Jag älskar det att min dotter mullfinger tycker att hon sår äppelträd, inte frön. Hon ser det färdiga resultatet för sitt öga. En visionär, precis som sin pappa.

Jag berättade visst aldrig vad pappan tänkte när hon viskade att hon sått två äppelträd på gården. På visningen, i främmande människors lilla trädgård.

Han tänkte:
– Då måste vi ju köpa den här bostaden.

Och han la ett anbud. Och vi förvaltar från och med idag en liten radhusbit i det som ibland kallas “Eko-Viikki”, i den ekologiska stadsdelen Vik, som kommer mycket nära tanken om boende i community vi haft så länge.

Vi äger dessutom en syrenbuske, lite förgätmigej, en krusbärsbuske och två vinbärsbuskar, och en liten klotformad silverpil. Men de två fröna som bor i mullen var ju alltså våra redan innan.

Mitt bästa tips för barnklädesshopping i Paris har alltid varit Du Pareil au Même. Maken till pretentiös mening har man ju aldrig hört – och ändå sitter jag här och menar allvar, arma varelse.

Så här är det: det handlar om barnkläder att älska. Kläder som både maken och jag hamstrar när vi väl är i butiken. De är inte ens dyra. Kedjan har helt enkelt duktiga designers som lägger ner sin kreativitet på att – som jag tror – göra det riktigt roligt för små barn att klä på sig. Det ligger skaparglädje bakom! Och en känsla för vad barnen själva fastnar för! En lekfullhet som snudd på liknar barnens.

Nu har kedjan öppnat en butik i Helsingfors. Jag hade hellre skaffat dessa kläder i Paris bara för att det känns snäppet mer spännande… (låter jag snobbig igen? kom igen, shopping i Paris är mera spännande) men ser mycket fram emot att höra hur namnet låter i folkmun i vårt avlägsna lilla land.

Kappan! Som min tös hade älskat att tassa omkring i i vintras, och som tog slut innan jag hann beställa. Men att en fransk tös kan kosta på sig ballerinaskor i kappväder får man helt enkelt bara ignorera.

Barnen har uppnått en ålder. Den åldern då de gärna vill slippa oss, sina föräldrar, för att istället få umgås med sina kusiner och leka sina timslånga lekar utan alltför många vuxnas avbrott.

Och jag har uppnått en insikt. Om de inte själva tar på sig solhatt och myggspray och solkräm är det ingen idé att försöka längre. De har valt sin väg. Det visade sig vara den enklaste.

När vi nu är i stan cirka 300 kilometer ifrån dem är jag lite sorgsen. Vi fostrar dem för att de en dag inte ska behöva oss alls. Men de där kliven framåt i utvecklingen, det är är ibland så smärtsamt långa kliv det handlar om att en mor vakar på natten.

Vägarna till Taipalsaari kantas av ljusgrön grönska, och vid varje kurva trycker min man på gaspedalen på exakt rätt ställe, så att det hörs ett förtjust UUUUuuuUUuuuuUUU!! från baksätet när det kittlar i de små magarna – och det där tjutet gör oss så glada och lätta om hjärtat. Våra barn har nämligen fått sällskap av kusin Kira.

Om man ska vara noga med detaljerna flyr Noah ylandet in i en film och bär täta hörlurar. Men jag och Bo lyssnar med intresse. Naomi och Kira är faktiskt som små pusselbitar som hör ihop. Alltid ser man inte skarven: var slutar dottern, var börjar kusinen. De är förvånansvärt lika. Blonda, brunögda, lika långa, de har samma mimik, samma röst. Tur att kusinen inte kan säga R i alla fall, på detta sätt hör vi skillnad på dem.

– Oj kan du ledan läsa?
– Ja. Till och med små bokstäver.
– Jag kan inte läsa. Jag undlal om det finns nånting som jag kan som du inte kan.
– Naomi kan lära dig att läsa och så kan du lära henne finska, inflikar jag.
– Neej jag vill inte, ropar Naomi, men Kira låter sig inte avskräckas.
– Däl äl en puu. Det berydel tläd. Däl äl en auto. (paus) Vet du vad auto äl?
– Det betyder väl roskis, tror Naomi på fullaste allvar.
Jag och pappan skrattar tyst så axlarna skakar, men det gör inte läraren.
– Nej, det betydel bil. Auto äl bil, säger Kira allvarligt och med ett pedagogiskt lugn.
Språkkursen fortsätter en stund, men det blir ju inte bra om eleven inte engagerar sig mer än så. De ger upp båda två och fortsätter att fnissa och yla istället.

Väl framme kan jag inte minnas när det senast varit så här underbart skönt att komma till landet. Byta lakan, skaka mattan efter vintern. Öppna fönstret och släppa in solen som silas av lövverken och veta att våra barn kommer att bo i det här ljuset i två veckor.

Fast hennes liv knappt har börjat – knappa sex år är ett litet vingslag i universum – känns det som om hon alltid funnits. Och lika länge som hon funnits har hon gått på dagis. Så känns det.

Så. Vem är hon när hon inte längre är ett dagisbarn – vet hon själv?

När man hämtar flickebarnet från dagis en absolut sista gång den tredje juni kan det hända att flickebarnet är glatt och sommarlätt och tänker bara på veckorna på Taipalsaari, på myror, på vågplask och på kusinfniss – som vankas redan i morgon, åh, spänningen! – och att det är milda mor som gråter istället.

Hur många gånger har jag hakat upp den här slitna grönturkosa porten? Hur jag än räknar måste det bli över tusen.

Hur ofta har man inte haft dåligt samvete både när man lämnat av dem på morgonen och skyndat efter dem på eftermiddagen! Hur ofta var de inte sist! “Tur att de aldrig är ensam, att de alltid är två i alla fall,” tröstade personalen, och det var en tröst i sin ärliga kantighet. Och vilken lättnad var det inte när arbetsrutinerna blev mänskligare, dagisdagarna aningen kortare, och när barnen med tiden fullständigt förälskade sig i dagstillvaron.

Vi firar sommarlovets början med glassar. Rättare: barnen firar, jag försöker bara anpassa mig. Min karpalopikari smakar av vemod.

Så här såg de ut i oktober 2006.

Noahs klass sjunger högt och tydligt där framme inför ett hundratal föräldrar och andra elever. Noah är iförd en skjorta och ett par canvasskor som han själv valt i en butik i Spanien tidigare på våren, men som han tyckte kändes främmande nu när det var dags att ta fram dem.
– Jag kommer att se ut som en tont.
Det räckte med att jag tyckte att han kommer att se fin ut.
Han ser fin ut!

Programmet är långt. Det är två rektorer som håller tal, och direktionen, och föräldraföreningen – och så är det förstås en sockersöt förskoleklass, en musikalisk första klass, en duktig andra klass, en rakryggad tredje klass, en busig fyra, en fullständigt galen femma och en pubertal sexa som ska uppträda med sång och drama. Jag märker att räddningen för en gråtglad morsa som jag är att orden i de ljuvaste sångerna oftast sjungs ohörbart. Och att det i och för sig räcker med fragment för en liten tårskvätt; man hör ju att de sjunger om den där längtan som föds när solen som kikar in genom skolans dammiga fönster skiftar och börjar värma på allvar, och när man på rasterna plötligt hittar gräsfläckar att sitta på, och när korridorerna vimlar av shortslår, när läxmängden börjar minska – när allt ropar att sommarlovet snart är här.

Vid allsången märker att jag inte kan nya Blomstertid, däremot sjunger jag för fullt med i den text som inte ändrats sedan åttiotalet:

Flaggan vajar på sin stång.
Lyssna på vår sommarsång.
Snart så sjunger vi Den blomstertid.
Visst var vårterminen lång,
men den sprack som en ballong.
Snart så blir det ro och frid.

Ingen klocka ringer mer.
Ingen skola snart man ser.
Hej och mors, goodbye, gamla plugg.
Klockan ringer bara ut.
Vårterminen är nu slut
inte gör det oss ett dugg.

Min känsla är att våravslutningarna från och med nu blir mera nådiga mot blödiga morsor, mindre sentimentala. De äldre klasserna finns där som en tacksam comic relief.

___

Förresten så sjöng vi ju flaggan fäster upp sin stång på åttiotalet. Så visst har den texten också ändrat. Förmodligen efter att den tiotusende eleven frågat vad det betyder.

Då och då gör vi ett desperat försök och går på bostadsvisning. Den här gången är Noah på barnkalas, men Naomi är med.

Bostaden är alldeles för dyr och ganska sliten. Inte är den enorm heller. Men den känns hemtrevlig. Det finns en liten gård också. Naomi blir salig ute på gården: här växer det vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, syren och och en frodig silverpil.
– Titta, förgätmigej!
Det är dagisföreståndarinnans favoritblomma. Dagisföreståndarinnan som ju fött en kärlek till mull och gröna saker i min tös.

Jag vet inte om det är minnet av den kära fröken som gör det, eller om tösen bara känner att hon vill sätta bo just här. I vilket fall som helst tycker hon att hon har sin chans att så någonting igen. Ser man på: i näven har hon äppelfrön. Så lämpligt. Jamenvisst. Hon åt ju ett äpple i bilen på väg hit.

Till sin pappa visar hon senare upp en jordig hand. Jag har sått två äppelträd på deras gård.

En delikat känsla, det här.

Min pojke, vars haka nätt och jämt når till stekpannans kant, står där draperad i sin fars förkläde. “Ben”, står det broderat på den, och det betyder ju son.

Han steker det som man i Sverige kallar för pannkakor i plural.

Vid första vändningen stod jag bredvid och sa:
– Det kommer inte att gå! Låt mig vända den.
Han lyfte handen till ett stopp och sa:
– Låt mig sköta det här. Kommer att gå fint.

Gick. Det gick galant.

Nu sitter jag och slöar medan pannkaksberget växer i köket. Kikar man in ser man att han har verktygen i förklädesfickorna: stekspaden, en gaffel. Ärmarna är uppkavlade.

Så, kära läsare, ser världens mest älskvärda kock ut.

—

Vad var det förresten som sporrade mig framåt som liten? Det var faktiskt inte uppmuntran. Det lät ju inte som föräldragenerationen låter idag: du kan bli vad du vill. Du själv är ditt största hinder. Vem som helst kan bli vad som helst.

Däremot blev jag både viljestark och – ursäkta mig – duktig av att höra precis raka motsatsen. Tro ingenting. Nöj dig med det lilla. Du kommer att falla – och det gör mindre ont om man inte faller från en hög höjd. Det där klarar du aldrig.

Det är en intressant tanke. Om uppmuntran och pepp får mig att känna prestationskrav och ge upp – kan jag då kalla mina föräldrars sätt att uppfostra för ett dåligt sätt? Att höra att jag inte kan var ju precis vad jag behövde.

—

Nu är det slutfilosoferat i alla fall. Lille kocken är nu servitör. Pannkakorna är klara!