Det händer ibland att vårt ödmjuka residens får besök av småkillar. Det är inte jag och min man som gästas då, utan främst min dotter. Innan brukar jag försöka snygga till det lite. För att liksom visa vad nivån av prydlighet ideelt ska vara när gossebarnet, vilket det än vara må, vinkar adjö efter besöket. Men en gång hade jag slarvat med städningen innan. Orka städa innan orkanen kommer, löd logiken. Tyckte vi är practically family.
– Oj vad det är råddigt, sa femåringen som konversationsstart, vänligt blickande bakom sina glasögon.
Det var bara gulligt förstås. Förutom sant.

Det slog mig sedan att det är så vi vuxna säger när vi går in i barnens rum. Det är egentligen ganska fräckt av oss. Aldrig att man skulle gå hem till någon och hälsa med de orden vid dörren, men hur lyder logiken? Barnet måtte känna sig lika skamset över sin oförmåga att presentera en representativ lokal som vilken vuxen som helst med stolthet i kroppen. Vad ska man egentligen säga till sitt barn så att det lär sig att säga rätt saker och ändå inse vikten av prydlighet? Nästa gång samma femåring kom hade jag i alla fall storstädat innan så att till och med badrumskranen blänkte.

Fast dagens femåring, ej samma som ovan, tog ändå priset.
– Valföl e de så låddit? Vi måste städa! Ja tänkel då int gå in i den däl svinstian!

Gullig han med. Men näe, menar du faktiskt svinstia? Lite lego på golvet bara ju, tänker jag. Och: de här grabbarna lär hänga med min dotter i många, många år. Måste nog anlita städhjälp om nivån ska vara så här hög.

Det utbryter oerhörda fnitterattacker med regelbundna intervaller hemma hos oss av en udda orsak.

Det är när min man går igenom dagens post (det är alltid han; vi andra kliver bara över den) och hittar det överdådigt glassigt tryckta The Wealth Collection-magasinet. “Titta, din tidning kom”, säger han och så är vi glada en stund.

(Man ska veta att jag är en ganska alldaglig typ. En bohem, påstår vissa. Försöker vara ekologisk och ekonomisk. Har en dagsbudget på tjugo euro prick och där igår allt. Sparar genom att träna ute i naturen och helt enkelt inte köpa någonting. Bilen äger jag, men det är en påtvingad gåva, och lite, lite för gammal för att ge sken av ett leverne i lyx. Bor dessutom i en hyrestvåa med tvåbarnsfamiljen. En tvåa som eventuella inbrottstjuvar skulle ta sig ut ur med sura miner och tomhänta. Eventuellt skulle de bära ut firmans äppeldator.)

Det är alltså jag som får hem The Wealth Collection. Helt oförklarligt började den dimpa ner på hallgolvet för något år sedan. På hemsidan värvar tidningen annonsörer gensom att berätta att the readers of The Wealth Collection represent the top of the market and have unmatched spending power. This unique publication will be distributed by name and under personal cover to individuals representing the most affluent and successful sectors of society (min fetstil förstås). I listan över europeiska mottagare finns mina miljonärs- och miljardärspolare Duke of Westminster, David Beckham, JK Rowling, Silvio Berlusconi och Elton John.

Och jag, som sagt. Antingen ljuger tidningen för annonsörerna, eller så har någon, någonstans, faktiskt placerat ett kommatecken på fel ställe i mitt fall. I vilket fall som helst hittar jag hela tiden nya aspekter med hela historien som roar mig.

Jag leker bland annat med tanken att mitt framtida jag rest bakåt i tiden, fyllt i en prenumeratinsansökan och rest tillbaka, bara för att ge mitt nutida bohemjag en vink om en förmögen framtid, och någonting att fnissa åt med maken i väntan på det.

– Mamma, vem tycker du mera om, mig eller Noah?
Det är förstås dottern som frågar. Noah hinner svara först.
– Mähh. Hur kan du fråga en sån fråga. Vad tror du att hon ska svara? Jag menar – tänk om hon skulle svara “Noah”. Åhh.

I sin upprördhet mässar han vidare. Föräldrar tycker lika mycket om alla sina barn! Syrran ser lite skamsen ut. So sue me, tänker hon.

Hon ville ju bara kolla om något ändrats sedan sist.

—

För första gången på länge läser jag en bok som tillför någonting helt nytt i min tankevärld. Det handlar om barnuppfostran. Igår på tåget på väg hem försökte jag förklara för min resekumpan (som jag är gift med) vad den handlar om.
– Tanken är att alla barn egentligen är i grunden etiska, hjälpsamma och duktiga, men att vi föräldrar förstör dem.
– Det låter som a load of bullshit. Den där författaren har knappast egna barn, sa han direkt.
– Jo det har hon, två. Det vi kallar uppfostran är bara en maktkamp. Man vill tysta ner och trycka ner barnet. Och man kväver barnets goda vilja på det sättet.
– Men barn är ju olika! Om man tänker sig vår förstfödde så försöker han ju smita undan precis alla plikter. Så har han varit ända sedan han föddes. Hon har helt klart två SJ-barn* den där författaren och hon har inte behövt tvinga dem att jobba hemma.
– Hm. Nå, jag ger den en chans i alla fall, sa jag och fortsatte läsa.

—

Nu har jag kommit så pass långt i boken att jag åtminstone anser att hon träffar mitt i prick när det gäller föräldrars eget bagage och hur det bagaget inverkat sättet att bemöta barnet. Barnet som “uppfostras” upplever väldigt lätt att föräldern förmedlar hat, inte kärlek. Det är inte så stort steg mellan dessa två egentligen, inte om man betraktar känslorna som processer. Hat är petrifierad besviken kärlek.

Jag tycker hon har rätt. Men det viktigaste är förstås vad hon kommer fram till som alternativ metod. Helt konkret.

Återkommer kanske när jag läst klart.

* MBTI-personlighetsanalysjargong. S=sensing (praktisk) och J=judging (bedömande). I kombination leder dessa två bokstäver till att männsikan i fråga är pliktskyldig och duktig.
Kan även tillägga att ingen i vår lilla familj har både S och J i sin bokstavskombination.

Solen går ner, solen går upp, och det blir Misans jumpadag.

1. Först smiter jag lite tidigare från jobbet. Tåget hem till nördbyn är försenat. En halvtimme minst. Medresenärerna väljer att använda det sista syret i sardinburken på att klaga klaga gnälla gny. Till slut rör den regniga vyn bakom de immiga fönstren på sig och jag framme senare än normalt.

2. Sedan springer jag till dagiset. Finner där nördbyns finaste prinsessa. Jag ställer henne inför ett val.
– Dina kläder är våta. Tåget var försenat. Du kommer kanske inte att hinna till starten. Det regnar och är halt. Vill du gå hem och byta till torrt eller vill du hellre åka till jumpan?
– Jumpan, tycker hon ändå.

3. Sedan springer vi. Tar det tröga försenade tåget mot stan. Så springer vi till spårvagnen, från spårvagnen och vidare.

4. Scheisse, muttrar jag efter ett samtal med jumpaställets vaktmästare, för han berättar att jumpan ej blir av, han. Det är dubbelbokat. Pensionärsjumpan vann. Ja se, där masar de sig upp för trapporna, de gråhåriga, fullständigt omedvetna om att de dragit ett längre strå än det späda gänget med fem- och sexåringar. Gänget som förresten fått e-post gällende saken, ja alla utom vi två då.

5. Sätter mig ner för att vara på ansiktshöjd med det här flickebarnet och beskådar sedan på nära håll hur luften går ur en ballong ungefär. Hon slocknar som en lampa, det gör hon. Klick bara. Tappert håller hon kvar blicken min, och inte en tår rullar ner, fast ögonen rodnar och badar i saltvatten.
– Ska vi ta en fika istället, va? frågar jag.

—

Där sitter hon så, prinsessan av nördbyn, på besök i storstaden som inte bjöd på någon idrott idag. Stavar sig igenom w, a, y, n, e, s, c, o, f, f, e, e; käkar muffins, funderar.
– Men varför måste gamla tanter jumpa? frågar hon till slut med en liten rynka mellan ögonbrynen.
– Hur så?
– De borde väl gå ut och promenera istället. Sådär som du gör!
Jag tänker I’m so going to blog this men svarar sedan som mammor gör:
– De gör säkert både och.

Och något vis, i och med detta just, känns dagen fullständig.

Mina barn känner igen vissa bloggar på långt håll. Råkar jag vara på Underbaraclara, till exempel, rusar min dotter fram och vill att vi ska “vänta tills hon räcker ut tungan”.

En sund mor skulle inse att man spenderar för mycket tid på bloggar som en femåring känner igen ett blogghuvud på avstånd.

Rastlösa är de, barnen, för det är bara tre dagar kvar av ledigheten. Så börjar den igen. Den obarmhärtiga vardagen, skulle jag vilja säga, för jag är dramatisk under den svala gåtfulla ytan. (Här ska man undra om jag är ironisk eller inte, bestämma sig för alternativ ett och le.)

Rastlösa barn var det. Skrikiga och flamsiga, mera exakt. Den ena försöker klicka mango chutney på havregröten bara för att det vore en så kul grej. Den andra kör igång klassikern: kuddkrig under icke helt avslutad frukost. Allt tonsatt av gälla skrän.
– Lägg av! ryter jag.
– Förlåt, säger de snabbt.

De vet hur stort och heligt ordet förlåt är, och hur absolut dess kraft är. De vet vad jag sagt om förlåt och oj, så de utnyttjar det. För man avsnäser inte ett förlåt. Man dröjer inte vid sådant som föregick ordet förlåt. Att få förlåtelse är att ett få nytt blankt papper.
– Okej, muttrar jag. Det är rätt storsint, för vad jag egentligen skulle vilja säga är förstås nej, mina tvenne canis snoris [sv. snorvalpar], jag “förlåter” inte eder förrän ni omvänt eder från edra vrånga vägar. Men så går inte teologin. Nej, man får tusen nya chanser per dag om det skulle behövas.

Det är aldrig kört, som vi säger.

Fem minuter senare nya bus, nya för- och uppmaningar (klä på er! töm bordet!), samma absoluta förlåt, samma buttra okej.

Fem minuter senare ytterligare nya bus, nya uppmaningar i fulare ordalag – ord som hela huset och kanske även grannhuset hör denna gång. Inget förlåt-ord, inget mutter, utan blint lydande och förskansning i barnrummet.

Fem minuter senare små fniss som eskalerar till nya bus, bakom stängd dörr. Det elektriska pianot sällar sig till skaran av skränande ting.

Huvudvärken bultar på också. Dags för kaffe och en Isän punssipallonen och javisst: en längtan till det svalt duvblåa kontoret. Förlåt. Som vi säger.

I januari inser vi att denna vinter tänker fortsätta vara vit och ljus, så planerna på att ta en månads paus i Mexiko och / eller Tucson, Arizona stryker vi. Vi drar barnen till och från dagis i pulka i sagolika snölandskap. Fast bå bilden är det Mikael som ställer upp. Jag upptäcker till min oerhörda glädje att jag kan måla (igen), och målar en målning om dagen ungefär.

På alla hjärtans dag ser barnen sockersöta ut.
Och i februari får min svärmor världens dystraste cancerbesked. Jag läser överlevnadsstatistik för just den här cancerformen och slutar – bland annat – att måla.

I mars fyller sonen sex år och bjuder till rymdkalas.
Jag fortsätter att baka äkta svenska semlor – pudrade, och bakade med hjorthornssalt – i exil.

Jag försöker matcha svartvitt med en kontrastfärg och går på konferens.
I april får dessutom alla dystra klimatprofeter tji: det blev visst vår, och snön smalt visst.

Vi firar mors dag i strålande solsken och med tunga hjärtan.
Vi firar också vår elfte bröllopsdag. Vid poolkanten, med hela familjen – i Finland.

I maj blir också familjeföretagets kontorsrenovering klar.

I juni åker barnen ut till landet för tre veckor.
Vi firar midsommar med släktingar och bara myser.
Vickan och Daniel gifter sig också. Min son är begeistrad, också om han tycker att Daniel inte är tillräckligt snygg för Vickan.

Och som alltid på somrarna tar vi en sväng till den sockerstinna Majorskan i Villmanstrand.

I slutet av månaden flyger vi till Paris och får löss på flyget.
I Paris bor vi på ett före detta kloster. Den som räknar till tre mjölkkartonger i frukostbordet räknar helt rätt, för vår dotter dricker mycket mjölk.
Vi träffar våra parisiska vänner på en parkpromenad.

En annan dag åker vi upp i Eiffeltornet, vilket blir min sons tähtihetki, och så tar vi tåget till och från Disneyland!

Juni blir juli. Vi behåller lägenheten i Paris medan vi tar en tripp till havet på västkusten. I Le Croisic får våra barn franska vänner som lär ut hur man fångar crevettes och serverar dem på baguette och en tjock skiva med äkta smör. Dessutom lär de ut hur man pussas. Inte franskt på kind utan amoröst på mun.

Juli fortsätter i Sverige. Det blir kärt återseende i Leksand. Sonen minns den lilla turen på Siljan med ett smil.

Det blir också en liten vandring. Och ja, banen spelar på padden i tältet medan jag steker amerikanska pannkakor på trangian.

Och så träffar vi Heidi, som lagar south western (?) hamburgers åt oss.
Och så bowlar vi.

I augusti får Daniel en poliskostym som födelsedagspresent, och i gengäld blir vi arresterade.

Min dotter får träffa en ko i Österbotten. Sa jag att hon älskar mjölk?
Samma månad börjar min son i förskolan.

Och vi går på ett bröllop. Min outfit nedan (ja faktiskt, titta noga nu, denna typs bilder är sällsynta på denna adress).


I september fyller jag själv år, och en fin tös som blev elva. Bilden är från tösens kalas.

I oktober får vi höra att svärmors värden är normala och alla otäcka växter är borta. Barnen lär sig att cykla båda två.

I november fyller min flicka fem.

I december festar vi mycket. Vi firar färdigblivandet av en liten kortfilm med cast and crew (ovan).
Vi går på måånga julfester.
Och dottern är lucia.

När julen slutligen kommer lugnar vi oss. I julklapp får vi kaffebönor som vilda katter bajsat ut. Nedan tar vi oss en klunk i goda vänners lag.

Hela familjen tumlade in halv två i natt och dagen-efter är slö. Maken ligger på sängen och tittar upp från sin Connelly-deckare.
– Det är ganska coolt precis när en raket åker upp. Först far den långsamt och sen får den kraft.

Det finns en pojkig beundran i rösten när han talar om kampan mot tyngdkraften. En beundran som ingen kvinna jag känner kan simulera.

(Bilderna på min dotter och make har Linus på mickelsson.net knäppt.)