Vid frukosten säger Naomi:
- Jag hoppas att Marita och Göran är där.
Hon syftar på bassängkanten. Barnen har nämligen skaffat nya vänner.

Jag för min del har försökt säga att det kan hända att Marita och Göran vill sola ifred ibland. Barnen menar att jag har fel.
- Genast när vi går dit börjar de prata med oss, säger de.
Bland annat har Göran berättat att han är sjuttiofyra år gammal, och att jultomten är hans kompis.
Jag har inte hjärta att säga att det är det svenska sättet. Man är alltid vänlig och social, också om man vill vara ifred. Det kan ju hända att jag har fel.

En dag går Noah till peluquerian, ditförd av sin far. I retur får vi en sorgsen varelse, kortsnaggad och tårögd. Han känner inte igen sig själv i spegeln, och hans mor och far tänker tyst på krigsbarn som hade sorgemoln i sina stora tårblanka ögon.

Nästa dag sätter sig barnen intill Göran och Marita igen. Göran ligger på mage, med näsan alldeles nära klöverblommorna som tar fäste i gräsmattan. Han måste känna deras doft, tänker jag. Och så måste han känna kylan från min sons bassängskalla, fuktiga varelse. Han talar mjukt, Göran; så som man talar när man känner semesterfrid i själen, när man talar med munnen i gräsgrönska, och när solen grillar ens redan kaffefärgade nacke. Och när man kommer från Göteborg.
- När jag var en liten kille så klippte de mig precis så som de har klippt dig nu, mumlar han vänligt.
Noah pillar med gräset och lyssnar efter en fortsättning.
- Och vet du vad alla kallade mig för sedan?
Nej, det kan Noah inte gissa.
- Stubben, avslöjar Göran.
Det blir paus för solandning och tystnad.
- Det var en stubbfrisyr. En väldigt fin frisyr, det där, avslutar Göran, och har därmed blåst bort det mörka sorgemolnet, och krigsbarnets konturer suddas ut där i solen.

Det regnar i Spanien när Kate och Wiliam gifter sig. Min son och jag värmer oss under täcket medan vi tittar på bilarna som rullar fram till Westminister Abbey på tv.

Vi gillar kungligheter.
- Det där är ju drottning Elizabeth, säger min son igenkännande när den gula hatten inklusive kunglig höghet uppenbarar sig.

Och så vecklar Kate ut sig ur bilen där den röda mattan börjar. Buketten är liten och ödmjuk, Kate lång och ståtlig, släpet nyckfullt, lite för brett. Vi stirrar hänförda båda två. Plötsligt bryts de elegiska, stämningsfulla stråkarna av signaturmelodin till Angry Birds. Det är lillasyster som inte skulle kunna bry sig mindre om prinsessbröllop och som väljer att bomba grisar istället.

Jag tänker på mamman som borde vara där, mamman som vi alla dyrkade. Så chic, så fin, så vacker. Rösten håller inte när jag berättar för Noah hur Diana dog. Och sedan tänker jag på att han verkligen är lik sin mor, William. Samtidigt ser han ut som urbilden av amerikansk quarterback, bara brunbrännan saknas.

Det är fint när människor gifter sig.
- Oj Noah kan du inte gifta dig snabbt, genast när du fyller arton, säger jag, helt medveten om att detta definitivt hör till sådant som man inte säger till sina barn.
Han flinar bara och kastar kudde: mamma du håsar.

Prästen som håller talet har värme och auktoritet i rösten – två mycket bra egenskaper hos en präst.
- Bli den du är ämnad att vara, så sätter du världen i brand, börjar han mäktigt.
Det är en underbar, underbar tanke. Jag älskar det faktum att det är en präst som säger det, och i en så livsbejakande ton. Att bli den man är ämnad att vara är inte längre en dom, det är en triumf. Och då menar jag inte bara att Kate är ämnad att vara en prinsessa, kanske drottning. Jag menar att vi alla har ett kall som kan förändra världen om det får bli verkligt.

Fastan slutar medan vi är i Spanien. Ett sju kilo lättare jag tar fyra godisbitar, en bakelse och en Sandwich-glass. Men ingenting smakar gott. I själva verket påminner sockret om ett obehagligt minne under graviditeten 2003.

Det gick ut på att gravidillamående inta flera glas med glukoslösning på fastande mage för ett test, långsamt och i hemska intervaller. Glukosen var iskall och infernaliskt söt, så som man kan vänta sig av flytande socker. Den gången skakade jag under ett täcke och ville dö.

Jag tror jag betackar mig den här gången.

Tillhållet i Spanien byggdes på sjuttiotalet och ändras inte mycket från år till år. För tolv år sedan var det tomt på bebyggelse omkring, minns vi, för det var då vi liksom tog vår första gemensamma siesta. Vi passerade åker efter åker när vi skulle ta oss till huset, som låg högt ovanför havsytan, ett par kilometer från Medelhavet, omringat av berg. Idag kryssar vi bland långsamt tillkomna bostäder när vi ska till huset, till och med caféer och restauranger finns där det förut fanns åker. Fördelen är att utsikten aldrig kommer att blockeras, tror vi, för nu är ju varenda tomt ända ner till havet bebyggd.

Balkongen bjuder på vyn. Gården är trevlig – trädgården välskött, poolen ren – men det är när man vänder på huvudet mot sydväst, och ser över ett hav av takpannor som man ser Medelhavet skymta. Om dagen är dimfri ser man gränsen mellan himmel och vatten. Bucklig och bulkig är den gränsen, för det är Afrika som skymtar där mellan skyn och vattnet, min mans kontinent.

Idag klättrade vi upp på berget här bredvid, vi och barnen, och begrundade den där strimman av grådisig kontinent med värk i hjärtat.

En del av våra liv, mitt och min mans respektive liv, är att vara rotlös. Det faktum att ett av våra fasta punkter på Klotet Jord ligger i fogen mellan mitt Europa och hans Afrika är så lämpligt, så poetiskt, att det faktiskt gör lite ont där själen sitter.

Spaniens solkust bjuder på regn. Vi håller oss inomhus i väntan på blå himmel.

Vår bostad tillhör familjens morfar, som för något år sedan fick epitetet ‘gammel-’. På väggen hänger en bild på Mannerheim, och foton på alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn av kvinnligt kön, också av vår lilla Misse. Denna vägg beskriver gammelmorfar – eller gammelsmurfen, som vi säger – rätt bra. Krigsveteran. Gillar söta tjejer. Att det dessutom står dunkar med vatten i duschen, för säkerhets skull, beskriver honom också. Han är förberedd.

Ibland spekulerar vi kring hans ålder.
- Vår gammelmorfar är äldre än Finland, kan barnen skryta med. Och ha helt rätt.

Jag för min del föreställer mig femtio-sextiotalet exakt så som det beskrivs i Mad Men. De stiliga männen bär hatt och deras fruar har getingmidjor. Mannens kontor är inpyrt med rök och har bruntonad inredning. På den tiden – i denna så kallade svunna värld – var gammelmorfar en driven karl i fyrtioårsåldern, och alls inte en nyfödd valp, inte ens en kaxig tjugoåring.

Han fanns innan den första finska presidenten valdes. Han var med om att ryskan i marksedlarna slopades, och om den finska markens död. Hans relativt nyfunna flickvän (som i fjol fyllde nittio och som är sex år yngre än han) gick i skola i finska Viborg, där det nu springer ryska barn.

Gammelmorfar är kort sagt – gammal.

Sådant tänker vi på.

Jag har legat i mina savolaxiska kusiners skola ända sedan jag var riktigt liten. Jag lärde mig att min svenskhet inte var någonting att vara stolt över. Min svenskhet! Den som egentligen bestod i att födas i Sverige och så småningom, på lågstadiet, i att kunna svenska. (Och visserligen så småningom, i tonåren, i att kunna svenska lika bra och bättre än de själva.) Men jag lydde, jag skämdes, lilla krake.

Och jag fortsätter att skämmas! Jag föreställer mig den finska omgivningen genomborra mig med sina svenskaggressioner när jag pratar svenska i en buss. När snälla tanter vill prata med mina barn i affären bidrar jag med ett vänligt meidän lapset eivät vielä osaa puhua suomea. I ursäktande ton, lite som om jag vore medveten om det onda jag gjort mot mina barn genom att beröva dem finskan, som jag ju själv alldeles tydligt behärskar. Försöker jag fostra dem fint?

Ett sannfinländskt Finland kommer inte att få mig att känna mig annorlunda, inte ens om vi tvingas brodera rödgula flaggor på våra kläder. Inte för att jag (som mina svenskspråkiga vänner) skulle stå oberörd och självsäker vad som än händer – utan för att jag skämdes redan innan.

Det här inlägget var en bikt. Och ett försiktigt löfte om nytt tänkande.

Skolvärlden är lite som dagisvärlden. Ibland bankar dagisbarnen varandra, de knuffas och kallar varandra vid fula namn. Men i skolan upphöjs allt till tio. Bankningen sker med nya muskelkrafter, och öknamnen är valda med nytt skolbarnsintellekt och ger djupa sår. Knuffandet ger huvudvärk och illamående, för man slår huvudet hårt mot asfalten om man faller.

Vi borde ringa ett samtal, ett sådant man ringer när skolan inte gjort tillräckligt. Ett telefonsamtal föräldrar emellan som handlar om respektive familjs ynglingar.
– Vem av oss ska ringa? frågar min man.
– Du förstås, säger jag.
– Jag tror att du är mer diplomatisk, säger han.
Jag som rasande precis mimat orden “vore du min unge skulle jag banka dig blodig” för en inbillad buse håller inte med. Förstås.
– Det är självklart att det är du. Det är solklart du. Vad får dig att säga något annat, säger jag.
Vi skuffar bollen av och an till varandra, men det blir han. Min man, den visa, klippan jag inte skulle klara mig utan.

Våra hjärtan är lite tunga. Vilken usel, ful milstolpe. Skitstolpe.

___

Samtidigt är det så mycket som är så fint och roligt upphöjt till tio.

Min son och hans bästisar hälsar på varandra genom att ta i hand! Mig hälsar de där unga killarna på med en vuxet respektfull nickning, ja faktiskt är gesten som en liten bugning. Gulliga fina barn. Allvarsamma barn. Stora barn. De bästa barnen.

Vi kör till dagis i bilen, min dotter berättar om gårdagens händelser. Det handlar om en av de mer burdusa killarna nu:
– Han säger att jag är den fulaste flickan på dagis, säger hon och i backspegeln ser jag att hon rynkar ansiktet på det där sättet hon gör när någonting är sårande.

Och jag minns att samma kille för ett par år sedan kallade henne för sin prinsessa.
Ah well.
Man ändras.

Fast inte alla ändras. En del är så lojala så det är nästan slitsamt för min mammasjäl, för min dotter fortsätter:
– Fast vet du vad V sa då? Han sa nej, för Naomi är en drottning.
– Sa han det! ropar jag.
– Ja han sa det.
Jag parkerar bilen utanför dagis, och jag tror vi tänker lika, min tös och jag medan vi går in: han är nog rakt igenom fin, den där V.

Jag känner mig fortfarande lite knäsvag när jag tänker på hur nära ögat det var så många gånger när barnen var små.

De hällde i sig handdesinfektion, tuggade i sig cigarettstumpar och harbajs på gården, de stack sig i handen med upphittad spruta. De åt tvål och tandkräm, de kom åt öppna vinflaskor och slurpade i sig. De sprayade frätande tvättmedel. Oj så jag ringde det där förgiftningsnumret som man gör i panik.

Har du sett på All McBeal? Allys dagdrömmar avbröts ofta av det där ljudet av en dragkedja som dras upp. Ett våldsamt och snabbt zipp. Och så stod hon där enbart med kass verklighet framför sig och såg så ledsen och pinsam ut. (Och vi tittare älskade henne lite mer för varje zipp.)
___

För den som inte vet: jag skulle verkligen vilja att min familj skulle få bo stort och ha en egen gård.

I natt, på morgonnatten, drömde jag om ett L-format envåningshus. Ett trähus, rött. Taket var belagt med mörkgråa betongtegel. Gården bestod av gräsmatta, stenarrangemang, blomsterrabatter.

Men mitt på gården framför detta hus stod plötsligt en hög trädstam med bulkiga rötter omkring. Jag såg vad stammen och rötterna bildade tillsammans och – zipp! – ryggade tillbaka. Den högresta stammen var som ett långfinger, och rötterna handens övriga fingrar. En mittfingersgest! Denna stam ropade fuck you åt mig!

Jag vaknade mycket, mycket förvirrad. Vad är detta? Till och med mina drömmar hånar mina husdrömmar, och på de mest bisarra sätt.

Vart ska jag vända mig för terapi?

Man tager mörkgrön ruccola. Man sköljer den och torkar i en slunga, och nyper till sig en smakbit. Så här års är den så smakrik att den nästan blir bitter, och så rik på vitaminer och järn att det nästan känns. Man tillverkar en bädd av allt detta gröna på en stor tallrik. Det blir som ett daggfärskt mosslandskap.

Man fiskar upp soltorkade tomater och kronärtshjärtan ur sina oljor och placerar den kärleksfullt på denna bädd. Man ringlar över lite av oljan som fått smak av tomat. Man skalar ett par ägg och placerar ut halvorna på den gröna kullen. Man häller på pinjenötter. Äsch, man häller över lite olivolja till, sådan man köpt i plåtdunk på matmässan av en grek. Man smular över lite saltflingor, sådana man handlat direkt från saltmakaren på den franska västkusten förra sommaren.

Man bryter en bit jästfritt rågbröd.

Man brygger en kopp naturell rotbush.

Man är bottenlöst lycklig.

–––

De där kilona som hälsovårdaren varnade om är borta efter mina två månader av smartare matval. Men jag kommer inte att återgå till pastorna, pizzorna, vinet, fredagschipsen, lattemängderna, baguettematen, lösgodiset – för det här är ju så otroligt gott.

Vi är ute. De sparkar lite boll. Brorsan är målvakt, syrran skytt.
– Mamma jag gjorde mål!
Jag visar upp två tummar och ett ansikte som ser glatt ut.
– Mamma jag gjorde mål igen!
Jag ser glad ut igen. Tummen upp.
– Mamma nu har jag gjort tre mål!
Jag nickar bara med tummen upp.
– Mamma nu är det fyra!
Nu orkar jag inte titta upp längre. Men lyfter slött upp en tumme.
– Mamma! Jag har gjort fem mål! … mamma?
Målvakten är däremot tålmodig.
– Mamma, jag gjorde ett sexte mål!
– Det heter sjätte, säger han, och man anar en liten irriterad skiftning om man riktigt lyssnar efter den.

—

Fotbollen, ja. Nu har hon tjatat om att få börja på fotboll så länge att det får bli så. Jag är på något underligt vis stolt över att hon inte tjatat lika ihärdigt om att få börja på balett. Det är som ett betyg: grattis, du har inte tvingat in dem i någon könsroll. Ändå kände jag mig tvungen att ha den här diskussionen:
– Då börjar du i samma grupp som din bror.
– Det passar bra. Det vill jag också.
– Det finns inga andra flickor där.
– Nej, jag vet.
Jag tänker efter. Och så är det, jag bara måste ställa nästa fråga.
– Stör det inte dig alls?
– Nej.
Brorsan lägger sig i.
– Du måste vara förberedd på att det är svårt, säger han.
– Ja.
– Det är jättesvårt att få mål på riktigt, betonar han.
– Jamen man får väl kämpa och kämpa! tycker hon.
– Nämen ibland får motståndarna åtta mål och ditt lag noll. Och då får man inte gråta.
– Nämen det viktigaste inte är att man vinner. Det viktigaste är att man kämpar, säger min dotter, hon som är 102 cm lång och segast i världen.

Luften är varm, solen solig och och vi väljer att cykla genom centralparken. Det är första dagen vi har sneakers, och barnen cyklar som om de aldrig gjort något annat.

Naomi har ju med nöd och näppe passerat enmetersgränsen (vi talar koppslängd, vi har ett 102 cm långt flickebarn) och cykeln ser ut därefter: den är låg, hjulen är små. Men seg är hon.
– Som en seg råtta, säger hennes far som ser henne försvinna in i vårlandskapet. De små benen arbetar dubbelt så snabbt som våra, som en symaskin, och allt lerstänk från bakdäcket bildar ett spår längs hennes rygg.
Hon faller när däcken slinter mot snö och is.
– Grrrrr, morrar hon frustrerat varje gång, och flyger upp på sadeln igen.

Fyra kilometer senare är vi framme i Britas. Vi hittar en solig glänta i lä, där snön smultit och marken är torr. Vi sätter oss bredvid ett jordgetingbo, för dessa getingar är rätt durriga och slöa och kommer inte att göra oss illa. Vi är ute i samma ärende: vi har krupit ut ur våra respektive bon och känner nu efter hur livet i solen känns.
Och det känns rätt skönt!
Barnen klär av sig allt som bivit vått. Naomi klär till och med av sig stumporna. På den varma stenhällen torkar de på den tid det tar att äta lite ugnsvarm pizza, smörgås, cloudy apple juice, russin och dominokex.
Stenen känns skön mot de bara fötterna.
– Titta, mina tår dansar, säger hon då och då och vickar på dem.
___

Innan vi åkte iväg sa mannen:
– Ta med dig din bok.
– Ja, sa jag.
Och han tänkte: hon tror att hon inte kommer att hinna läsa. Och han smög ner min roman, den som handlar om ett mord i Jeusalemtrakten, bland termosarna. Och nu på den heta stenhälln gav han boken åt mig: läs, nu är det vila.

En rätt så lyckad söndag blir det på detta sätt, kan jag avslöja.

Tycker man att det plötsligt saknas ett inlägg nedan har man rätt. Om inte, är det bra så.

Det slog mig (när ilskan lagt sig) att vad jag gjorde med det raderade inlägget var precis exakt det här: jag tog någons faux-pas, visade upp det inför en publik och sa: titta här, så här ser inte en proffsfostrare ut. Inte helt olik gesten: titta här, så här ser inte en lyckad teckning ut. Eller hur?

Ett mycket fiffigt drag om man ska förnedra, straffa och hänga ut någon. Men ett mindre fiffigt drag om man egentligen vill – måste – öppna en dialog med vederbörande, och på allvar vilja se en förändring till det bättre.

För precis som Mona kommenterade förtjänar våra barn det allra bästa. Också av mig.

Den Stora Organiseringsivern slår till på våren lika säkert som vilket annat vårtecken som helst. Nu går jag igenom lådorna med printfoton. Dagisfotona är många. 2006, 2007, 2008, 2009, 2010.

Barnen är fascinerade när de hittar de tidigaste bilderna. Alla dessa bekanta ansikten…
– … men det ser ut som om alla krympt i tvätten! säger Noah förbryllat.

Men jag minns dem ju som små. När jag tittar på dem nu tycker jag att de har töjts.

Jag har förmånen att lufta tankarna med en kreativ människa som ställer knepiga frågor. En fördel med samtal med denna typ är att han är rätt ung. Idealismen finns där i en form som inte nötts i kanterna än. Dagens fråga var i alla fall: “Varför blogga?”

Jag vet en rad fördelar som jag vet att andra njuter av. Det där sociala; nätverksbygget, samfundskänslan. Likasinnade hittar varandra. Och motsatser hittar varandra. Man flyttar inte ut på nätet, tvärtom, i längden berikar man sitt verkliga liv med de kontakter man skapat. Och så det där kommunikativa slash informativa: här har du chansen att skriva vad du vill, ingen förlagsredaktör, ingen moderator lägger sig i. Många tycker dessutom att de inte har något ansvar inför läsaren, att man inte är en offentlig person. (En fiffig bloggare jag känner säger tvärt så här: alla har ett ansvar, alla är vi förebilder, vare sig vi bloggar eller ej, och jag håller egentligen med där.)

Men för mig har bloggen en endaste funktion: det är en plats där jag kan fullborda texter. Att jag sedan bara skickar ut det i universum räcker för mig.

Det är som att släppa taget om ett handskrivet ark ute i blåsten: jag vet inte var pappret hamnar. Kanske, oj pirriga tanke, kanske plockar någon upp det där på gatan, vecklar upp och sätter sig ner för att läsa.