Min dotter, även Misse kallad, åt ett äpple i morse bara för att komma åt kärnorna. Sedan la hon dem nogsamt på tork, klädde på sig och begav sig till dagiset.

–

På dagisdagen tog den fina föreståndarinnan, Hon i Crocsen, barnen till något som på Misses beskrivning lät som en kolonilott. Det var en odling, sa Misse till mig och sin bror vid middagen.
– Jag skulle också vilja odla allt möjligt, förklarade hon.
Det fanns en solros i plast, för att nämna detaljer. Så här hög. (Cirka en och femtio.) Men ur myllan växte det också riktiga saker: vit lök, gul lök och röd lök.
– Det finns svart lök också – visste du? I Kina! sa bror.
– Jag vet. Det växte också svart lök här på odlingen, sa hon nonchalant, utan att blinka, och jag ville inte ta det där med vikten att tala sanning igen, inte just nu. Det är nämligen alldeles tydligt att detta med odlingen når över nyhetströskeln, som för min dotter är mycket, mycket hög, alltid, i allt. Och då ska sanningen inte besudla berättelsen. Den så sällsynta berättelsen.
– Och gissa vad den där blomman hette som jag plockade åt dig?
– Sy… syr… sa jag så långsamt jag kunde, men Misse fyllde inte i: syren. Hon visste ju. Det var jag som testades.
– Och gissa vad vi fick äta där på odlingen?
– Gräslök?
– Hahahhahaha! Nejjj. Det var r. E. Be. A. Ärr. Be. E. Ärr.
Ögonen på flickebarnet lyste ju.
– Rabarber, sa bror med en extra betoning på det första a:et, för han hade ju inte besökt någon kolonilott idag. Och det störde honom ärligt talat en aning, men inte mycket.

–

Hon försvinner ut med sina äppelkärnor och en chockrosa bevattningskanna. I delfinutförande.
– Jag har sått äppelträd, meddelar hon högtidligt i hallen när hon kommer tillbaka.

Vi klättrar upp på berget nära vårt hus för den enklaste av picnicformer: glass. Från Haaga-market, i prasselpåse.

– Ska vi bergsbeklättra till den allra högsta punkten? frågar Noah.
– Ja! svarar syrran.
– Det kan hända att det är så högt att man inte kan andas där, säger Noah.
– Jag vet, säger syrran.
– Vi måste titta efter tecken. Om det finns cigarettfimpar betyder det att det har funnits folk där före oss, och att man kan andas där, bestämmer Noah.

Alltså är spänningen stor.

– ÅÅH! Vilken lättnad. Det är fullt med fimpar. Alltså finns det syre.
– Tur!

Huset bredvid har kanske fyra, fem våningar, och är högre än vårt berg. Men det berör inte den här expeditionen det minsta.

Det var för snart fem år sedan jag förde två barn till dagiset. En lustig, poetisk pojke som inte kunde säga k och g, och som ingen någonsin varit minsta dum mot. Och en fullständigt skallig liten flickbaby som bara några dagar innan tagit fjorton steg i rad för första gången, och som för det mesta bara satt och visade upp en smilgrop i ena kinden och sög på saker.

Nu är det bara fem dagar kvar av dagislivet, den sista vårfesten var igår. Det var känslosamt till den grad att det riktigt rev i våra hjärtan. En av de stora pojkarna bröt samman under avskedsdiktläsningen – för det är ju en milstolpe det här, och sådana är för högtidliga – och visade liksom vägen för alla föräldrar som hittills visat upp tappra leenden. Det blev gråt- och snyftkalas. Men det smakade gott med blandsaft och kardemummabulle efteråt.

Här hänger vårt festfina dagisbarn.

På sommaren lyssnar man på radio. Gamla hederliga radioprogram. Följetonger. Sommarprat. Jazz. Eller än bättre, solmättad sydstatsblues. Men nu undrar jag lite försynt om inte sommarradion blir snäppet somrigare om apparaten ser ut så här!

Bloggarna har verkligen, minst sagt, hittat den här radion. Titta här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här, på en favoritblogg.

Men jag är nog den första som briljerar med att det är en före detta kollega som designat den, en trevlig prick. Jag tyckte spontant om radion när jag såg den – jag sa faktiskt ojjjh högt för mig själv – men visst gillar jag den ändå aningen lite mer nu när jag vet vem som suttit och mediterat kring pasteller och femtiotalsnostalgi där i rummet utan fönster. Heja Patrik!

HEJ BARN!
KLICKA PÅ STÄMPELN
SÅ KOMMER DU TILL BUU-KLUBBEN!

Vadan detta?

Jo, det som är gölligt utan like är följande: eftersom jag en gång härmat mina barns sätt att stava fel till BUU-klubben på denna blogg ramlar det hela tiden in folk som sökt på bukluben och buklubeen. Förmodligen googlare av det allra minsta slaget, säger Sherlock.

Nej, nu. Det har gått alldeles för länge utan att jag skrutit med mina unika och exceptionella barn.

Det var OS på skolan idag. Morskt tog han sig an utmaningen, mitt förskolebarn, och tyckte att första grenen, fotboll mot ettorna (bokstavligen) borde bli en lätt match. Att ettorna klådde förskolan hänsynslöst och enkelt blev en besvikelse. Han kröp intill mig efter sista avblåsningen och kunde inte tro att det var allt: kommer han inte få spela mer idag? Han höll emot länge, men till slut började underläppen darra. Och så kom tårarna. Där satt jag sedan och krafsade en svettvåt stubbig nacke och sa sånt jag antar att man säger. Framförallt att det var fint kämpat.

En grupp med killar, i mina ögon hur stora som helst, gick förbi. Kanske hade de alla varit där en gång och dolt sitt dammiga, gråtstrimmiga ansikte i sin mammas famn för bara något år sedan. I vilket fall som helst var det några av dem som la i förbigående sin hand på hans axel och sa:
– Det var bra kämpat Noah.
Och:
– Det var riktigt bra spelat.
Jag blev så varm.
– Vilka var det där? viskade jag.
– Det var treorna, sa Noah, vars tårar precis slutat strömma.

Sedan hoppade han längd. Och kastade basketboll i korg. Och stövel i ring. Men för det mesta smög han omkring med sina två bästisar sådär osynligt och hemlighetsfullt som små spioner gör på en hotdogdoftande skolgård, som kryllar av hektiskt tävlande barn i åldrarna noll till tolv, och av deras skrikhesa föräldrar. I ett eget alternativt universum.

Sedan blev det medaljutdelning, nästa prövning. Inga medaljer åt min son, inte ens fast tävlingsklasserna var många och indelade.
– Men varför är vi här om jag inte får något?
– För att fira dina vänner.
Ena bästisen fick två guldmedaljer och en bronsmedalj. En annan vän fick silver. Och klasskompisen, den stöddiga, fick en silver han med. För min son blev det tårar. Igen.

Men sedan. Sedan kom de allihop för att visa upp sina medaljer. Åt min son. För att dela sin glädje. De förväntade sig alltså att min son skulle delta i glädjen. Hmm, hann jag tänka, men vad gjorde min son, som är en tusenfalt bättre människa än jag?
Han visade upp ett tappert ansikte. Han klappade dem på axeln, på armen eller där han kom åt. Berömde.
– Grattis! Verkligen fint att du vann!

Han svarade på förväntningarna. Och det visste vännerna att han skulle göra, också de där som går i ettan och tvåan och är huvudlängder längre än han. Du vackra, genomgoda varelse. Jag kunde inte se mig mätt på honom, pojken som är min.

Jag antar att alla föräldrar som tog sig upp för backen som leder bort från skolgården kände sig stolta. Men det är rakt omöjligt för mig att föreställa mig en större stolthet än vad jag kände; en sådan som sved som en klump i halsen.

Jag vet att inlägget nedan skulle vara det sista gällande något afrikanskt och tvingas nu säga ursäkta.

Jag tyckte om boken Populärmusik från Vittula, och jag spontangillade den ödmjuka, roliga författaren som jag hört en gång på Hanaholmen. Jag dyrkade inledningen, den där författaren pissar sig fri efter att ha fastnat med läppen i en metallplatta på toppen av (typ) Himalaya. (Lånade härligheten åt svärmor. Som tyckte den var ‘lite ofin’.)

Och nu när jag sitter och bläddrar bland kanalerna känner jag igen filmen på Liv direkt: det är ju den! Jag kommer in mitt under scenen då den svarta pastorn från Kongo står inför den norrbottniska skaran och hans tolk, en gammal missionärsdam, kollapsar i malaria (!) inför hela församlingen.
– Kom och titta, det här är den bästa scenen! ropar jag till min man.

Minns ni? Den svarte (eller “snarare blå”, som tanterna i församlingen viskar) pastorn behöver ju fortfarande bli tolkad, så han ropar ut till åhörarna:
– Does anyone speak English?
Tystnad. Franska då? Tystnad. Arabiska? Tystnad. Och så på esperanto: vad ska jag ta mig till när ni inte förstår något av mina språk. Och då reser sig vår lille huvudperson, som suttit och lyssnat på en språkkurs i esperanto på radio under livets tråkiga dagar, ur bänken och säger (typ): – Mi parolas esperanton.

Och så börjar afrikanens ordsvada. Först på esperanto. Men så kommer min man, som tyckt att han gott klarar sig utan populärmusikhistorien, med några snabba skritt.
– Finns det en senegales med också?
– Nej, han är från Kongo.
– Men han talar ju wolof.
Och vår lille huvudperson tolkar och tolkar.

Kongo ligger flera tusen kilometer från språkområdet för wolof. Det är kul att tänka sig filmmakarnas desperata tanke, för det finns inte alltid rätt skådis för rätt jobb. “Ingen märker säkert att han byter språk, bara han låter lite lagom afrikansk hela tiden.”

Efter en mental djupdykning i Afrika (detta torde bli det sista på ett tag kring det temat) klickar jag mig in på Fantastic Frank. (Som vanligt vill jag inte länka, men googla för all del). Företaget sysslar med bostadsförmedling, eller som svenskarna själva säger: fastighetsmäkleri.

Man kan älska det nyskapande i företagets sätt att jobba. Bli glad och filosofisk av det starkt konstnärliga i bilderna. Jag blir det! Ler faktiskt.

Men man kan också, i nämnda filosofiska state of mind, gå vidare och tycka att bilderna ironiserar vår konsumtionsfrossa big time. Ökar aptiten. Påvisar på ett otroligt symboliskt sätt hur vi funkar. Läckra bilder väcker habegär till den grad att priset blir oviktigt, säger firman, fast det egentligen uttrycker de det så här: “Vi har valt att arbeta med fotografer som vanligtvis inte fotograferar bostäder… …vi anser att det är viktigare att nå de spekulanter som älskar bostaden, än att nå alla som bara tycker om den. Det påverkar slutpriset.”

När jag tittar på den helhet dessa bilder är tagna från kopplar jag på afrikafiltret. Jag gör det egentligen då och då. Afrikafiltret går ut på att man zoomar ut och tänker: jag visar dessa bilder åt säg, en mamma i min ålder i Uganda som kanske har lite problem med att hitta mat åt barnen varje dag – blir hon lika glad och filosofisk som jag?

Man kan (och ska) också fråga hur samvetet klarar av att jobba med varumärken och med reklam som jag gör. Det är rätt enkelt. Man ser till att koppla på afrikafiltret alltid när man rör sig i gråzonen. Om produkten känns kriminell i det perspektivet – välj att marknadsföra en annan. Om tonen, estetiken känns som ett brott mot mänskligheten – välj ett annat uttryckssätt.

På Helsingfors moderna museum, Kiasma, handlar utställningen Ars11 om Afrika. Där grät jag. I flera salar än en.

Jag har ju sett dokumentären om Apple och andra annars så sympatiska företag som hela tiden, as we speak, dumpar teknologiavfall i Ghana. På lasten som avgår från väst – USA, om det nu har någon betydelse var hamnen ligger – klistras en fraktlapp där det står att frakten består av second hand-datorer och annat, som U-länderna så desperat behöver. Second hand my ass. Här tippas de obrukbara datorerna, skräpet, exakt där var folket under lediga stunder tidigare suttit och njutit av Atlanten, suttit och knäppt på gitarren, sjasat myggor och myst i sällskap.

Här på Kiasma berättas samma story ordlöst och stillsamt som fotokonst. Helt säkert är det ett sammanträffande att alla dessa bilder är som afrikanska varianter av svedjebrännarna i Järnefelts Kampen om tillvaron. Det ryker alltså i bakgrunden. I framgrunden har barnet (japp, oftast ett barn) på bilden intensiv ögonkontakt med mig som tittare. Faktum är att han knappast tänker på att detta är ett skitjobb. Knappast tänker han ens: se mig, här utsätter jag mig för giftiga gaser och metaller när jag rotar igenom ditt teknologiskrot, du vita överkonsumenrande egoist. Nej, för honom är det en dag som alla andra, förutom att den där vita fotografen, Pieter Hugo heter han visst, vill att man ska ställa upp på ett foto, och då kan man väl ställa sig här med krattan, då.

– Får jag se, blev det bra?

Däremot är det de tankar som föds i mig som mottagare jag måste lyssna in. Och det är någonting nesligt, någonting som liknar närmast pinsamhet som rör sig i huvud och hjärta. Att stå inför bilden och tänka “men jag är verkligen ingen konsumtionshysterist” raderar ju inte bilderna, förbättrar inte världen, minskar inte på västvärldens skuld.

Och om du är på väg tycker jag att du ska tajma in videon som heter någonting i stil med I just wanted to let you know we had no idea. Det handlar om folkmordet i Ruanda. Där får tårarna skydd av mörkret.

Och om vi ännu tar det här med skenheligheten. Vill man ens riskera att tillhöra skaran som finner det katharsiskt att axla mänsklighetens skuld en stund, att ge sig själv lojalitetspoäng för att man överhuvudtaget satt sig in i problemet, och sedan gå ut ur konstmuseet och tycka att man är helig för att man ens öppnat sig och lyssnat, för det gör ju inte alla?

Ja, jag tycker att man ska ta den risken.

Senegaleserna kom inte till Spaniens solkust förrän på 2000-talet. Båtlasterna strandade en efter en. De tidigaste vi hört om kom 2001, och då var det piroger, skröpliga smala fiskebåtar, målade i vackra färger, men fullständigt odugliga för månader på Atlanten. Det var tuffa båtfärder. Folk dog i mängder. Vännerna omkring en blev sjuka, torkade ihop och kastades överbord. Senare började man köpa biljetter till färjorna istället och slutade dö.

Berättar de som överlevde. För min Bo.

Men resten av storyn är inte lika unik. De senegaleser som flyttat till Europa för att jobba ihop lite mera pengar täcks helt enkelt inte ringa hem och berätta sanningen. Jag har inte fått något riktigt jobb. Jag säljer fendikopior åt snäsiga turister. Ingen köper. De har äkta väskor eller helt andra typer av väskor på axeln. Och köper nån en väska eller två är min andel helt löjligt liten. Nej det finns inte en chans att jag kan skicka hem pengar. Istället håller man skenet uppe. Europa är bra! Och när kusinen också vill komma tiger man, fast det bär emot. Kanske, kanske säger man lite försiktigt: Njae, näe, du har det bättre hemma tror jag. Plugga vidare du bara. Kom inte hit. Men sedan täcks man inte svara på frågan: Vad menar du, varför skulle jag inte vilja komma och tjäna pengar?

Det ironiska och idiotiska i flykten till Europa är ju att det inte råder någon stor nöd på de här unga snygga killarna och tjejerna så länge de är i Senegal. Ingen krigar, inte nämnvärt ens i grannländerna, och inte i närhistorien. Ingen avrättas av politiska eller religiösa skäl.

Tvärtom snackar vi hyfsad livskvalitet. Det råder en härlig inställning till livet i landet där i västra Afrika. Folket skrider fram på sandiga gator, visserligen bland bråte och plastskräp, men alltid perfekt klädda, och med dansösraka ryggar. De äldre med en värdighet som väcker skräck. Men de unga rör sig alltid med en retsam, humoristisk glimt i ögat, och en sval aura omkring sig. Man har liksom genomskådat människan, genomskådat livet, och tar det inte på så himla stort allvar. I själva verket är livet rätt komiskt, och människan som skapelsens krona – finns det någonting i henne som man inte kunde skratta åt? Snuskhumorn är så pervers att det finns ord för företeelser vi saknar ord för. Man är grov. Man kallar sina vita svettiga vänner för rödöron, och gapflabbar uppiggat när man blir kallad svartskalle i gengäld – och kanske slav, om man faktiskt känt varandra sedan barnsben. Man jobbar ihop pengar med ett huvudsyfte: att skaffa nya kläder och bra käk till nästa fest. Fester är livets fasta punkter. Och maten man lagar – åh! Inte undra på att det knappt finns en smal människa i hela landet – maaffe, den jordnötsgeggiga kycklinggrytan, börjar man laga genom att hälla i en halv liter matolja. Senegal är planetens mysigaste land. All they do is mysa and mysa. Dansa, shoppa, äta, dricka, driva med varandra. I klimatet, som står still där kring trettio grader celsius.

Eller äsch. Klart det finns korruption och dummisar med makt. Klart man inte flyttar om man har ett jobb man är ens lite nöjd med. Klart det är lite skralt med jobb. Och lönerna är i proportion till levnadsstandarden: låga. Klart det saknas ett socialväsende, klart det finns riktigt fattiga. Benlösa eller förlamade släpar de allra mest utsatta sig genom sanden med hjälp av härdade händer och armar. Handikappade tigger i skuggan, ditförda av sina släktingar. Och tiggarbarnen, även kallade number elevens (två snorsteck under näsan – get it?). Dakar är den ovänligaste staden jag varit i – man måste helt enkelt räkna med att bli rånad en eller fler gånger. Man är så lysande vit, lätt att se, en vandrande plånbok. Men. Min poäng är att det inte är dessa handikappade och missanpassade som kommer till Europa. Det är universitetsstuderande och deras lärare; medelklassen, de som faktiskt redan har det helt okej.

Drar man till Spanien med eurotecken i ögonen – då kommer man inte hem tomhänt. Man skulle bli ihjälmobbad och sönderironiserad av alla. Alltså återvänder man inte. Hellre säljer man plastiga väskor, dansande elvisdockor och knakande, lättrispade solglasögon. Och hoppas. På någonting.

—

Nu är vi på en strandrestaurang med presseningskyddad altan, som vetter mot sanden och Medelhavet. Vi sitter och dricker kaffe efter sardinlunchen.

Vi lyser ju upp varje gång en senegales kommer traskande med ett knippe säljgods. Det kommer en våg med senegalanda med. Gott mod. Bus.
– Eee, du har många väskor, mannen! skämtar min Bo på wolof, stamspråket.
– Ja men vafan… vad gör man, fnissar denna nit bu ñuul, människa som är svart, och lägger till: köp en väska, vetja, istället för att bråka med en hederligt jobbande.
– Skulle inte tro det. Använder inte handväska.
– Din fru använder. ¿Habla wolof?
– Habla wolof tutj rekk, påstår min man, men jag protesterar, “snackar lite wolof” så sjutton heller – eller okej, definiera “lite”, räknas ett hej? Men i alla fall. Jag har precis köpt en väska. I brunt skinn från Springfield. Här under bordet. Det finns en gräns för antal väskor liksom. Eller vad säger jag nu. Ingen gräns finns. Fast vet du, nej, nej tack ändå.
Säger jag. Med gester och miner, och några ord franska.
– Jag såg en av dina polare här i går. Jag sa att ni alla måste slå ihop er och grunda en restaurang, fortsätter min man.
– Eeeh! Vadå grunda! Med vilka pengar! C’est difficile!
– Jomen seriöst. Ingen köper dina väskor. Gör något bra. Något ni kan. Folk älskar ju Senegals mat. Djebu djen, fisk med ris. Skulle bli stort. Skulle bli succé.
– Yassa, säger jag aningen för ivrigt, för jag älskar ju den där citronsmakande kycklinggrytan.
Ögonen på dessa män är som svarta speglar. Nu är de lite stirriga av hemlängtan. Maten därhemma är smaklöksprängande god.
Samtalet driver iväg till hemlandet. Vilken by, vilken stadsdel var ditt hem? Är frun kvar där? Barnen? När var du där senast? Och du då?
Men nu är vi här.
I Fuengirola, Spanien, Europa.
– Men köp en plånbok då. Glammig!
– Nå jo, men nej tack.

När han går börjar Bo skratta sådär så ögonen försvinner bland skrattrynkorna.
– Han sa “habla wolof”!
I Senegal är det franskan som får bidra med glosor. I Spanien är det tydligen spanskan. Livet är inte högtidligt, och inte heller språket. Lite som nylandssvenskan som suger i sig finska ord ändrar stamspråket form i ny språkmiljö.

Ser man på, där kommer kompisen från i går också, han som borde öppna en restaurang. Återseendet är skrattigt.
– Mannen! Vad är det för fel på dig! Säljer du förtfarande solbrillor! Du skulle ju öppna en restaurang! Eeeh. Du är en besvikelse.

—

Jag känner samtidigt både pirr – för varje möte med de svarta i Spanien är en liten hujsig resa – och frid. De bär omkring på myset, de här människorna. Tiden stannar. Faktiskt.

Ibland fastnar min man för att prata wolof en timme. Jag sitter bredvid, litet bakom, och bara lyssnar – förstår tillräckligt.
Spanien känns som Afrika idag.
Barnen leker i sanden. Gräver ner sina ben så den torra sanden yr.
– Han den där pojken är er son va? säger en av senegalmännen.
– Ja.
– Han tittade upp på mig och sa nanga def innan jag träffade dig. Måste erkänna att jag blev paff.

—

När man skriver som jag riskerar man att bli stämplad som omvänd rasist. Ingen upplyst människa kan väl komma och påstå att ett folk vore mera mysigt än ett annat? Ändå är det exakt vad jag påstår.
Kalla det kärlek om det känns mera PK.

Barnens sängkant är en härlig plats för samtal om kvällen.

Vad min man hörde i kväll:

Vi har två kockar i skolans kök. Den ena ser lite kinesisk ut så jag sa ni hao åt honom. Han blev glad när jag sa det. Eller jag visste ju inte om han var kines eller japan för de ser så lika ut så jag chansade på kines. Och den andra var afrikan så jag sa nanga def? åt honom. Han blev jätteglad och sa mangi fi!, och så frågade han denga wolof?! men då skakade jag bara på huvudet.

Åh, så vi fröjdar oss, vi två som avlat denna ljuvliga korta människoyngling som bar sin bricka med skolmat, tittade upp mot dessa två män och bestämde sig för att söka kontakt med de ord han lärt sig på resorna med nämnd mor och far plus liten syster.

Och hur har männen vid skolbespisningen resonerat i sina huvuden vid detta högst otippade möte?

—

ORDLISTA Nanga def? = hur är läget? Mangi fi! = Jo tack, jag står ju här, så… Denga wolof?! = Vafalls! Pratar du faktiskt wolof, Senegals största stamspråk, du lilla vita spoling, och hur kommer det sig?

Hon vägrar klä på sig och komma hem från dagis. Det här är det närmaste hon kommer ett trotsanfall; det går gråtigt och högljutt till.

Jag läste för mycket barnabok för sju, åtta år sedan. Den är iskall. Kylan har helt enkelt blivit kvar hos mig sedan dess. När barnet trotsar tar man kallt bort det som anfallet får näring av. Alltså förklarar jag: nå, jag väntar utanför tills du är klar med påklädandet.
– Neeeej! Jag lovar att klä på mig om du sitter här inne! vrålar hon.
Är man hjärntvättad av en barnabok går man inte på sådana trick.
Storebror, som har allt det här bakom sig, är något av en lustig sidekick till mig. Söt och skolpojkig i sin lite för stora keps och i sina pinnsmala jeansben.
– Det där du gör är en klassiker, avråder han henne förnuftigt medan han slinker ut genom dörren med mig.

Jag ler bara lite, för jag avskyr ju min annawahlgrenska gåsrygg. Min kliniska förmåga att helt enkelt stänga av någonting så känsloladdat och så desperat som ett trotsraseri.

Barnen har fått tillstånd att vaka lite längre på söndag kväll, för våra två käraste länder ska mötas på isen i det som passionistorna kallar drömfinal.
Vem ska de heja på, barnen?
Noah fnyser.
– Erudumeller.
– Nej, jag bara vill veta vem du hejar på.
– Finland såklart.
Men Misan, den empatiska dottern, ser fler möjligheter.
– Vi kan heja lite lite på Sverige också. Mommi bor ju där.
Det rycker i Noahs ögonbryn (som lever ett mycket öppnare och mer avslöjande liv än han själv) och han kämpar med att hålla minen skrattfri:
– Men hon spelar inte ishockey.
Klart vi skrattar.
Oj, lilla mommi.

Det skymmer utanför fönstret. Jag försöker mig på att tolka mertarantasvadan till svenska men ger upp meddetsamma, för mannen vid micken är en poet på speeed. Misans nästipp sticker upp bakom pippilångstrumptäcket och hon är sådär blekblå man blir i ljuset från teven. Efter varje gäspning frågar jag henne om hon vill lägga sig. Nej, det vill hon inte. Ögonen blir glansiga av trötthet, men hon blinkar knappt.

Jag minns ju 1995 och hur stort det var. Dröjer det sexton år till nästa VM-guld är Noah 23 och Misan 21 år gamla vid nästa folkfest, och då pyjamasmyser vi knappast under ett pippitäcke under matchen, vi tre.

Tappert segar vi oss igenom en fullständigt målfri första period och klockan blir tio. Det innebär att barnen lägger sig utan att ha sett ett endaste av de sju smällarna. Men när de på morgonen hör att de tandlösa svettiga blåvita bjässarna faktiskt fått hem den där pokalen – då betyder det någonting, för de har varit med om kampen en stund ändå.

Vi sitter i mörkret, Ann-Lois och jag, och soffan skakar av våra fniss.

Ryssen som enligt SVT kaxat upp sig med orden att Saade är en blev kopia av honom själv. Hans svartvita uppsyn och orden han sjunger… I’m gonna get you… I’m gonna blow you away. Han är en mafioso, inser Ann-Lois, och hon har förstås rätt. Här framför han sina hotelser inför hela Europa! Och Australien, tydligen.

Och de där struthuvudena som hela Facebook fröjdar sig åt! Man blir glad av mindre. Så sjukt galet roligt.

Pojkbandet som ser ut som en direktimport från nittiotalet. Åh nej, vi är för gamla för den här melodin, för de där blickarna med så kallat sug.

Lite retro, lite kitsch, lite rock, lite fransk opera.

Italien är med för första gången på tretton år. De skickar alltid en man med brösthår, säger jag, och precis då dyker han upp på vår vägg: årets italienare med brösthår. Det är inte SÅ mycket som ändras på tretton år tydligen. Men han sjunger fint, och trumpeten längst till höger är fantastisk.

Men Island. Där är soffolket fullständigt fnissfritt och helt enigt: dessa gossar älskar vi. Dessa gossar vill vi ha på våra hemmafester. Dessa gossar vill vi ska vinna.

Ikväll gick jag och min man på teater. Engångsföreställningen var ett underbart kärleksbarn av improvisationsteater och performanskonst. Skådespelarna var förvånansvärt unga (under skolåldern) och jag kan med säkerhet säga att uppsättningen var unik.

Kort referat:

Det är ett mångbottnat, symboliskt teaterspel som börjar kraftfullt med en omvälvande livsförändring: berättelsens pojke tappar sitt ena öga precis när tillvaron känns som allra lättast. Ögongloben slår mot golvet med ett oväntat hårt ljud, och pojken grips av en bottenlös hopplöshet.
“Jag kommer att dö i det här”, ropar han mot himlaljuset, “och ingen kan hjälpa mig”.

Det är som om universums goda krafter skulle höra honom. Likt en deus ex machina dyker den goda feen upp vid hans ord. Tvärt emot våra förväntningar klär sig den goda kraften i en orange kanindräkt i fleece. Men pojken känner igen godhet när han ser den.
“Kan du göra mitt öga helt igen?” frågar han med försiktigt hopp i rösten.
“Ja, det kan jag”, svarar den orange kaninen med ljudlig och förbryllande kraxig röst, och gesten hon riktar mot den enögda pojken rekonstruerar hans kropp –
“Jag kan se igen! Jag kan se!” ropar pojken medan han försvinner ur vår åsyn.

Det är nu kaninen som fyller hela scenen med sin närvaro. Musiken tar vid och beskriver seendets glädje, som tolkas i ett nämast modernt dansnummer med influenser både från rysk balett och afrikansk rituell dans. Kasten är våldsamma, hälslagen organiskt kraftiga, rytmen statisk och trolsk. Den orange kanindräkten bildar under dansösens arbete en ryckig, levnadsglad sjöstjärna; en sällsam hyllning både till solen och till havet.

Publiken kan under detta moment betraktas bita i sina kinder och skaka i någonting som otvivelaktigt endast kan beskrivas som undantryckt berördhet.

Musiken tystnar. Stämningen slår om. En ö, omgiven av ett böljande hav av rött blod, reser sig ur havet. En snillrik konstruktion hindrar de två huvudpersonerna, pojken och kaninen, från att nå det som för blotta ögat ter sig som en gåtfull, lockande skattkista.

Då minns pojken: “Jag har hört om det här. Man måste vifta med sitt svärd för att kunna läsa lösenordet.” Fort yppar ön sitt lösenord – 10111 – och det blodröda havet drar sig undan. Skatten är fri.

Kistan öppnas. Se, skatten däri består av ett skimrande, blekrött elixir.
“Min mor berättade för mig för länge sedan att om man har detta på sina läppar är man fri att önska sig vad som helst,” deklarerar kaninen högtidligt innan hon går till handling. Hon önskar med glittriga läppar evig friskhet, hon önskar liv – och dessutom tar hon ett djärvt steg och bejakar teaterns faktiska fysiska omgivning genom att önska att den pågående pjäsen ska avslutas på ett värdigt sätt. Pojken likaså finner en ring i kistan, en ring som bär samma magiska egenskap som elixiret. Han önskar sin värsta fiendes död och en snabbt därpå följande himmelsfärd för densamme.

Åter tar sjöstjärnedansen vid, denna gång i sällskap av en pojke med magisk ring, och slutbugningarna är mycket riktigt värdiga till fulländning.

Vi plockar snäckor och stenar på Medelhavsstranden. På påskdagen hittar jag otaliga ovala stenar, precis som ägg. Jag leker med tanken att lägga upp ett kollage av stenägg på Facebook som en påskhälsning till alla vänner. Det blir inte av. Jag är ledig nu. Och det är för skönt.

Jag gillar perfekta former. Runda, marmorvita stenar. Hela snäckor, som det finns mängder och åter mängder av nu efter vintern, och före turistmassorna. Och möjligen gillar jag också slipade glasbitar, som lyser gröna i vattnet, men som slocknar när de torkat.

Så resonerar alls inte barnen. Trasiga snäckor är fynd. Knasiga, oregelbundna stenar är fynd. Helst tvåfärgade, randiga eller – till allas förvåning fyndedes även dessa – rutiga. Kakelbitar. Tegel. Fynden får kärleksfulla namn. Räksnäckan är rosavitrandig. Grodfoten är ett fragment av en shellsnäcka. Hur tumnussnäckan ser ut vet man om man riktar blicken mot faunen Tumnus horn.

Kärleksfullt. De är lediga nu.

Resan går vidare från Fuengirola till Dublin. Vi vaknar i Dublin av ett sms: Usama är död. Tänk. Tio år efter händelsen som förändrade säkerhetsprodecurerna vid flygincheckningen världen över.

BBC visar dansande segerrusiga amerikaner som brölar fram sin nationalsång iförda t-shirts med texten ARMY. I texterna under bilden står bland annat att det är Amerikanarna som har Usamas kropp. Vad ska de göra med den kroppen, tänker jag med en rysning. Visa upp? Bränna, begrava?

Jag har inte varit med om det förr, det här att man så synligt firar någons död. Ceauşescu var jag för ung för för att ha noterat värdet av, jag minns inte en endaste bild från den tiden. Inte heller Saddams avrättning blev riktigt så här. Någonting i det hela känns lite olustigt. Är vi inte bättre än så här? Vore det inte värdigare att bara … andas ut?

Vulgärt är ordet jag söker.