1986.

Olof Palme var ett skämt. Vi tyckte allihop att han var så otroligt ful. Ett potpurri av fula drag. Utstående öron, påsiga ögon och framförallt, den där krokiga näsan som nästan nuddade läpparna. Ungefär så långt kom vi barn när vi talade politik. Om de vuxna kom längre än så vet inte jag. Men de klankade på honom. Mina föräldrar tyckte att han var kommunist. Andra tyckte att han helt enkelt gillade utlänningar lite för mycket. Palme var det enda politikernamn vi kunde förutom Gorbatjov förstås – som ju även han hade facial features som karikatyrtecknarna tackade för.

Som barn tänkte vi att Palme helst bara borde gå och gömma sig. Kort sagt: Palme var inte bra.

Och så sköts skotten. Pang.

Och hela Sverige svepte sig in i en enda rörelse i ett svart sorgeflor.

Nu grät Sverige lika unisont som det tidigare hade hatat.

Det var helt sanslöst svårt för mig att förstå.

Ja nej inte ondskan, inte skottdramat; hela min årskull visade ju tecken på exakt samma ondska. Den var självklar, den var bekant. Men sorgen. Skiftningen från svart till vitt. Blonda Daniela i min klass grät, när hon skrev en dikt till fredsduvan. Alla skulle vi skriva och rita kort, och jag hade ingen aning vad jag skulle skriva. Jag såg mig om och ser man på: mina fellow finnar i denna svenska miljö hade exakt samma problem med att finna sig, att kasta om. Kimi, Kristian, Tomi, och andra åttiotalsnamn; de sneglade på Daniela och fnös. Kvävde fnissningar. De viskade vittu, se itkee och jumalauta åt varandra när de andra sjöng We Are The World till Palmes minne. Och de tänkte precis som jag: varför är inte hela Sverige glatt? Vad hände, förklara, hur funkar ni? Och ingen tyckte att det fanns något att förklara. Ingenting konstigt här.

Hatade vi honom igår? Jamen idag är han ju död.

Oj, jag minns den där förvirringen som ett av livets allra första, allra största chocker.

Bilden är stulen.

Sextio kvadrat räcker gott och väl för fyra personer. Sextio och en halv, för att vara noga, och det är vi. Varje kvardathalva är välanvänd. Jag är, vilket man kanske anar om man läst min blogg, stolt över vår denna förmåga att leva smått.

Men. I och med att vi har en granne ovanför huvudet, en under fötterna, en i öst och en i väst – barnlösa allihop – uttalas ord av typen “sshh, grannarna vaknar om ni bygger Lego” minst en gång per dygn i vårt hushåll. Jag erkänner att sånt är småjobbigt. Kanske inte en orsak i sig att flytta ändå.

Dessutom kommer den här familjen inte för alltid att vara så här bekväm med att leva varandra inpå skinnet. Om fyra, fem år är min förstfödda lilla trubbnos pubertal. I och för sig inte en orsak att flytta, det heller. Långtifrån alla världens tonåringar har egna rum.

Men dessutom älskar min man matlaging. Han har talat om gasspis i tolv år nu. En extra lyx, och inte heller i sig en orsak att flytta.

Men det finns så många småorsaker att läget börjar bli – ja, nästan ohållbart.

Vårt bostadssökande börjar bli ridikulöst. Idag nådde vi en ny bottennotering och tittade suktande på hus i Tallinn på den stora datorskärmen.
– Men alltså, så himla svårt är det inte. Man borde bara anstränga sig litet. Lära sig estniska och så, sa min man. Och då såg vi vår desperation och skrattade ett gråtskratt.

Det är en replik med klassikerpotential.

Plötsligt, ungefär tolv år efter bröllopet, fick jag för mig att de där tio timmarna med video från kyrkan och från bröllopsresan borde klippas till en tittbar film. Jag hittade dem nätt sorterade i en ask. Den gamla analoga videokameran hackade ovilligt igång efter lite laddning och datorn tar just nu in materialet. Jag byter kassett när det där nittiotalistiska surrandet hörs, det där när ett band spolas till början.

Min man var en spoling med magra kinder och runda, metalliska glasögon, och en piercing i det vänstra ögonbrynet. Han bar mig och kjolarna över tröskeln och såg på mig så vackert! Och jag var en liten, ojojoj så liten tjej på 24 år och 50 kilo med mahognyfärgat hår och smala fingrar och en så rikssvensk brytning. Ögonbryn tunnplockade som Garbos. Nittiotal!

Hur var det att vara jag på nittiotalet anar man om man tittar på vissa snuttar.

Där rörde jag nervöst mina kinder på ett akvarium när barnen plockade upp sjöstjärnor och ålar med sina bara händer. Jag var äcklad och rädd. Både för de där bakteriekryllande havsdjuren och för barnen; båda lika oförutsägbara, obehagligt organiska. Jag var äcklad av och rädd för livet självt. På filmen anar man det bara om man följer mina händer.

Där smet jag under täcket iförd endast underkläder i den mysiga lilla bungalown. Så smal att jag faktskt drar efter andan idag och ropar till mannen: kom och titta hur jag har sett ut! Nu har ju graviditeterna dragit ut skinnet på magen. Åren har lagt till tio kilo.

Och jag påstår att det som väger i de tio kilona är rätt trevliga ting. Lycka, förmåga till närhet, förnöjsamhet, stabilitet, oräddhet, levnadslust. Jag minns ju hur fobisk den där smala varelsen var, och hur motbjudande livet kändes, och hur försiktigt hon tog sig fram på jorden. Nästan utan att andas, och ofta utan att äta. Och fullständigt, totalt oinsatt i hur sann lycka, kärlek och förlåtelse beter sig.

Samtidigt kan man inte se ner på flickan med mahognyhåret bara för att hon saknar erfarenhet. Tvärtom. Att ge sig in en ny verklighet, den gifta eran, är modigt. Och flickan på filmen tror ju att hon alltid kommer att må så där dåligt, alltid frysa av hunger. För resten av sitt liv. Och att som på filmen ändå våga leva och ändå hoppas på en framtid där man kommer att kunna andas med lungornas fulla kapacitet — det tycker jag är mod.

Det blir en fin liten bröllopsfilm.

Man ska betala åtta euro per person om man vill välja sittplats på flyget. Vi är fyra, och vill sitta nära varandra utan att pröjsa extra.

- Tyvärr, säger den vänliga vid incheckningen. Men ni kan säkert byta plats med någon på flyget så att ni kommer närmare era barn.

Jag och mannen sitter slumpmässigt utspridda. Vi väntar på att planet ska bli fullt, för det måste ju vara fullbokat i och med den konstiga placeringen av vår lilla familj, men det blir ‘boarding completed’ medan planet fortfarande är halvtomt. Sätena omkring våra barn är ju tomma. Asgarv. Tomma! Åh, så dumt. Så ologiskt. Skrattar så det gör lite ont.

Nu är min nyfikenhet enorm. Är det så att Norwegian är så billigt att det saknar… Vadå? Ett program som fördelar passagerarna logiskt? Hur är det då möjligt att man får sitta bredvid varandra mot betalning? Hur, å hur, kan det bli billigare att erbjuda platser på måfå? Tar man betalt för att inte sabotera en från början helt logisk sittordning?

Oj, jag vill så gärna veta.

Pappa hämtar oss från Stockholm-Arlanda. Min pappa. Han kör 80 på en 110-väg, för han har en dyrbar last. Barn och barnbarn är sånt som alla inte har.

Svärsonen (rätt härlett, kära läsare: vi talar om min make) sitter där fram för att hålla sällskap. Det visar sig att det är helt fel tänkt. Svärsonen pekar på skyltar. Samtalar. Erbjuder sesamkaka. Och varje gång stannar mitt hjärta. Varje gång tar bilen nämligen en sväng utanför mittlinjen, eller den heldragna vita.

Svärsonen märker hur det funkar, ser att vinglet och samtalet har ett samband. “Nu ska vi inte —”, säger han förskräckt, men sväljer resten av meningen tillsammans med kladdig sesam. Han ser till att somna plötsligt för att avleda uppmärksamheten från sig själv. Säkrast så. Dyrbar last var det ju.

Bilarna kör om både till höger och vänster med god marginal. Ingen tutar. Alla förstår.

Helt obemärkt blev min kopparbruna pappa en liten grå gubbe med hatt.

Jag jobbade förut under en marknadschef och tog med mig en ganska så viktig erfaranhet från det jobbet tror jag. Normalt slutade hjulen snurra så fort jag som skötte det praktiska blev ensam med byråns eller mediets representant. Det var när namnet finns på pappret och beställningen inne. Plötsligt gick solen i moln och representanten slutade svara i telefon och på mail. Och så blev jag den lite tjatiga, lite jobbiga. Normalt.

Men så stötte jag också på människor som först skötte den mera attraktiva säljbiten med marknadschefen och sedan det mera arbetsdryga med mig – med samma stråliga ljuva solsken. Ibland gällde en liten detalj i layouten. Igen. Nej förresten, vi ville byta budskap helt! Vi ville dessutom ha en sån här grej här och så en sån där där i hörnet – på köpet, går det bra? Och i andra ändan måste de ha suckat inte igen, men det sucket hördes aldrig till oss. Istället detta underbara, undantagslösa budskap: absolut, det fixar vi, som om våra små önskningar aldrig hade orsakat vare sig helgjobb eller sena kvällar. Och det handlade inte ens om fjäsk för cc-mannen, nej, dessa soliga mejl kom enbart till mig, inte till den satt på budgeten. Då kändes behandligen otrolig. Den väckte djup beundran. Så där ska en reklambyrå vara. Eller: Så där ska en studio vara. Så där borde alla samarbetsparter vara!

För det som hände när företaget la ut anbudsförfrågningar var att det på något underligt vis blev den molnfria byrån ändå. Också när marknadsbudgeten beskars med lie.

Det går inte alltid så. Men att det ibland ändå blir så! Är inte det en insikt värd sin vikt i guld, så säg.

Son: Kan du inte fråga vad du brukar fråga när vi kommer hem.
Mor: Oj. Hur har du haft det i dagis, jag menar förskola och eftis? [Lär mig aldrig att det är nya tider nu.]
Son: Ja det också. Jag har haft det mycket bra. Men du brukar fråga något annat.

Mor tänker så det knakar… men nej.

Son: Du brukar fråga hur det går med kärleken!
Mor: Oj, okej. Hur går det med kärleken?
Son: Bra! Mycket bra!
Mor: Har du en flickvän?

Sonen visar tummen upp. Nej, för nu följer pekfingret. Och långfingret. Han räknar!

Mor: Har du tre flickvänner?

Ringfinger. Lillfinger.

Son: Jag har fem.
Mor: Oj! Så många. Kan man ha fem? Som du är kär i?
Son: Ja.
Mor: Som är kära i dig?
Son: Ja.
Mor: Men… Brukar man inte bara ha en flickvän i taget?
Son: Tydligen inte. De andra undrar också hur det är möjligt att nästan alla är kära i oss. Ja, i mig och Joakim alltså.

Men mor som känner båda gossarna ganska väl undrar inte alls.

Det var väl ungefär i samma tider som tjugohundratalets första ekonomiska svacka satte in som affärsmedia började lyfta fram fenomenet: människor med poster börjar hoppa av ekorrhjulet. Helt frivilligt. Långt innan de bränner ut sig. Medan yrkeslivet är som bäst. De har både namn, efterfrågan och massor av energi.

Kauppalehti skrev om dem. Markkinointi & Mainonta använde till och med satser som “livets mening” och “sanna värden”.

Vad är det som pågår när våra mest affärsdrivna tidningar skriver om att klättra ner för karriärstegen?

Jag tror att alla känner någon som drabbats av uppsägning. När man säger upp flera hundra anställda spelar det ingen roll hur bra val individ Jens var för arbetsplatsens sammansättning. Då spelar det ingen roll att Jens kollat sina jobbmejl på semestern och jobbat över när fru Maja hade födelsedag. När det blir konkret och när uppsägningarna sveper nära ens skinn tror jag att det är ett ruskigt uppvaknande man genomlever.

Det blir aldrig mera angeläget än så här. Du blir aldrig oersättlig. Vad är det du egentligen vill göra? Du behöver inte söka länge för att hitta svaret, för det är familjen och kärleken som är den enda miljö där du är oersättlig. Bäst att klättra ner för stegen ner till familjen, flickvännen, mannen. Vill de fortfarande ha dig? Känner de igen dig? Åh så du varit blind. Tänker du när du vaknar upp.

Jag har sett några dylika fall själv och sjutton också, om det inte är något av det finaste.

Hus till salu!

Jag grät när jag såg det. Jag ska berätta varför.

Titta ut genom fönstret. Skymtar du ett gult trähus?

Mina föräldrar träffades i det där gula huset (som då var beige med gröna knutar). I källaren, faktiskt, där min unge far med elvisfrisyr hyrde rum, och dit hans arbetskamrat stack sig in med sin heta syster. Syrran var en mycket petite kvinna med kopparskiftande twiggyfrisyr, för det var på sextiotalet.

Jag tror inte det flammade till meddetsamma om jag ska vara ärlig. Undrar om det inte var så att min mor tyckte att han hade kunnat bjuda på kaffe, om inte annat, den där elvisen. Men kärlek blev det när året var 1966. Och barn som blev tonåringar, studenter och slutligen vuxna. I det gula huset, som pappa och mamma nu hade köpt tillsammans.

Och vi har verkligen en gemensam historia, jag och backen som husen står på. Jag vet till exempel att det var två bröder som byggde var sitt hus på trettiotalet; det ena är till salu, det andra skymtar genom fönstret. Jag vet vilka som bott i bägge husen ända sedan de byggdes. Jag vet vad husen haft för färg under årtiondenas lopp.

Och de som bor i det gula huset idag, femtio år efter att min pappa och mamma köpte det, är förstås fortfarande min pappa och mamma. Numera har båda gråa frisyrer och alldeles inom ett par år kommer de att behöva hjälp med matkassarna, med läkarbesöken, med snöplogandet och gräsklippandet. Med äppelplockandet och äppelmosandet.

Till råga på allt kostar huset mittemot det gula inte ens 300 000 euro. I Helsingfors, så nära huvudstadscentrum som husen på bilden är, skulle ett hus kosta betydligt mer och vara utom räckhåll. Visst vore det rätt sak att slå till? Att ta hand om gamla mamma och pappa? Se till att de får åldras och dö i det gula huset de haft i femtio år och satsat all sin egendom i?

Och ändå går det inte. Vi ska bo kvar där jag bor, och låta barnen växa upp här de hör hemma. Men det är ett faktum (inte ens ett beslut) som framkallar tårar.

Hela huset kan du beundra och köpa här.

Jag minns vagt att jag någon gång klagat jag över hur svårt det är att knäppa ett representativt kort där båda barnen figurerar.

Det är väl rätt att jag visar upp dessa från i fredags för att återställa balansen.

På den här sista ser vi båda ut som hober.

(C) Tufusen

– Mamma, vilket kom först, hönan eller ägget? frågade min lilla tjej med lysande ögon, för nu hade hon upptäckt filosofins skumma och outforskade tunnlar.
– Hönan, svarade jag tvärsäkert.
Bara för att busa förstås. (Jag är inte den som ger tvära svar när det gäller.)
– Men varifrån kom hönan?
– Från ett ägg.
– Ha!!
– Som kom från en höna.
– Men varifrån kom den hönan?
– Från ett ägg.
– Så ägget kom först!
– Ja, från en höna.
– Men varifrån kom hönan?
– Från ett ägg.
– Men varifrån kom ägget?
– Från en höna.
– Varifrån kom hönan?
– Från ett ägg. Fast om man tänker att det var Gud som skapade ägget så måste ju någon ha ruvat det för att det ska kläckas.
– Kanske Gud ruvade det själv?
Nu la sig familjepappan i:
– Va?! Var Gud den första hönan?
Flickan kiknade av skratt.

Ergo: lektion ett i filosofi spårade ur när kreationismteorin (eller åtminstone den teistiska evolutionsteorin) och skrattet tog vid.

Vi bor i ett land där ingen hälsar. Min vänliga, genuint trevliga son hälsar på grannen (flämt!), på busschauffören (gahh!) och mannen på gatan (vansinne!!). Han blir så ofta förvånad över att ingen svarar. Jag tror ju att den där behandlingen gjort honom paranoid och tar det inte på allvar när han säger att tjejerna bara tittar kallt på honom och fnyser när han pratar med dem (dessa fnysningar återges hemma med mimspel). Nej inte alla förstås. Vissa. Kanske bara en tjej.

Jag borde verkligen börja lita på allt han säger. En dag råkade jag nämligen ut för blicken. Hälsade glatt på en av de där gåtfullt stirriga flickorna och råkade ut för den. Åh, vilket isande haaaat.

I en så där liten. Vet du lilla gumman, du är för ful för att kunna kosta på dig att vara ovänlig. Tänkte jag! Out of the blue! Vuxna människan! Som tydligen lät sig provoceras av en endaste flickblick.

Fortfarande slåss den där kalleankaängeln och kalleankadjävulen i mig så fjärdarna yr. Jag ställer mig frågan om det vore alldeles moraliskt förkastligt att lära mina barn att hämnas. Inte sådär klumpigt som barn hämnas på varann, utan obemärkt och effektfullt.

Arma mogna vuxenhet. Måste låta glorian och den vita särken vinna. Gyllene harpan.

Gyllene regeln.

MÅSTE.

Förra veckoslutet kom Petra på besök. Petra som jag delade lägenhet med för exakt sjutton år sedan. När man delar lägenhet delar man egentligen sitt liv med varandra.

Jag städade och slängde döda växter inför ankomsten, för när vi bodde ihop var jag den unga röriga och Petra storasystern – den som mest ville ha det snyggt omkring sig.

När man träffar en sådan person för första gången med tid och odelad uppmärksamhet efter lång period är det lustigt hur omedelbart man finner varanda. Som jag sagt förr är de flesta klyschorna slitna bara för att de är sanna: det är som om man setts igår.

När man ska sammanfatta de senaste åren över en tekopp på kvällen är det också lustigt att man väljer att för en sådan person berätta det riktigt, riktigt tunga. Hur himmelens jobbigt det var att bränna ut sig som nybliven mamma. Vilket nederlag det var att få diagnosen depression när allt var så bra. De där triangelmedicinerna, usch. Hur det var att börja på den arbetsplatsen, och på den. Och hur oerhört mycket den där ena stunden i vår tjejlägnhet för sjutton år sedan betytt för mig i retrospekt.

Och ändå har man ändrats. Åren har mjukat upp huden kring ögonen lite grand. Och våra roller har suddats ut; jag hade inte behövt slänga en endaste döding i kruka.

Petra lämnade ett moln av harmoni och nostalgi efter sig när hon drog vidare till sin zumbautbildning. Och en suckande Naomi. Som tittade om och om igen på sin egenhändigt infilmade zumbavideo (för jovisst, vi drog ett pass i vardagsrummet!) : hon var faktiskt ganska fin.

Boken jag fick av svärmor i julklapp, Kalla det vad fan du vill, levererade.

Här granskas Malmödemografin under lupp. Jag känner igen varenda karaktär; både blond och mörk. Iranier, chilenare, araber, en jamaican och ååå, dessa förvirrade svenskar.

Som författare är Marjaneh som en slagborr. Ganska onyanserad men väldigt ihärdig. Och hon borrar djupt, för att nu fortsätta på analogin. Att man får slå upp dörrarna så här vidöppna hade jag inte förstått att man kan och får göra. Och att hon ska bli journalist förvånar mig inte.

Extra tacksam är jag för sättet hur hon vänder spotlightsen på den person som de facto är den mest troliga läsaren av boken: den välvilligt inställda sverigesvensken som gör ett pinsamt stort nummer av sin tolerans och sitt bejakande av interkulturellt utbyte. Vad som händer när lamporna knäpps på är en riktigt, riktigt festlig tanke. Önskar jag hade följt diskussionen när boken var aktuell i Sverige.

Den uttalstrogna blattesvenskan som jag gillade i Ett öga rött får sällskap av tusen andra svenska uttal i Kalla det vad fan du vill, vilket i sig är en orsak att bända upp boken och bara mysa i myllret av nyanser. Och frestelsen att avsluta med ett micket berå bok, faktisk vinner mitt goda omdöme.

Författarbilden har fotostudio Anna Alexander Olsson tagit. Den har publicerats i svenska Metro och jag hittade inga copyrightrestriktioner.

Det är så otroligt svårt att få dem att gå upp när lampan tänds, borsta tänderna, kissa, tvätta händer och ansikte, klä på sig och sätta sig vid morgongröten.

I den ordningen, automatiskt och utan att behöva påminna om nästa steg tre till fem gånger.

Min dotter lider med mig.
– Du borde göra en lista över saker vi ska göra, säger hon försynt då och då.

Struntprat, tycker jag. En lista hade de när de var två och tre år gamla. Med listan kom mera stök och mera spring. Det logiska tänkandet åkte ut (typ: medan jag nu är i badrummet kan jag ju passa på att tvätta händer och ansikte också – men nej, inte om det finns en lista; ett klassiskt exempel på hur alltför noggranna instruktioner får en att sluta tänka själv).

En dag upptäcker jag att det dykt upp minneslappar på väggen. Hon tog helt enkelt saken i sina egna händer – och pappret, pennan, saxen, kittet (sinitarran för dig som är finlandssvensk, erkänn att du inte kände till ordet kitt).

Steg ett: KLE PO DEJ.

Jag gillar det faktum att hon inte ger upp. Tyst ihärdighet är en av mina favoritegenskaper, och en sådan jag saknar.

Noah nynnar då och då på Vårt land. Idag vill han tala mera om ämnet.
– Han hade sju pojkar och en en flicka. Flickan dog, och en av pojkarna dog, så han hade sex barn till slut. Ett av hans barn hette Valter. Hans fru hette Fredrika. Han hade tre yrken: författare, lärare och präst.
– Hade han också en häst, sa min man, som ville rimma.
– Nej. Men han blev förlamad. Så han låg i sängen. Han kunde ju inte röra sig men han hade en sorts spegel så han kunde se vem som kom därute.
– Och han lärde sig att skriva på sand, sa Naomi.

Dagens tema: förskolevärlden är inte vad den var tå ja va lill.

Allt har delvis sin förklaring i att min sexåring delar skolgård med 7–12-åringar. Med “allt” menar jag att min son i förbifarten kan nämna att pojke X mobbas i skolan för att han suger vänster kuk. I förbifarten ja, men med tydligt påtvingad nonchalans.

Mitt hjärta stannar numera nästan dagligen vid dylika avslöjanden.

Min lilla spiff, min lilla frottéinlindade knubbis, min lilla puppekanin är nu så stor att han förklarar – för säkerhets skull – ord som kuk för sin mor, ord från skolvärlden. Och betydligt värre: han ser mobbning och vet skillnaden mellan gnabb, småbråkig jargong och mobbning. Fler än jag som känner ett kallt hugg i magen? Den där skillnaden mellan bråk och mobbning är att ondskan kommer in. För tidigt för en sexåring, visst?

Jag frågar alltid skärrat om lärarna vet. Som om det ärligt talat skulle göra någon som helst skillnad i mobbningsoffrets liv*.

Nåja. Precis efter detta senaste avslöjande stod en lite korpulent man med rikemanshy bakom oss i K-marketkön. Öränsnäckan var på och arbetsveckans sista tabbe diskuretades. Följande ord sades:
– … men jag kan inte säga exakt vad jag tycker för det står småbarn framför mig här. Menande gubbfniss.

Då tänkte jag mima åt honom att det är fritt fram, du omtänksamme jabrabärare. Den här familjens barn har ändå (snart) både sett och hört allt. Du tror att din värld är för grov för dessa öron? Tillåt mig frambringa ett menande tantfniss.

*Ge mig ett motsatt exempel så ändrar jag uppfattning bums. Jag är mottaglig för sånt.

Regn igår. Blixthalka idag. Fredagshelsingforsarna stapplar fram som ettåringar som precis lär sig att gå: kobent, hackigt. Med utbredda armar och med uppspärrade ögon.

Det är rörande, men inte vackert.

Världens ivrigaste lilla Jacob kommer till mig med uppspärrade ögon där jag står i hallen och väntar på min dotter, för det här mötet har han väntat på.
– Är det sant att du har en klänning som är gjord av… fjärilsspott?
Jag känner mig som dagisets mest excentriska morsa när jag svarar ja på mitt mest dramatiska sätt. Men i hans blick ser jag en skiftning som alls inte är smickrande för mig, och plötsligt förstår jag att han tänker på fladdermusvingar och ormgift och bubblande grytor. Häxor.
– Men det har nog din mamma också, om du frågar, skyndar jag mig att säga.
– Neeej, säger han bestämt och springer bort.
– Det är bara vanligt silke! hojtar jag efter honom, hon har säkert en klänning i silke!

För sent.

Allt ska de berätta vidare, mina två små.
På bilden min fjärilsspottsklänning från Noa Noa.