon som både sökte förebilder och, kanske ännu oftare, grövre misstag än jag själv begått, och som jag aldrig tänkt begå själv. Men i något skede vändes den där blicken bort och inåt istället. Då hade jag insett ett par ganska stora saker vill jag tänka:

Ett. Min familj är min egen. Mitt barn följer ett helt eget unikt mönster. Ingen annan har gått den här vägen före mig.

Två. Det är nu jag måste hämta kraft inifrån. Det är nu jag måste plocka fram det lilla jag har av självsäkerhet och trygghet och mod. Jag har haft hela mitt liv på mig att samla på mig, och nu är det dags att redovisa.

Tre. En summa av ettan och tvåan. Man kan inte kopiera någons uppfostran. Det är ingen idé att göra och säga som andra fostrare gör om man inte förstått tanken bakom det gjorda och sagda. Det blir bara ett inkonsekvent potpurri av det hela. Och tanken, den formas när man förstått på ett ungefär vem just mitt barn är.

Men ändå. Ofta känns det som att man gett sig ut i ett krig med en käpp som enda vapen. Ofta skulle man vilja desertera. Lägga sig. Ge upp och börja jobba med curlingborsten istället, för att bli mera omtyckt av trotsbarnet.

Och precis där klämde jag in en liknelse för mycket.

Vi firar advent hos pysarnas farmor och farfar. Pysarna har fått en gemensam gåva; en bok. Vid första bläddringen vet jag att det är en bok speciellt i pojkens smak. En liten pöjk som fixar julen handlar det om. Min son som gillar uppfinningar och fixningar av den här typen. Och ser man på, den magra skelettgubben Döden finns med i sagan. Också det ett av min sons nyfunna intressen.

Nu är det så att han ju krisar på, min son. Matvägrar ibland. Sover lite väl kort ibland. Svarta ringar runt ögonen har han i alla fall. När ingen hör spänner han den svarta blicken i mig och viskar alldeles tyst och med irritation i rösten: – Jag tyckte inte alls om den presenten.

Bortskämda valp. Tänkte jag. Djup suck därpå. Samtidigt som insikten finns där, i mitt huvud: sådana som han tycker inte att gåvor är särskilt viktiga. Han klarar sig utan. Det är inte girighet det här. Att ge och få sådant man inte behöver tycker han är fel. Mot miljö, mot människa; mot givare och tagare.

Så. På vilken punkt felar hans argument egentligen?

Ibland associerar jag till barndomens docklekar när jag tänker på hur jag klär min dotter. Hon är så oerhört villig. Och det finns så mycket expressiva, roliga kläder.

Hon leker visserligen med bilar, garage och tåg, och de mesta bästa vännerna är pojkar men ändå – hon kastar sig in i lekarna är det glittriga hjärtspännen som håller undan håret, och volangkjolar som fladdrar kring benen. Hon ser till att det växer träd kring briostationerna, och ser till att det finns en figur i varje tågvagn – en med en historia och ett mål. Killarna tycks gilla och respektera min tös. De låter henne hållas fast tågen rör sig betydligt snabbare och smidigare utan passagerare.

Hon siktar på att livnära sig som ballerina i vuxenlivet och i väntan på det lägger hon sig med en handspegel under kudden om kvällen.

Och mamman, den pedagogiska, kloka? Hon gör ingenting för att avstyra och avleda. Istället fördiver hon tid på ställen som dpam.fr och dylika, och gläds åt att flickebarnet tacksamt tar emot allt som klickas hem. Trumpetärmar. Silverbroderier. Applikationer. Berlocker.

Ibland finns det fint lokalt i Finland också. När KappAhl lanserade höstens Vintage Stories-kollektion till exempel. (Scarfen fick mamman för sitt besvär. Hon försöker urskulda sig genom att kalla dockleken för en plikt, ett besvär.)