En kompis till mig hade ramlat över en seriestripp – ursprung okänt – och kopierat den med fri hand i affischformat. När min man såg affischen ville han ha en likadan till sitt nygrundade företag. Bilden har sedan dess följt med företaget till alla dess adresser under årens lopp.

De senaste åren har företaget legat på gatuplan med fri insyn.

Många som går längs gatan utanför fönstret stannar när de ser affischen. En del tar fram sina kameror och knäpper genom rutan. Ibland ropar folk på varandra och samlas i flock och pekar och skrattar tillsammans. Ett par gånger har det hänt att de ringt kontorsnumret som står i fönstret. Vi på andra sidan rutan svarar “Nej, tyvärr tillverkas affischen inte”.

Poängen här? Jo. Tänk att en affisch bakom en reflekterande, kanske lite sotig glasruta, uppe på en kontorsvägg lyckas fånga uppmärksamhet. Det betyder att den är tillräckligt enkel och öser ur en tillräckligt allmän intertextuell källa, och med de medlen lyckas den ändå överraska.

Behöver jag säga att jag tycker att bra reklam vore precis exakt på pricken sådan?

När jag läser Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates tänker jag på den jag fått boken av, charmigt inslagen med häftmassa istället för tejp. Amanda. Som ju har ett konstaterande gerundivum (ja! ett gerundivum) redan i sitt förnamn: “hon som måste älskas”. Det där hjärtat, där varenda vingbrutna hittar en vrå att gråta ut i, skulle jag unna alla. Fin människa, säger jag bestämt, sannolikt finast av alla världens amandor.

Fin bok också. Lyxigt tung, inbunden.

Vad är det Amanda gillar med den här eleganta, faktiskt i sig lite fågellika amerikanskans verk som hon hyllar ibland, det vill vi veta.

Det kan vara karaktärerna. Sångerskan är en ljuvlig liten hedonist, vilsen i sin trista verklighet. Hon flyr den på fel sätt och när berättelsen börjar är hon död. Eller berättelsens tonårsdotter; så väldigt ensam i sin sorg och förvirring. Språket tror jag att det inte är; det doftar översättning, jag läser liksom parallellt den engelska i mitt huvud bara för att den skiner igenom. Men är det den här brutna, rätt fiffiga och nytänkande tidslinjen? Säkert till en del. Eller själva mysteriet rentav? Nej, jag tror inte att Amanda läser ut boken för att veta vem mördaren är. (Kanske, kanske har hon tänkt: men Saara läser ju mordhistorier ibland.)

Efter halva boken bestämmer jag mig för tre ting.
1. Amanda lever med i författarens ömhet för tonåringen Krista i boken och plågas av de vuxna karaktärernas själviskhet. Jag tror att det river i henne när ingen tar hand om Krista, att de vuxna inte lägger undan sin egen sorg och sitt kaos. Ingen erbjuder en hjärtevrå att gråta ut i.
2. Den gungande rytmen som liksom vaggar berättelsen fram och tillbaka (i ett rätt så ohyggligt vaggande, kan jag tala om) är en annan grej som gräver sig in i en läsandes hjärna.
3. Den där konsten att öppna en så fysiskt starkt luktande, smakande, sönderknakande värld utan att medlen tar över, det är en konst man gärna vill lära sig. Den här världen har all potential att sluka läsaren. Kanske har Amanda blivit slukad.

Så tänker jag. Men just precis då börjar del två och framochtillbakavaggandet (blues!) blir vrål (monsterrock!).

Den lilla pippifågeln till författare blir en asgam som gillar likstank. Människans ondska börjar i tonåren och kom, titta här, så här ser ondskan ut. Mår du illa? Man vänjer sig, tyvärr vänjer man sig. I del två slutar jag vara läsare och blir en medmänniska. Jag slutar fråga mig vad det är som fascinerar Amanda och miljoner andra, för jag vill ju bara vistas hos den här Krista, önska henne väl och leda henne (och övriga fina som får bli anonyma här av dramaturgiska skäl) i rätt riktning. Med andan i halsen. Med utsträckta modersvingar.

Utomlands känner man igen Det missnöjda folket på långt håll.

Det kan vara svenskar det handlar om. Det svenska missnöjet sitter i vecken kring munnen, i näsrynkorna, i pannrynkorna i det smala ansiktet. Och så sitter det i stegen. Man tar sig fram som om man var rädd för rabieshundar och för råttspillning. Eller är det bara det att gatunamnen inte är på svenska? Eller det att pizzan inte smakade som på Pizza Hut? Att man inte kan betala med kronor i Rom? Stora, olösta frågor. Som jag ställer med stor ömhet och kärlek i hjärtat.

Om svenskarna tillhör pannrynkareliten står ändå finnarna för de verkliga tungviktarna. Missnöjet hos en turistande finne handlar snarare om misstänksamhet och ren avsky mot den nya, främmande omgivningen som man skannar uttryckslöst och slött. På loppmarknaden Porta Portese hörde jag följande odödliga replik ur en okänd finnes mun:
– Mä voisin ostaa täältä vaikka mitä, mut mä vaan en jaksa noita mutiaisia.
Hon skulle kunna tänka sig att köpa ett och annat, men hon “orkar inte med de där svartskallarna” som säljer. Italienarna, menar du? Här i Italien? Jag förstår din chock, väna varelse från nord. Italien befolkas mycket riktigt av människor med mörk kalufs.

Mina två sista frågor är så självklara att de blir lite töntiga, men:
Vad är det för en instans som skickar nordbor till Rom mot deras vilja?
Och var anmäler man sig som frivillig?

Lördag är turistdag. Jenni, som normalt är vår AD, blir nu vår hänsynslösa personal trainer och guide. Hon tar oss till Ghettot, Teatro di Marcello, Capitolium, Forum Romanum, Colosseum, Fontana Di Trevi, Pantheon, Piazza Navona, Ponte Sant’Angelo, Vatikanstaten. (Till fots, vill jag tillägga bara för att få det sagt: mina ben värker fortfarande.)

På väg in till Pantheon säger tonårstjejejerna bakom oss till varann:
- AND, we’re gonna sing in there.
- Really?
- Yes. Right in the middle.
- Omigod. Omigod.

Ja verkligen, tänkte jag. Amerikanare. De är lite, lite som revirmarkerande hundar.

Inne i Panteon gör vi som alla andra turister. Knäpper kort med självutlösare. Kollar in altarna. Trängs lite. Och så genljuder Pantheon plötsligt av änglasång. Min man, som enligt egen utsago hatar körsång, får inte igång videokameran fort nog. De vackraste renaste stämmorna bara smeker väggarna och alla turister stannar och gapar.

Det är en ungdomskör, från Chicago, som står i en ring kring körledaren. De är tonåringar, de skäms lite, med ljudet de skapar är himmelskt och rent.

Omigod. Verkligen omigod.

Jani är fotograf och en del av vårt sällskap i Rom.

Det lustiga med Jani är att han är som ett knippe fyrverkerier som då och då självantänder. Explosiv slash färgsprakande. Godhjärtad slash hetsig. Lika passionerad över det perfekta motivet som över en saftig blodapelsin vid frukosten. För ivrig för att läsa bok på flyget fast den är såå hurja braa!, och när han slutligen lugnat sig tillräckligt för att läsa är han besviken över att resten av boken inte var lika bra som dess början. Fullständigt spretig, som en gräshoppa på speed, brukar jag säga om honom, för vi jobbar ihop då och då.

Och fullständigt, oerhört proffsig.

Jani knäppte igår klockan ett italiensk tid, ungefär, ett foto som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Eftersom det var en bild åt en kund kan jag inte lägga in den eller ens beskriva den, men när jag som betraktare insåg vart han var på väg var det som att bli slagen med en slägga i hjärtat. Jag hörde ett invärtes duns. Jag rös så ögonen tårades. Till och med Jani själv blev stum i någon sekund när han insåg vad han precis tryckt av.
– Se on siinä, sa han sedan lite kvävt, som årtusendets understatement.

Vi samlades kring kamerans lilla skärm och blickade ner på miniatyrbilden i vördnad, den mytiskt vackra, alla vi som hade förmånen att vara närvarande där i en liten liten apelsinlund på en kulle ovanför Rom.

Lisa är en bra bekantskap på resor. På den första kvällen passerar vi några stiliga matställen. De ser fräscha och moderna ut genom de enorma blanka glasrutorna. Praktexemplar när det gäller inredningsdesign.

Lisa är estet. En förebild i stilkänsla. Men Lisa sneglar knappt på dessa hippa ställen, utan drar förbi.

Lisa går som en målsökande robot. Och när vi kommer till en öppen piazza pekar hon på en håla, ett skyffe med presseningskyddad uteplats, och säger osannolikt nog:
– Det där ser bra ut.

Vi är sju. Vi tränger oss in, vi får platser. Och så kommer kocken och sätter sig bredvid mig, lår mot lår, en mysig, mullig man med tjocka matlagande fingrar, och liksom andas ut medan han sluter sig in i vår krets. Sådär som om han väntat på oss, resten av sitt gäng.
– Okay. Sooo. What would you like to eat? frågar han som en profet som anar ens innersta längtan, medan han tar fram en ny blank sida i sitt block.

Nu är vi ju undernärda på allt som är gott och färskt och vitaminrikt. Så han smäller i oss allt som är just vad vi behöver. De färska kronärtskockorna dryper av olivolja och varenda en kring bordet stönar lyriskt. Ostar. Pasta. Kött. Grönsaker, frukt. Pudrad tiramisu. Vin, karaff efter karaff. Korgen med mandelkakorna i taket hissas ner när vi är klara. Limoncellon och espresson ställs på bordet. Vi är sju, som sagt, och alla sju ler när vi svävar och rullar ut.

Men Lisa. Hur visste du?

Och Lisa yppar sin hemlighet med låg röst: när hon skannar omgivningen tittar hon på restaurangens kunder. De ska vara många, och de ska vara lokala. Där de lokala finns finns också de riktiga kockarna, de där med matlagande tjocka fingrar.

Egentligen är målet inte så viktigt med resor.

De där små stunderna som infinner sig på varje resa är däremot ganska viktiga.

Landar man någonstans där man är väntad är det så skönt att sätta sig i en bil när man tumlat ut, lite yrt efter timmarna på planet. Sedan kan man kika på hastighetsmätaren över förarens axel, lite fartblint efter åket på landningsbanan precis innan, och (alltid) inse att han kör för fort. Man kan titta på nattliga motorvägsvyer och kisa: hur långt är våren kommen här? Är det löv på träden? Och så kan man läsa vägskyltar. Spänna sig för hur hotellet blir.

I Rom är träden knoppiga och gröna, ser vi i ljuskäglan. Vägskyltarna visar avtaget till Vatikanstaten. Och hotellet – oj, hotellet. Vi har ställt in oss på en bed and breakfast men vet inte ännu i detta skede att stället är femstjärnigt och saknar like.

Den förväntansfulla tillvaron, den där lilla stunden på väg bort från flyget, den är skön.

—

Eftersom nätkontakten var sådär på vårt Rom-ställe lägger jag upp en rad inlägg nu. Vi kör!

Barnen äter frukostgröt, jag stökar opå. (Inte en typo, utan så säger man i vissa regioner i Svenskfinland, med lustigt fallande ton. Så festligt att den måste användas i skrift ibland. Vi tar det på nytt:)

Barnen äter frukostgröt, jag stökar opå på annat håll. Pojken har bett att få sylten och jag hör att syrran gör sitt bästa för att räcka den.
– Nej, lyft den. Lyft den! Lyft den!
Det sista ryter han.
– Noah! ropar jag. Du får inte skrika åt din syster så där!
– Men du skriker ju själv!
– Jag – jag – jag uppfostrar!
– Jag uppfostrar också! Där var en våt mjölkpöl på bordet och hon skuffade sylten i den med flit! Och så flinade hon när jag sa till! skriker han.
– Men du måste säga vänligt och tålmodigt, skriker jag ovänligt och utan tålamod.
– Jag sa! Jag sa! Jag sa flera gånger men hon ville retas och när jag skrek så lydde hon!
– Är det sant? frågar jag lillsyrran som nickar stumt och skyldigt.
Men storebror har fått nog. Han har rest sig från bordet och satt sig i soffan. Så här låter det om honom:
– Du tycker ju att det är jobbigt att uppfostra! Jag tycker inte att det är jobbigt! Jag gör det gärna för att hjälpa dig! Istället för att säga “tack snälla Noah för att du hjälpte mig” så skriker du och allt blir mitt fel! Jag gör ju bara rätt!

Jag har nu satt mig vid bordet hos systern och torkar av syltburken. Inser att det här samtalet inte borde äga rum. Säger utan övertygelse att det aldrig är barnens uppgift att uppfostra varandra. Utan övertygelse därför att jag egentligen tänker tvärtom: det bästa är när barnen lär varandra det som är rätt, tycker jag egentligen, ju. Men genom sitt beteende, och utan att skrika förstås. När jag tittat på oss utifrån säger jag slutligen:
– Jag skriker för lätt åt er numera. Jag tror att det har med det att göra att jag inte äter som jag brukar. Jag är inte direkt hungrig men jag är hela tiden trött och då blir jag grinig. Förlåt mig. Jag tror jag måste börja äta mera för att bli en vänligare mamma igen.

Båda vill nu sitta i min famn. Syrran säger förlåt till sin bror. De förlåter mig. Framförallt är rättvisan återinförd.

Jag tror det är min favoritkänsla i livet. När rättvisan vinner.

Noahs morbror är musikalisk. Han har gett pianolektioner åt barn sedan han själv var en ung kläpp och musikstuderande. Noah är också musikalisk, tror vi. Gehör har han i alla fall, och så tycker han om att ta ut kända melodier med sitt piano. Morbror hälsade på födelsedagsbarnet här i veckan och lärde Noah läsa noterna i den nya pianoboken. Istället för Smoke on the Water och Beverly Hills Cop-melodin hör vi nu Björnen sover och Till Paris.

Efter pianoundervisningen var det dags för marsipantårta och muffins.

Noah sa:
– Det var så enkla melodier! Den första hade bara två toner!
– Ja, man måste börja någonstans, sa morbror.
Det roliga med min bror är att han är ett stockholmsförstadsbarn som inte alls tappat sin brytning, och inte heller sin rikssvenska tålmodiga långsamma ton i undervisande sammanhang. Du kan säkert föreställa dig den när han tog sats och fortsatte:
– Om du tänker dig en bäbis, så måste den lära sig att krypa —
– … innan den kan lära sig att gå, fyllde Noah i snabbt men inte alls ovänligt på sin sträva finlandssvenska.
– Ja. Precis, sa morbror och tänkte efter i någon sekund innan han tog ny sats:
– Och när man lär sig att spela piano är de här enkla melodierna samma som —
– … som att lära sig att krypa. Och när man lär sig de svarta tangenterna är det att lära sig att gå, avbröt min son igen, utan att titta upp från sitt kladdkakemuffins med chokladmousserosett och hallongarnyr.
– Ja, precis, sa morbror och la till efter en längre tysntad:
– Noah skulle bli en bra pedagog för han använder liknelser så bra.

Lite som morbror själv?

Min dotter är världens bästa på kallprat. Hon talar så inlevelsefullt om väder. Med henne, och med alla andra väderpratare, blir jag liksom stum. Jag hittar helt enkelt inte på någonting att svara.
– Oj, så solen skiner, kan hon säga.
– Ja, så skönt, säger jag.
– Igår var det också en vacker dag.
– Ja.
– Ser inte världen vacker ut när solen skiner?
– O ja.
– Det börjar bli vår.
Men så småningom ger hon upp och jag känner att jag sviker hennes – och alla andra väderpratares – entusiasm.

På onsdag åker jag och jobbet till Rom för branschmässa, jobb och firande (vårt företag fyller 10). Vädret i Rom:

Cirka femton och sådär… halvsoligt. Och nej, jag har ingen som helst åsikt om detta heller.

Nu har jag sett Another Year och tänker bara: åh, Gerry. Gerry med ett varmt och stort hjärta som man längtar till när världen omkring är kall. Och Gerry med ett stort varmt kök som man längtar till när världen omkring är kall.

Hon är så vacker! Hakan är liten, ögonen stora. Och kroppen lite päronformad som den ju kan bli med åren; trygg och jordad. Och den där personligheten som ögonen speglar: humorn, den oerhörda självdistansen, den stenhårda rättskänslan.

Låt mig bli en Gerry. Ödmjuk önskan från min sida bara.

Klart att Tom är lika fin, maken. Det är knappt så man vågar skriva det politist inkorrekta, men här har vi ett tvåbitarspussel, ett äktenskap som inte skulle funka utan exakt dessa två bitar, två personer som vore lite knappa utan varandra.

Jag tar till mig bra gestaltade karaktärer på duken ganska lätt, men bara några få älskar jag alldeles hämningslöst. Jag kan yppa att dit hör lilla Juno, förstås. Och ååh, Poppy. Poppy i Happy-go-lucky. Och Amélie, allas älskling. Och nu, som klar etta, denna fina silverhåriga dam.

Noah fyller sju i morgon och hans kompis om några dagar. Igår tog vi hela förskoleklassen och ett par bonusvänner till HopLop för att fira de två gossarna.

Det fanns jordnötsringar på bordet. En av tjejerna kom på att trä dem på fingret. Snart hade alla jordnötsringsringar, och funderade på vem de gift sig med. Den minsta och sötaste tjejen ville gärna vara gift med min son, och jag tyckte hon verkade smartast av dem alla.

En av killarna hade två ringar på sitt ringfinger.
– Män kan ha två ringar, sa han.
– Men inte två fruar, sa jag innan jag hann hejda mig.
– Jo man kan, tyckte någon.
– Om man är mycket i ett annat land kan man ha en fru i ena landet och en annan i sitt eget land, tyckte någon tredje.
– Nämen det vore väl rojsigt, sa jag.
– Jo man kan ha en fru först och sen ta ut skiljmässa sig och sedan ta en annan, sa någon av tjejerna.
– Ja du menar så. Skilsmässa. Men en fru i taget, kan vi väl säga, sa jag.
– Är det här en skilsmässa? frågade Noah, som inte känner någon som skiljt sig.
– Nej, det här är ett barnkalas, sa jag som påminnelse åt mig själv och alla andra, och såg till att byta riktning: Vill någon i den ändan av bordet ha popcorn?

–

En grej är oerhört sann: barn i den där åldern är bara så otroligt mysiga. Så mycket svåra ord, så mycket funderingar, så mycket fiffighet, finurlighet och skojighet förpackat i så små kroppar, och helt utan det där utpumpande småbarnsstöket som man ännu minns med bävan. Trevliga kids, helt enkelt. Pure joy.

– Varför är det blod på beetle-hemmet? frågade Noah när han såg bokpärmen.
Och jag, som den goda mor jag är, håller på att ta reda på.

Jag gillar det israeliska med boken. Jag var i Israel 1993 och tyckte mycket om landet, sådär som turist. De där ljusa kalkstenarna som ser så sanslöst snygga ut både som husvägg och gata. Den goda maten, aubergineöverflödet, min första frozen yoghurt och det där osyrade brödet före påsk. Tjejsoldaterna, som jag tyckte såg avundsvärt orädda ut.

Och de lustiga lockarna skumpade på ortodoxjuden som spiralfjädrar när han sprang hem med sina heta pizzakartonger då en gång.

Boken var det. Jag har kommit så långt i boken att mordoffret funnits och hennes föräldrar underrättats i denna annars så tilltalande kalkstensmiljö. Batya Gur är en författare som tycks skriva ur allas synvinkel, inte ur arabisk eller judisk. Inte för att jag brukar läsa israeliska författare men visst förväntar man sig ett ställningsstagande alltid när det gäller just Israel?

Sådärja, nu har jag käkat min omlagda kost i tre veckor. Jag äter mig mätt på underbara ting: grapefrukt, avocado, kronärtskockor med olivolja, majs, kål, morötter. Sallad! Oj, så mycket sallad. Och smoothies på bär och apelsiner. Rooibos. Och numera även ägg, nötter, frön. Så otroligt gott.

Ändå visar vågen ett eller två kilo mindre för varje vecka som går. Tydligen mådde huden dåligt av mina tidigare matvanor, för nu är den len som en babys, plötsligt. Tänderna är vitare när jag inte dricker kaffe. Jeansen spänner inte längre. Snart kan jag använda alla kläderna i garderoben igen – svindlande tanke.

Varav denna kur, undrar du, hoppas jag, för det är egentligen vad jag vill få sagt:

I min ålder (36) är självdisciplin och hälsoiver inte längre någonting osunt. Nu är det något som hälsovårdaren försöker pracka på mig vid årskollen. Med ett måttband i ena handen och en midjemåttstabell i andra: du måste sluta äta socker, annars dör du i hjärt- och kärlsjukdomar.

Har man någonting att leva för så lyder man. Och jag har ju.

En massa människor var på väg hem till oss igår kväll.
– Vilka är det som kommer?
Och vi rabblade namn.
– Ååå, sa Noah, det blir ju fest.
De älskar att sitta där bland de vuxna och äta samma kvällsmat med dem. Och lyssna på vuxna samtal som inte liknar barnens, samtal som är kodade och obegripliga, och som man ibland uppfattar fragment av. Utifrån de fragmenten bygger de sedan sin föreställning om vuxenvärlden.

Fast en del namn krävde förklaring.
– Vem är Benjamin?
– Det är han som gillar att sätta sig på toaletten och spola så det skvätter på skinkorna, sa jag.
– Jaha han, sa barnen nöjt.

Jag håller fortfarande på och överför våra DV-band till iMovie.

Vi hade en sexårig gäst med pappa hemma hos oss igår, en pappa vi inte känner, men som tackade ja till en kaffekopp. Och jag la precis samtidigt i kassetten som heter ‘Nov 2005′ och tänkte att den får rulla på obemärkt.

Men nej. På skärmen svettas en val i ljusblått sjukhuslinne som står dubbelvikt och kramar en stor kudde, och begraver huvudet i kudden när det behövs. Skrattar självmedvetet mot kameran och skämtar om smärtan mellan värkarna. Det är förstås jag. Jag som föder ett barn. Var det inte så att denna film slutade i ett blodbad?

Jag sneglade mot den okände pappan som stod bara ett par steg ifrån skärmen medan han väntade på sitt kaffe. Tryckte vaivihkaa på cancel-knappen efter en minut. Välsignade knapp.

För tänk nu:
– Trevligt att träffas. Roligt att pojkarna kunde träffas idag, de leker bra tillsammans. Och nu tänkte jag visa hur jag gör när jag föder. Kaffe?

Naomi äter frukost och jag sitter med.
– Vem fick vi den där cornflakesburken av? frågar hon.
– Petra, säger jag.
– Är hon inte ganska snäll? frågar hon.
– Jo, säger jag bara, för jag är trött och fåordig idag.
– Är hon inte supersnäll?
– Jo.
– Hon är nog … snällare än alla snälla.
– Ja.
– Om det finns en snäll människa, så är hon ändå snällare än den.
– Ja.
– Nej alltså inte så snäll att hon låter oss busa, absolut inte, det får man inte.
– Nej.
– Bara jättesnäll.
– Ja.
– Tänk att man kan vara så snäll.

Dagis. Jag stod i tamburen och väntade på min dotter som klädde på sig långsamt. Jag tittade på de andra barnen. De sprang av och an, som artens unga ofta ju gör.

En av pojkarna hade ett silverglittrande hjärtespänne. Han sprang efter två av flickorna och försvann in i salen.

Efter några minuter kom han ut till tamburen igen. Tog loss hjärtespännet, räckte det till min dotter och försvann igen. Dottern tog emot spännet och fäste sin pannlugg med den.

Båda utan att röra en min och utan att säga ett ord.

Jag skulle vilja ha detaljerna.

Vi säger det meddetsamma: tänker du se filmen Black Swan är det ingen idé att fortsätta läsa. Gå och se den med oförstörda förväntningar och ett öppet barnasinne istället.

Sluta läsa! Jag menar det.

Så.

Nu när det är bara du och jag kvar kan jag säga: ujuj, så den var ryslig. Först den där öppningsscenen, som sände isande kårar längs ryggen och längs armarna, för den var så dramatisk och vacker och drömsk. Helt perfekt. Och sedan resten.

Det visuella var fint rakt igenom. Det var svart och vitt – självsagt – och dessutom rött. Röda bänkar på teatern, rött läppstift på speglar och läppar, rött blod. Det plötsliga mörkret, och alla de olika sorters ljus som finns. Skuggorna. Skuggorna! Och så såg man massor av speglar, som för att betona gång på gång: det är du själv som står i vägen för dig själv. Bara. Bokstavligen du själv. Och så yrande fjädrar och dun. Vingar. Och så det där lilla, lilla ansiktet på Natalie Portman vars omvandlingsförmåga i denna film inte hade några som helst gränser. I slutet såg det exakt ut som Greta Garbos.

Satt och tänkte att det här var ju lite som Fight Club, på sina ställen, men det här är kallare, mindre humoristiskt. Eller varför inte Sliding Doors, och Beautiful Mind. Fast parallellen till själva sagan om Svansjön är den viktigaste. Det är den som leder en vidare, den som förklarar allt.

Och så tänker jag på det där med att gå in i en roll. Blir rollprestationen bättre av att man blir den man spelar? Är det nödvändigt att träda in i ett mörker för att spela mörker? Och går det verkligen inte att träda ur mörkret när man själv väljer att göra så? Evighetsfrågor, antar jag, och svaren måste vara högst individuella, men sådant man ändå blir och grunna på både när det gäller bildkonst, drama och författande.

Det som lever kvar i nervernas känslominne är kroppens förändring och förvittring. Naglar, skinnslamsor, mystiska sår, klåda, hopvuxna lemmar. Det är det man pratar först om på caféet med väninnan efteråt. “Usch, när hon drog i nageln, den känslan.” Sedan övergår man till att dela in berättelsens faser i paranoja och i verklighet. Den diskussionen har inget slut.

Betyg: fyra och ett halvt av fem. Så bra!

Bilden är plockad från IMDB.

Jag har på sistone varit ganska trött på kvällarna. Kan ha med det faktum att göra att sonen börjat gå upp, gå på toa, borsta tänderna, klä på sig, ta vitamin och sedan tända alla lampor och hojta, vänligt men ändå ljudligt:
– Upp och hoppa! Jag ser ingen gröt på bordet! Sluta slöa! Oppsi-hopp!
Och då visar uret alls icke ännu på sju.

Igår kväll var det tänkt att vi skulle se på lite webb-Conan med maken, och äta kokta kronärtskockor. Mannen som inte är på diet brukar dippa dem i Dijonsenap. Det är gott. Jag ville. Men orkade inte ta mig upp efter kvällssagan. Då buffade han på lite, min gosse, mästaren på situationskoll.
– Mamma. Du irriterar pappa nu. Du måste gå och äta artishocker med honom för att göra honom glad.

Han hade rätt. Jag slet mig upp, men somnade innan den rödhårige irländaren sagt ett ord.

Att äta kronärtskockor ensam. Det måste vara höjden av sorglighet.

I år är det tio år sedan jag blev magister i Nordiska språk. Men det gick inte till som på Strömsö, som man säger. En tio år yngre Saara – en självisk brat, tycker jag – beskrev rumban på följande sätt till sin vän Therese dagen före publiktillfället (som jag nedan kallar för examenstillfället).

Enjoy.

“Min gradu blev godkänd med ett bra betyg, så jag började förbereda min examensfest. Jag köpte festkläder och började laga mat att frysa för att tas fram sen när det gällde. Jag kämpade på, tills jag på onsdag kväll förra veckan plötsligt insåg att jag förmodligen måste anmäla mig till examenstillfället. Jag rusade till kansliet på torsdag morgon. Anmälningstiden hade förstås gått ut för länge sedan. Jag var så trött och stressad att jaga bara sjönk ihop och grät en skvätt på kansliet.

De lät sig så småningom övertalas att ta mig med, men sedan följde nästa problem: jag hade inte fått studierna godkända och grupperade av institutionen. Jag tog alltså mina papper och började jaga godkännanden av olika institutioners folk. Som av en slump träffade jag en människa i korridoren och en annan bara råkade vara på plats på sitt rum… Alla bitar föll på plats och någon timme efter första visiten till kansliet kom jag åter med mina papper i skick. Bara det var ett rent under, de hade misstroende och tvekande gett mig en absolut deadline till nästa dag.

Nu verkade allt okej, alla studierna var godkända… ända tills den sista punkten längst ner på pappret. Kanslisten sa:
- Hmm.
Jag frågade vad det var och hon sa att jag inte hade mina språkstudier i skick. Jag visste att jag hade det och pekade på mina spanskastudier.
- Det är fel slags kurs! sa tanten*.
- Vad ska det vara då?
- Du har gått en kurs i nybörjarspanska men det ska vara en kurs i spansk textförståelse!
Jag stirrade helt mållöst på när hon kryssade över mina spanska studier och flyttade dem till “fritt valbara studier”.**

Då slog det mig: examensfesten skulle bli uppskjuten om jag inte hade studierna i skick! Pappa och mamma hade redan betalt sin resa till Finland, Bosses mor- och farföräldrar och min svärmor och svärfar var på väg… Jag hade redan tryckt upp visitkort med titeln FM, vad snopet… Kläderna var inköpta, maten färdig… Hon lät sig inte övertalas, kursen var helt enkelt en fel typ av kurs.

Jag måste gå om en hel kurs.

Jag hade haft det jobbigt redan dagarna innan så jag hade slut på tårarna nu. Jag bara skrattade. Jag gick hem och bläddrade i studiehandböckerna: när skulle nästa tent i textförståelse gå? Jag trodde knappt mina ögon. Årets sista tent hade varit dagen innan och nästa var .. i maj 2002!!! Jag skulle alltså bli examinerad om ett halvt år!

Jag var tvungen att ringa runt till släkten och säga att festen blir rejält uppskjuten. Alla blev besvikna och tröstade mig, men Bosse blev arg på mig. Han hade räknat med i budjeten att jag skulle börja tjäna pengar fr.o.m. januari. Han hade pustat ut redan, men nu skulle hans börda med att försörja oss båda fortsätta. Jag blev arg för att han inte tröstade mig för det var ju ändå jag som blev mest lidande.**

Jag gjorde ett sista desperat försök och skrev mail till olika lärare i tyska, spanska och latin. Kunde någon låta mig tenta privat? I lördags svarade tyskaläraren. Hon sa att jag kan tenta på måndag (idag). Examenstillfället är ju i morgon tisdag, så jag tog en risk. Jag gick på tenten i morse. Sedan gick jag direkt till läraren och frågade om hon kan rätta den på en gång. Hon blev irriterad men gjorde det ändå. Jag klarade tenten med en hårsmån. Fast jag inte har läst tyska sen gymnasiet!! Människan som skulle införa mina studier i registret råkade vara på plats och jag fick studierna införda. Sedan rusade jag till kansliet igen, där de började känna igen mig vid det här laget. Jag hann egentligen inte fram, klockan var två minuter över stängningsdags… men de släppte in mig när jag bankade på dörren.
De sa:
- Tyvärr! Betygen är printade, listorna på examinerade är utskickade… men du kan delta i examenstillfället i januari.
Men jag gav mig inte.
Jag började bli desperat och föreslog helt fräckt:
- Kan ni inte skicka ut nya listor och printa mina betyg separat?
Det blev helt tyst. Jag vägrade helt enkelt ge mig och gå ut!! Den ena tanten gick slutligen ut. Hon kom tillbaka om en stund och gav mig en papperslapp med tid och plats för morgondagens publik.
- I morgon klockan tre då, sa hon surt och vägrade besvara mitt breda vantroende tacksamma leende.

Sedan gick jag till min institution och frågade om de visste om det hela och om min professor skulle närvara. De sa att kanslisterna hade ringt och förklarat situationen för dem men att professorn inte visste om att jag kom med på publiken men att jag inte skulle oroa mig: de skulle underrrätta henne, ringa hem till henne om inte annat. Hon ska nämligen vara med om nån av hennes elever är med.

Sedan dess har jag rört mig i ett töcken. Jag har ringt till släkten och bjudit in dem igen och alla har beundrat mitt finska sisu. Du vet förstås att det inte är likt mej att vara så bestämd. Men det känns desto underbarare att ha bestigit ett berg när jag inte brukar klara av ens mindre kullar i livet. :-) ”
_____

Slut på citat. Jag tentade alltså den sista kursen dagen före publiktillfället, och skapade kaos på institutionerna och på fakulteten i processen. En massa människor fick bend over backwards för min skull. Jag har inte satt min fot på universitetet sedan dess. Kan det ha med min pinsamhet att göra?

Publiktillfället var fint. Jag var klädd i rött och guld, och min professor (numera emeritus) infann sig mycket riktigt. Hon skrattade snällt åt mitt yrande dagen innan, och gav mig en ros.

_____

* Jag kallade kvinnor i min nuvarande ålder för tanter. Charmigt.
** Det lär ha varit fler i min årskull som inte hade uppfattat hurdana krav det var på språkkursen, det tröstade mig lite.
*** Självisk brat. Sa jag ju.

Jag städade i mina inboxar. (Det tog ett dygn.) Halkade in bland mailen från min man, de som består av beskrivningar av våra barns utsagon och göromål. Det är sånt vi sysslar med; vi skriver upp. Publicerar ibland, men för det mesta inte.

Läste om dottern som var en hejare på att hitta borttappade leksaker på begäran. Och om hur hon nu, i januari 2007, hade börjat sträcka upp armarna mot (den manliga) dagistanten. Vi måtte ha pustat ut!

Och då slog det mig att hon varit i princip hela sitt liv på dagis. Den där sorgen som jag kände då, den när jag märkte att jag inte klarade av att vara hemma, kom över mig igen. Hon var tio månader och två veckor gammal och hade precis tagit sitt första steg när hon började öva sig på dagislivet.

– Och inget hår hade hon, sa (den kvinnliga) dagistanten ömt när jag senare i morse stod och skulle säga hejdå till tösen, men istället berättade om morgonens reflektioner.

Dottern som ju fyller sex i år rullade plötsligt ihop sig till en boll i min famn där på dagisgården. Det kom tårar. Mamma jag vill vara hos dig. Mamma jag vill inte vara på dagis. Jag vill följa med dig till jobbet. Hon viskar. Kan hon ha känt av min sorg? Eller sörjer hon, hemska tanke, sin egen övergivenhet? Där står vi och kramas ändå, med var sin sorg i hjärtat.

Så är det: detta att vara isär största delen av det vakna livet, det kan inte vara meningen. Det finns många sätt, inget allomfattande ena rätta, men – tror jag – eventuellt endast ett rätt sätt per familj. Och vårt val för vår familj känns fortfarande fel.

Jag har lagt om mitt ätande för en tid framöver. Reglerna är ungefär: vatten, te, 100 % juice, frukter och grönsaker är okej. Inget kaffe alltså. Och inte en endaste lilla ostfralla. Igår på jobbet la jag mig på soffan, drog över mig fleecefilten och bara kved, för jag frös och huvudet höll på att sprängas av koffeinbrist. Ibland utbrast jag spontana uttryck för mitt lidande (som jag är hungrig och jag dör nu). Mina blida kollegor sa försiktigt att det eventuellt är de som lider mest, när jag späkar mig. De har fel.

– Åh vad gott det ska bli med färsk baguette, sa min man när han bröt itu frukostbrödet i morse. Fras. Äggröran – den fluffigt vita, smöriga, salta – fräste i stekpannan och kaffet drog sig i pressokokaren.
– Oj, javisstja, du äter ju inte. Hehe. Tycker du jag är osportslig?

Dessutom läser han numera sitt senaste bokfynd dag och natt – en kokbok av det maffigaste slaget. Och läser högt. Han berättar att det finns ett sätt att tillreda efterrättsgelé av champagne så att bubblorna stelnar. Och att baconglass blir en hit bara man inte kallar rätten för ‘glass’. Och så ville han att vi skulle gissa om det är mjölk eller morot som innehåller mera vatten.
– Jag vill ha morot, svarade jag.
Och bemöttes med ett nytt, skadeglatt skratt.

(Rätt svar: Mängden vatten i mjölk är lägre än mängden vatten i morötter.)

Det är inte helt ovanligt att hon, mitt sällskap ute på elljusspåret, refererar böcker, serier och filmer. Vi har känt varandra sedan vintern 1994/1995 – och det börjar vara mycket vi vet om varandras preferenser när det kommer till författare och pjäser och skådisar och tv-serier och ja, berättelser.

Ändå stannar jag tvärt just denna gång.
– … och den skulle du bra kunna läsa, har hon precis sagt lite eftertänksamt.
– Vafalls? Du har precis rekommenderat en bok för mig!
Oförstående blick.
– Du har aldrig, inte en endaste gång, rekommenderat en bok för mig.
– Är det så ja?

Jag känner mig nästan lite ny! På samma sätt som efter vilken milstolpe som helst. Den nyfikenhet jag känner kan inte beskrivas i ord. När denna bokmal vill låna vidare en bok måste den avvika på något sätt.

EFTERMIDDAG. Storebror.
Han har en femtonlitersskål med rå köttfärsröra framför sig på golvet. Han bearbetar blandningen frenetiskt och med blossande kinder samtidigt som han ropar högljudda instruktioner åt andra, som en general i krig.
Han är den av våra två barn som får höra:
Försök inte slippa undan själv.
och
Den bästa chefen jobbar allra hårdast själv.

EFTERMIDDAG. Lillasyster.
Hon sitter uppflugen på en pall och steker köttbullar. Far har lyft undan den stekta löken och hon har fattat tycke för den.
– Ta inte mer nu, säger pappa.
När pappan tittar åt annat håll tar hon ändå lite stekt lök i näven. Hennes axlar åker upp lite. Knogarna som kramar löken vitnar. Hon tittar under lugg. Ojoj, så skyldig hon ser ut.
– Har du tagit? frågar pappa.
– Neej, säger den väna rösten. Nonchalant lutar hon sedan handen mot sin kind och i smyg nappar hon åt sig godbitarna med mungipan. Inte så obemärkt som hon tror.
Hon är den av våra barn som får höra:
Tror du din pappa är korkad, eller?
och
Du kan säga som det är.