Det lilla sympatiska tehuset ligger på en gata som varje turist passerar, för det ligger på samma gata som Picassomuseet. Intill Picassomuseet rentav, snett mittemot.

På menyn finns en sanslös massa tesorter.

Om man bläddrar fram till rooibos finns det tjugo olika varianter av bara den. Jag väljer en blandning av verbena, rooibos och mynta – mina favoriter, tänka sig.

Blandningen, som jag själv aldrig i livet skulle ha kommit att tänka på, är en lustig sensation. Man måste blunda för att urskilja smakerna. Verbenan känner jag av sida vid sida med myntan, men rooibosteet bidrar egentligen främst med sin röda färg.

Det roligaste är ändå de hemlagade glassarna, gjorda på te. Vi beställer tre glassorter. Jag väljer hibiskusglass. Min man väljer en som är gjord på vit choklad och chaismakande yogite, samt en som gjorts av lassi, söt kondenserad mjölk och citron.

Kul, gott – och nytt.

Mannen ville dock ha sin café con leche.

Och barnet fick ett hörn av kaffekexet.

När barnen tröttnade på tevärlden sprang de över gågatan. Där gav bougainvillean skugga.

Vi började med katedralen som rätt och slätt heter “Malagas katedral”. Min man stannade utanför och läste Kindlebok i trädgården – i tyst samförstånd med denne målande man.

Båda barnen däremot var begeistrade över att se interiören. Min och min dotters diskussion vid tröskeln var dock enerverande.
– Mamma, varför får jag inte fota med min egen kamera?

– För att den har blixt.
– Men varför har du kamera?
– För att den här fotar utan blixt så att det ändå blir bra.
– Varför får man inte fota med blixt?
– Det stör andra, och dessutom bleker det färgerna i målningar och infattningar.
– Men jag vill ändå ha.
– Nej tyvärr.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Det är förbjudet.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Men du får fota med den här.

Och så fotade hon vita liljor.

Och ljusen.

Och så satte hon sig för att lyssna inåt.

Jag fotade altaret.

Och en insamlingsbox.

Sedan blev det balansgång för barnen.

– Detta, mina barn, är en pietà, sa jag som visste.

Tätt följd av en mater dolorosa, sörjande mor.
– Här i Spanien talar man mycket om Maria i kyrkan, förklarade jag.

– Nu går vi ut! sa barnen när de var klara.

Nästa inlägg bidrar med det utlovade turisttipset – ett trevligt litet théhus.

Barnens farmor har gemensamma drag med Muminmamman – inre, inte yttre. Bland annat ligger det i hennes DNA att ordna saft- och bullkalas (sort of) för sina barn och barnbarn, om än på distans.
– Malaga är nog värt ett besök, förklarar hon per telefon på sitt hemlighetsyppande sätt.
– Man kan leta sig fram från tåget ut mot gamla stan i sakta mak. Där finns den gamla katedralen, och Picassomuseet, och Picassos hem – för han föddes ju faktiskt i Malaga, det är det inte alla som vet – och så finns där den gamla borgen uppe på berget. Och så finns där ju en stor El Corte Inglés som är lätt att hitta. Men man behöver ju inte ha bråttom och ta allt på en gång. Först kanske man stannar och tar en liten lunch, och så ser man på någonting smått, och sedan tar man sig en kaffe … och kanske en glass.

Ungefär så säger hon.

Tänk att vi lydde. Vi har ju aldrig känt oss särskilt intresserade av Malaga, så denna vänliga övertalning satt där den skulle. Det är ju inte en lång resa heller, och lokaltåget, som är det enda som behövs från Los Boliches, är svalt och skönt.

Min vana otrogen tänkte jag lägga upp lite bilder snart, och till och med bidra med ett litet turisttips.

Semestermorgnarna går ut på att skära upp melon (vatten-sådan: sandía), rosta bröd (fullkorn: integral), hälla upp apelsinjuice (con pulpa, sin additivos), koka espresso, hälla rasslande cornflakes i barnens skålar.

På balkongen förstås. Gammelmorfars tunna vita gardiner fläktar intill medan vi äter. Nere vid bassängen ligger de morgonpigga redan och solar. Man kan kika ner, man kan fnissa åt rikssvenskarnas morgonyoga.

Efteråt tömmer vi bordet, kletar på solkräm. Och så borstar och flätar vi Naomis hår.

Samma rutiner, samma plats, samma tös, mindre hår, 2006.

Ett gäng på tre stockholmare i pensionsåldern går förbi just när några senegaleskillar ställt sig på muren för att höra efter om tumultet på andra sidan gatan berör dem på något sätt, och om det finns poliser inblandade.

– Ja-a, en av dem håller väl vakt och varnar de andra, säger damen nasalt till de övriga sina.

Hon har ju helt rätt i sitt konstaterande.

Men jag reagerar inombords. Jag tycker att tonen är omedmänsklig; jag tycker att jag aldrig hört maken till markering av ordet ”dem”, sällan känt av sådan brist på inlevelseförmåga och respekt. Aldrig känt mig så distanserad till mina forna landsmän – aldrig så osvensk.

Men visst är det väl så: fördömelse ovanifrån låter illa. Det är allra enklast att påstå saker som att man väljer sin egen väg och fattigdom är ett självvalt tillstånd om man själv varken stått vid särskilt radikala vägskäl, eller haft någon fattigdom att välja bort. Ändå gör vi det. Som om vi hade någon som helst rätt att göra så.

Noah visar ett djupt engagemang i senegalesfrågan.
– När du berättade om den gamla mannen som jobbat som någonting fint i sitt eget land – kanske som läkare eller dagistant – och som nu säljer solglasögon … då började jag nästan gråta, bekänner han.

Jag minns mannen jag syftat på. En äldre herre med gråa tinningar och någonting rysligt icke-europeiskt värdigt i blicken.

Men – dagistant?

Jag föreställer mig mannen ta hand om senegalesiska dagisbarn. För det första försöker jag föreställa mig ett senegalesiskt dagis. Kanske med en färggrann, säkerhetstestad Lappset-rutschkana på gården. Fullt möjligt, väl? En massa instanser vill satsa på Afrikas barn och kan tänkas bygga rutschkanor på sandiga gårdar. Och sedan försöker jag placera denne värdige herre dit för att byta blöjor på tultingarna. Fast då måste jag först försöka föreställa mig ett senegalesiskt barn som faktiskt bär blöja. Det måste finnas – kanske det finns västerländskt influerade föräldrar som skaffar blöjor åt sina barn? Nej, jag ger upp. Den här bilden håller inte ihop sådär bara.

Jag måste ha sagt läkare eller lärare den gången.

Känner inte lokalbefolkningen, sa jag det precis?
– Nanga def! hör vi ju i igenkännande ton, och det är ett bekant mannaansikte där bland de senegalesiska säljarna. Det blir ett skrattigt återseende, som övergår i ett skämtande vars ton jag tycker så mycket om att lyssna på.
– Jag har tänkt på det där med vad du sa om att grunda restaurang, säger denne svarte karl med bus i blicken, och jag tror du har rätt. Jag ska grunda restaurang. Med dig! Du står för all xalis, och jag lagar djebu djen åt massorna. Kommer bli succé.

Lakanen han säljer väskor på har ett repverk: det är bara att greppa handtaget i mitten och slinka undan, om polisen kommer.
– Vad händer om polisen faktiskt kommer? Hamnar ni i finkan? frågar min man, sufflerad av min son som verkligen vill veta.
– Vi springer.
– Och om han får fast dig?
– Han tar prylarna. Det är ett stort bakslag när det händer. Jag har själv köpt dem med egna pengar för att sälja.

Min man köper faktiskt två filmer av polaren bredvid – som faktiskt vuxit upp i samma trakter som min man, i fiskebyn Mbour vid Atlantkusten, och som har samma afrikanska efternamn som jag. Practically family, känner vi.
– Är det bra kvalitet? morrar min man sedan med en misstänksam skiftning i blicken, och syftar på piratkopian.
– Absolut, mycket bra kvalitet.
– Om det är pixligt och handfilmat kommer jag tillbaks och ger stryk både åt dig och din vän väskförsäljaren här, säger min man, och det förstår jag, för han boxar sin handflata, och senegaleserna – seniga, långa, muskulösa bjässar – tycker som jag: det var dagens prov på självdistanserad humor. Värt ett flabb.

Igår kväll:

Vi strosar längs strandgatan och ser på de spanska midsommarförberedelserna.

Spanjorerna har börjat dumpa kvistar och paff och masonitskivor på strandsanden, och byggt klumpiga fula gubbar av skräp – sådana som gott kunde få liv i barnens ohyggligaste mardrömmar och i filmer som utspelar sig på Elm Street.

Gubbarna ska senare på kvällen eldas upp. Även det underlag för en skräckhistoria, tycker jag.

Kvistarna och det andra brännbara ska bli en brasa, en som man sportar med att hoppa över. Tydligen kan den spanska midsommarbrasan uppfylla ens önskningar också, magiska tre stycken, bara man skriver dem på en lapp som man sedan låter elden ta.

Havet intill för bort tre onda ting: tidvattnet för bort lappar med namn på sjukdomar och olösta konflikter. Egentligen skulle jag vilja utforska strandlinjen dagen efter. Fiska upp lappar som dryper av vatten och sorg, googla spanska ord jag inte känner till.

Vi deltar inte, för vi känner inte lokalbefolkningen; ingen som kan guida oss i firandet av S:t Johanni födelse, och bjuda oss på chips och grillat och kanske några vinstänk.

Jag har läst ut min senaste Ramotswe – på två ställen grät jag, inte för att innehållet var särskilt grafiskt, det är det aldrig, utan för att jag fattat en sådan otrolig kärlek för de här karaktärerna och för deras sätt att resonera kring vår existens.

Berättelsen insisterar på godhet och vänlighet (kindness), står det på pocketomslaget. Tänk att det är en beskrivning som sitter exakt där den ska. Ska man våga peta i det perfekta kan man försiktigt påstå att damernas detektivbyrå-serien helt och hållet bygger på detta, på att dröja vid goda ting. Moral. Mänsklighet och medmänsklighet. Generositet. Enkelhet. Gemenskap. Trohet. Rättvisa! Kindness.

Goda ting är också fruktsconesen, och de där mängderna med rooibosthé, som vår detektiv svalkar sig med i middagshettan i Botswana.

Mina semestrar blir inte bra utan Alexander MacCall Smith. Jag har läst av alla hans serier, men det är bara Mma Ramotswe som matar semesterfriden i hjärtat.

Väl medveten om att de senaste inläggen handlat om dimma, dis och moln måste jag ändå nämna det: dimman har nu fullständigt tagit över kusten och omvandlat den till ett kusligt, rått landskap.

Himlen döljs av en gul ridå. Spanjorerna firar skolavslut och San Juan på stranden, och kring midnatt blir det fyrverkerier av samma kaliber som vid nyår därhemma. Los Pacos skakar, men dimman släpper inte igenom en endaste gnista av färg.

Grannhusen har försvunnit. Poolen ser ut att ryka, för det virvlar små moln av dimma på ytan.

Plötsligt förstår jag att den Sherlock Holmeska londondimman jag sett på film finns på riktigt. Den som rullar fram som tumbleweed i ökenvinden; ödesmättat som ingenting annat.

Solen väcker oss den första morgonen, och vi ser att denna gång – olikt vår senaste visit i april-maj – har den spanska sommaren kommit.

Hettan lugnar själen med detsamma. Jag kommer inte på vad det är för veckodag idag.

Kikar man söderut från balkongen ser man att hettan ligger som ett tjockt, vitt, sömnigt dis över staden och över Medelhavet.

Vi är redo för årets längsta siesta.

Första kvällen slår vi på elen och vattnet och kopplar i tv-antennen. Vi packar upp med detsamma och bäddar med nya lakan åt oss själva; barnen sover ju redan i sina gamla från senast.

Tidigare på dagen var vi i ett morgondisigt Köpenhamn. Och så såg vi ett solstekande Barcelona efter det. Nu, i medelhavsnatten, är vi två trötta varelser.

Vi lagar ändå en kvällsbit för två. Det blir sådant vi hittar i våra väskor. Müsli bars. Ett äpple delas mitt itu. Nötter serveras i liten skål. Te, som i detta land alltid får en grusig beläggning.

Och så sitter vi där vid dukat bord på balkongen, och tittar på stjärnhimlen. Där är karlavagnen, mitt framför.

Vi tänker på privilegiet – att ha tillgång till den här bostaden är ett stort sådant – och på vad som väntar oss i Finland: vår första egna bostad. Hurdant kök ska det bli egentligen? Vi har sett kanske tjugo olika hos köpenhamnska kökstillverkare. Vi tänker på det här dygnets upplevelser; på Gaudis konstiga stad. Den där mosaiködlan med ett grönt flaskbottensöga. Den där knotiga, organiska estetiken.

Våra huvuden är helt enkelt tunga av intryck. Benen värker: det drar i senorna och svider i fotsulorna.

– Är müslibarsen från Lidl? frågar min man efter den evighetslånga meditativa tystnaden rakt ut mot stjärnhimlen.
Jag tycker ju att frågan sammanfattar precis hur vi känner oss. Ursprunget till müslibarsen på bordet är exakt vad vi orkar tala om just nu.
– Ja. De som de delade ut utanför Kampens Alko.

Vi var på väg till gammelmorfars bostad vid Solkusten, men färden blev lång.

Flyget mellanlandade i ett soligt och hett Barcelona. Maken till innehållsrik mellanlandning har vi aldrig varit med om. Vi klev av, tog bussen till centrum, gick till Casa Batlló, Casa Milà (vi tog även lite baguette och con leche utanför), och sedan metron till Park Güell, taxin till Sagrada Família (taxin där Naomi sov i fem minuter) och slutligen promenerade vi på gågatan La Rambla innan vi återvände till terminalen med tåg och shuttle. Flyget var en timme försenat och barnen lyckades inte somna på flyget – en nasal ettåring såg till att hålla åhörarna vakna …

… vilket (syftning på allt det ovan nämnda) innebar att barnen slocknade elvatiden på kvällen i lokaltåget mellan Malaga och Los Boliches, stapplade ut med hjälp av andra nattliga passagerare – för våra händer var upptagna med tre kappsäckar och fyra handbagage – och la sig på asfalten tid tågstationen.

Framme!

Jag gillar att flyga numera. Så fort planet tagit sig igenom det översta av alla molnlager blir jag lite euforisk rentav.

Idag tittar jag ner mot molntäcket, det vitaste av vita, och lyssnar slött till tjejerna med kaffekärran som närmar sig längs korridoren. De bryter på spanska, och den äldsta ser ut som Penelope om man slänger ett bländat öga ditåt.

Vi avlägger långsamt mil efter mil av molnmassa. Och då plötsligt är det som om någon sköt en missil där nere och jag måste kisa för att se vad det är som korsar vår väg här på tiotusen meters höjd. Ett annat flygplan förstås, här ovanför Beneluxländerna skjuts inga missiler. Men så snabbt det är. Så nära det for! Är detta okej? Klart det är okej.

Så minns jag ett tal från tolv år bakåt i tiden. Det att ni träffades var lika sannolikt som när två flygplan krockar i luften. Ändå skedde det statistiskt osannolika, era luftbanor korsade varanda, och det blev – en krock. Så valde min mans gudfar att beskriva mitt och min mans möte i sitt bröllopstal. Mötet av två unga med flygskräck. Men nere på fast mark har man ju distans och kan skratta åt liknelsen. Och hålla med om att vi tycker att vårt liv tillsammans var osannolikt — och meant to be.

Och så ger molnen där nere upp och blottar jorden. Bergstopparna sträcker sig efter oss med sina snövita vassa fingrar, oss som beställer kaffe av en penelope på tryggt avstånd ovan molnen.

Underligt lydigt vaknar barnen kring fyra på morgonen och går med oss till Nørrebro metrostation en kilometer ifrån Ivans bed and breakfast.

Samtidigt är de danska studenterna på väg hemåt. Eller så inte. De rinner ut ur nattklubbarna och sätter sig i vajande, melankoliska klungor på trottoarer och broar. De här som inte tänker gå hem vill hålla kvar den här natten så länge som möjligt. De vill aldrig bli annat än nykorade studenter.

En del utforskar studentnatten spiknyktra, med skarpa ögon under de blanka mössbrättena, och lapar in allt det magiskt minnesvärda (i den annars så alldagliga hemstaden!) på ett helt annat sätt än årskullens övriga valpar.

Jag förklarar studentmössorna för barnen, vi räknar att nio år i grundskolan och tre på gymnasiet blir tolv år av allmänbildande studier, och så lämnar vi studenterna i morgondiset, och säger farväl till Köpenhamn.

I Köpenhamn bor vi i Nørrebro, där vi har valt ett Visit Copenhagen-boende. Ivan, som värden heter, har en sjurummare (med vitoljade trägolv, som alla andra danska hem) där han hyr ut rum. Lägenheten måste vara värd hutlösa summor. Köket har luckor i massivt trä. Det är högt i tak. Kristallkronorna hänger i takrosetter. Men på fönsterbrädorna trängs halvdöda krukväxter. I köket är ytorna belamrade med obskyra flaskor, burkar, tidningar – och en igengrodd tekokare. I badrummet skulle jag vilja fara fram med en flaska Cif Creme.

Det är rätt dammigt i sovrummen också.
– Jag har aldrig sett Seppo städa sådär, säger dennes fru lite omskakat.
– Det var tio års damm, påstår Seppo.
Seppo vem då, tycker du. Jo, vi är många vänfamiljer som hyrt in oss här tillsammans, och Seppos fina familj är en av dem.

Sista natten sitter Seppo – en karl på 197 centimeter – uppe med mig och min man, och funderar på det här med kroppslängd. Vi tror allihop att långa människor behöver kämpa lite mindre än sina kortare konkurrenter när det gäller att bevisa sin trovärdighet. Och så googlar vi kroppslängder. Obama 187! Men Sarkozy är 165. Hitler var någonstans mellan 173 och 176. Berlusconi 167 cm. Napoleon var också väldigt liten, källorna tycks vara oense, men 150 och någonting. Kanske är det så att korta män blir lite maktgalna.

Det är oerhört skönt att snacka strunt i Ivans sjabbiga kök i København. För så är det ju: ingen av oss störs egentligen av sjabbigheten. Den känns organisk på ett hemtrevligt sätt och erbjuder en perfekt scen för samtal vars enda riktiga syfte är att flyta fram helt okontrollerat.

Och i morgon flyger vi – jag och min man och barnen – vidare till Barcelona.

Tivolit i Köpenhamn. Hur gammal var Noah när vi var här senast?

Jag minns inte.

Men han hade en ljusblå collegetröja som vi tappade bort här, det minns jag. Och där ungefär gav han sin mor en första riktiga puss. Det var medan vi väntade på att resten av sällskapet skulle landa på marken efter en skyfärd i raketfart. Resten av sällskapet, förresten, var idel män, och jag fick så ofattbart mycket hjälp med vagn och barn och dörrar och ombordstigning på tåg den gången. Och över det där lilla stängslet ville han klättra, den lille pysen med blöjbak. I den där puben satt vi en stund på kvällen i tivolins ljus, tills det blev för rökigt, och då tog jag mitt förstfödda barn hem till hotellet.

Noah måste ha varit ett år och tre månader. Nu fnyser han åt pariserhjulet, och vill åka en andra och helst en tredje gång i berg- och dalbanan, och sin mor pussar han bara när ingen ser.

Regnskurarna i Köpenhamn är tidsinställda. Det har Noah märkt.
– Man väntar, och så slutar det om en minut, säger han kisandes upp mot den gråa skyn. Vi har springande sökt skydd under ett tak.

Cykeltrafiken avstannar när cyklisterna samlas under träden med stora löv. Träden som kantar deras trafikled.

Mycket sant tunnas regnet ut snabbt även denna gång. Våra skor och stumpor är ständigt våta under denna vistelse, men vi har det bra.

– Vad vill ni ha för färger i era rum?
Vi står där med kotiremppa.fi och ser på Naomis rum. Det har en turkos vägg och tre mintgröna. Naomis ögon lyser när hon säger: rött.

Och Noah ser sig fundersamt omkring i sitt rum, det som är beige. Han vill ha fyra röda väggar – och rött tak.
– Det blir liksom rock, säger han.
Jag ser tveksam ut. Ska min unge, han som är så fascinerad av döden, sova i ett blodbad?
– Nej, säger jag.
Han kastar sig på golvet med ansiktet mot parketten. Som behöver slipas.

Så småningom reser vi oss.

Och kommer vidare.

Nu är vi tillbaka i temat husköp: Nordea vann över Aktia när det gällde både attityd och räntenivå. Till den grad att min man efter trettio år på Aktia bytte bank.

Så nu kliver vi in genom enorma portar som glider upp ljudlöst. Vaktmästaren i sin glasbur ringer vår kontakt i huset medan jag ser mig omkring. Skoputsautomat! Jag duttar vit skokräm på mina svarta skor för att fördriva tiden, och för att jag med en barnslig kärlek dras till dessa maskiner.

Sedan trycker man igång borstarna. Men var är knappen?

Precis då är hon framme vid oss, vår kontakt på banken, och sträcker fram en diamantglittrande, smal hand, brunbränd, lite ådrig. Jag säger mitt namn, och följer henne och min man uppför stentrapporna. Jag försöker bli lite efter dem båda och obemärkt gnida bort de vita fläckarna från mina skor mot den röda mattan. Men det går inte, för hon går nästan baklänges för att hålla ögonkontakt för att på alla sätt visa hur personlig och fin Nordeas service är, oj så mycket bättre än Aktias.

Skit också.

När jag skriver under mitt livs första lån har jag prydliga vita klickar av skokräm på mina svarta skor.

Min man, som bland sina små företag även har ett produktionsbolag, har skaffat ytterligare en kamera. Just detta exemplar kan man fästa på bilar om man ska filma action, och lägga i en kastrull om man filmar ett kockprogram.

Och så kan man filma under vatten.

På landet testar familjens män och släktens simmande hund kamerans möjligheter under ytan. Hunden får hoppa i ett tiotal gånger. Min man vadar i (i år är vattnet i Saimen lågt) och filmar lite. Och sonen följer den simmande hundens tassiga tassar, dykandes med kameran i högsta hugg.

Väl hemma i Helsingfors ser mannen och jag på filmsnuttarna. Det visar sig att Saimens vatten är för grumligt för prisvärda shots. Men de är intressanta på andra sätt.

Och kusliga.

I princip släpper det vattentäta höljet kring kameran inte in ljud. Men ändå har mikrofonen snappat upp fragment. Plasket när man hoppar i. Bruset när man dyker. Pojkens bubblande läten när han håller andan och sedan släpper ut lite luft. Rassel av virvlande bottensand och gyttja. Allt detta medan det på skärmen växlar mellan bilder på bottnen med avbrutna vasskvistar, på den solglittriga ytan, på armar och ben, på bruntonat sjövatten.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske är detta precis vad man ser och hör när man drunknar.

Och så ligger jag vaken på natten och tänker på den fyraochetthalvtårige lille pojken på en annan strand i fjol. Jag tänker på de pumpande ryggarna och armarna som försökte trycka in liv i pojkens slaka kropp. På ambulansmännen som kom efter vad som kändes som en evighet, och som sprang i slowmotion där folk en kvart innan hade solat. På det ohyggliga, omänskliga avgrundsvrålet när mamman fick höra att sonen aldrig kommer tillbaka. På pappan, som inte kom förrän nu när allt arbete, allt hopp var förbi. Och på hans avgrundsvrål.

På hur grumligt jag tyckte vattnet var.

På det faktum att om man drunknar gör man det ljudlöst. Man bara försvinner paralyserat under ytan, har jag läst.

På mina egna barns reaktion då i fjol, för vi kom inte ifrån den där dödsdrabbade stranden snabbt nog. – Mamma, skulle du skrika så där om det var vi?

Och äntligen, i natt, kopplar mitt tröga huvud ihop saker och ting. Min sons retsamma “titta mamma, jag drunknar” och frågor av typen “vad skulle du göra om jag skulle drunkna nu?” och den omåttliga fascinationen med döden i alla dess former.

Strandepisoden i fjol var det värsta jag sett i mitt liv. Då kan det mycket väl vara det värsta barnen sett och kommer att se inom de närmaste trettio åren. Har de fått behandla det skedda tillräckligt?

Är det händelserna på dödsstranden som spökar under ytan?

Åter igen skulle jag vilja ha barnen trehundra kilometer närmare mig. För att fråga.

Efter bastun på lördag kväll (den vedeldade bastun, för vi är på landet igen) somnar jag förstås efter sista kapitlet i Ture Sventon i Öknen, för bastu och bok blir man sömnig av. Jag somnar i våningssängen där Noah borde sova. Naomi klättrar upp i sängen ovanför. När pappa senare ska lägga sig i dubbelsängen hittar han där en brunbränd, bastufräsch son, och undrar inte alls, för modern i huset har en tendens att somna ifrån.

På morgonen stirrar jag länge på sängen ovanför min. Sängbottnen ser så oemotståndlig ut, träig och kvistig, som en dörr.

Äh, jag knackar.

Ett ilsket ansikte sticker fram över kanten.
- Varför knackade du?
- Jag vill ha sällskap, viskar jag.
- Jag hållde faktiskt på att sova, morrar hon och drar sig tillbaka efter några varnande yrvakna blinkningar.

Efter en stund sticker hon fram huvudet igen med samma ilskna uppsyn.
- Jag kan inte somna om, väser hon.
Precis då gal göken där ute (fönstret är öppet) och Naomi lyser upp och lyssnar. Nu klättrar hon ner och kryper in under mitt täcke.
- Det var nog en pärluggla, säger hon hemlighetsfullt och lägger till: Tror jag.
Hon har pluggat i dagisets fågelbok och ber mig nämna alla fåglar jag kan för att kolla om hon minns dem i boken.
- Hök, säger jag.
- Ja.
- Skata.
- Ja.
- Talgoxe.
- Ja.
- Sädesärla.
- Va?
- Sädesärla. Svartvit, liten.
- Ja.
- Korsnäbb?
- Jag vet inte, jag måste kolla.
Jag tänker att hon ju inte ska tillbaka till dagiset, men säger ingenting annat än nästa fågel, för nu har vi en skön stund.
- Lunnefågel.
- Va?
- Den har en rånarmask, och en papegojnäbb i glada färger, lite som en pingvin men ändå inte, förklarar jag, som i min tur pluggat i min bror, hobbyornitologens Alla Europas fåglar i färg som liten.
- Jaa, den finns!
- Domherre.
- Ja! På första sidan nästan.
- Tornuggla.
- Ja. Och nu ska jag gå på tuppen. Eller på wc. För tuppen skulle ju skrika, säger hon plötsligt och levererar därmed morgonens sista fågelreflektion. – Vänta här!

Men det gör jag inte, för söndagsmorgonen i ljusgröna juni får henne att dröja lääänge på stigen till och från utedasset.

Så är det, vi ska faktiskt flytta på hösten. Den rätt så slitna bostaden ska vi först fixa upp.

Jag har alltid sett mig omkring på inredningsbloggar. Men nu, när det gäller att besluta sig för någonting som ska vara i tio, femton år, är det någonting febrilt över mitt klickande.

Och tro mig: trenden just nu är att dränka möbler i vit färg. Trots att jag minns exakt hur skönt det kändes senast när vitt gick ur mode tänkte jag själv passa på att skaffa pinnstolar (kanske be att få de grönbetsade som finns i min mammas och pappas källare) och måla dem halvblankt vita. För nu ska det rymmas minst tio personer kring bordet, och då behövs det fler stolar. Och vitt ska det bli för att vitt är fräscht.

Det vi gjorde fel på åttiotalet, och som vi fortfarande ser på bloggar ibland, är att man i jakten på nordisk lantlighet och shabby-chic far över alla träytor i ett rum. Bordet, stolarna, golvet får täckande färg i vita och pastelliga nyanser. Det som slutligen sker är att man kvävt rummet.

Håller du med?

Jag visar. Allt det organiska, det vill säga brödet, det gröna höet och den jutefärgade tidskriftskorgen som finns på bilden har jag täckt över.

Miljön känns syntetisk och plastig. Och så tittar vi på bilden så att de levande materialen syns:

Plötsligt känns de målade trämöblerna mera som just massiva trämöbler när de omges av nakna material. Rummet andas igen!

I och för sig en ganska onödig insikt för mig som ändå inte ligger i riskzonen och som varken gillar lantlig stil eller shabby-chic.

Det är arbetsamt, det här funderandet.

—

Önskar att jag kom ihåg varifrån jag tagit bilden också. Kanske dags att gå och lägga sig bara. Tänka på annat.

…. Går inte!

Vi har en årlig produkt, ett årsmagasin, som hela gänget lägger nästan all sin tid på under några veckors tid. Det är massor av timmar som går åt. Jag har skickat hundratals mejl. Ringt samtal, funderat ut deadlines som sedan aldrig håller. Jag har hållit koll på textlängder och maxantal ord. Som alltid överskrids. Det blir bilderna som det gallras bland, eller så förminskas de – båda alternativen är ett elände och ett helgerån, när nu fotografen råkar vara den bästa (ja!), och när bilderna är därefter.

Jag bearbetar alla artiklar och säljer dem till läsarna – med ingresser, rubriker och bildtexter. För det där med att rubricera och tänka ut korttexter, det är väldigt mycket som copywriting.

Och så korrekturläser jag. Rensar bort massor av stavfel. Spårar rättstavning av exotiska namn. Känner slutligen: det var nog allt.

När den färdiga produkten kommer från tryckeriet är vi alla på festhumör i flera dygn, men jag är den enda som dansar vals med alstret.

Hela den där bubblan av stolthet spricker när man hittar det första tryckfelet – i en fet rubrik. Då vill man inte längre tänka på allt som satsats i form av pengar, pappersmassa, tid och passion, för en felstavad rubrik tär lite på allt.

I kassakön i K-supermarket i morse började en liten blond brunögd flicka i femårsåldern sjunga Jo joutui armas aika, den-blomstertid-sången på finska. Skört. Och lite falskt just vid suvi suloinen.

Hon sjöng så frånvarande. Som om hon försökte hålla kvar det rysframkallande högtidliga hon känt på våravslutningen.

De flesta jag känner hade tyckt att det var sött, kanske lite rörande. Jag däremot tyckte att hon var inte mindre än överjordisk. Hon förändrade stämningen i kassakön med ett par toner. Där stor jag sedan med mina rättvisa bananer i famnen och drog efter andan med tårar i ögonen.

Förmodligen är det bara det att mina barn fattas mig just nu. Man blir så beroende av den där elegiska gåtfullheten som de bär omkring på.