Usch så jag har dragit mig för det här inlägget.

Sonen har – delvis – vuxit ur bloggen. Hans karaktär har vuxit ur den. Den fantasisprängda lilla Spiff-figuren, som är så vis och så tacksam att se på.

Nu är han stor att man inte kan publicera bilder på honom utan vidare, eller utan att han får läsa inläggen innan jag lägger ut dem. Allt oftare är det nej, det där kan du väl inte lägga upp! han säger med misstro i rösten.

Sant. Skulle jag vilja att någon annan skulle göra sig rolig över alla mina allvarligt menade funderingar, och uttryck för uppriktiga känslor? Visa upp mitt plåster och berätta för alla hur det kommit till? Bekänna mina synder? Eller ens briljera med mina konstverk?

Vissa stunder jag vill behålla för mig själv av egna, luddiga orsaker. Men framförallt vill jag veta att jag kan vara mig själv utan att behöva gå omkring ständigt beredd på att bli exponerad. Det är väl klart att han resonerar ungefär på samma sätt, denna tänkande, kännande, ytterst självmedvetna sjuåring?

Jag känner ånger. Och då har jag varken exponerat barnen särskilt frekvent eller inför en stor publik.

Ja, förresten. Vad kommer större bloggares barn att tycka när de inser att tusentals människor följt ens potträning? Jag tyckte ju tidigare att det var en personlighetsfråga, det där huruvida barnen vill stå i rampljuset eller inte. Men jag har ändrat mig. Jag har svårt att föreställa mig ett barn som blir lycksaligt när det förstår (inte samma som ”hör”, för hur skulle ett mindre barn kunna greppa vidden av begreppet internet, när en sjuåring bara börjar ana det?) att det deltagit i The Truman Show hela sitt liv.

Det är inte ett adjö, ändå. Han dyker upp här av egen fri vilja. På bilder han själv valt ut. Och aldrig mer i texter han själv inte förstår alla skikt av. Min gebit att gallra ännu glesare!

Det är slut på det gullande ovanifrånperspektivet. Slut på skildringarna som belyser honom så klok och så lillgammal och sådan man gärna läser om.

Sa jag att mannen i mitt liv ritar kök om nätterna?

Nu är det färdigritat. Nu har han skickat iväg offertförfrågningar till danska kökstillverkare med millimeterskisser och med våra materialval. Vi hoppas på ett kök i vitt; lite lantligt. Lite modernt med foglös sink i vit stenmassa och med så få väggskåp som möjligt, och med så mycket möbelkänsla som möjligt. Arbetsytan ska vara i trä, förmodligen något vi sågar ut själva. Men framförallt ska det finnas både gashäll och induktionshäll. Någon politiskt stämplad teppanyakihäll blir det inte, även om vi under några sekunders tid övervägde tanken innan den åkte i soporna. (Har du missat den oerhörda stormen i höstas kring DN:s inredningsreportage “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kan du ju läsa en utmärkt sammanfattning här och artikelförfattarens försvar här. Är det inte lite kuriöst så det kan bli?)

Det här danska förresten, det är ett led i en lång process: förmodligen blir det ett ikeakök till slut, och det säger jag utan sorg i rösten. Det är min man som är den matlagande aficionadon i vår familj och jag är med på allt som han tror ska funka.

Det roliga:

Efter att min man skickat iväg offertförfrågan till danskarna gick han ner till bassängen med barnen. När jag lite senare gick ner jag med fann jag min man i glatt samspråk med en kille som ansvarar för återförsäljningen av ett danskt köksmärke i Finland. Det kändes som om han faktiskt ploppat upp ur marken som en svamp efter nattens sprinklerregn. Som om han fötts där, under avocadoträdets skugga, i medfödd lotusställning, som ett resultat av våra nattliga kökstankar. Riktigt absurt.

Och jag hade aldrig förr lyssnat på säljsnack iförd lila triangelbikini. Nu har jag.

Plötsligt struntade jag fullständigt i att blommigt inte klär en kvinna med begynnande medelåldersplufs, och slog till. Det var ett bra val. Nu tassar jag omkring iklädd puffärmar och volanger, i färger som inte klär mig, men känner mig exakt som Lena Olin i Havana (1990).

En kastanjebrunett i romantisk klänning. Liksom.

Och här har vi Lena för dig som inte var med på den tiden.

En lustig grej det där. Jag mindes bilden bara efter att ha sett den på reklampelaren på Huddinge busstation under mitt första gymnasieår 1991. Bara för att jag tyckte att han höll henne så vackert.

Att älska ett barn gör en så otroligt utsatt och sårbar. Hur i världen ska man klara av att älska två, undrar min vän på sin blogg. Alltså inte i betydelsen “kunna” älska, utan i betydelsen “utstå bördan av” att älska.

Den är ohygglig, den där kärleken. Så rå och slitsam. Man blir hudlös när man har barn. Det är fritt fram att komma åt mig som förälder utan minsta ansträngning. Kanske är det en medmänniska som kommer åt, kanske är det en sjukdom som kräver sjukhusvård och världens minsta syrgasmask. Kanske är det när livets första förlust, låt vara i form av en död nyckelpiga, infinner sig. Allt blir så betydelsemättat.

Men frågan är: blir den tyngre av att barnen är två, den där kärleken? Eller fem?

Man vet ju inte. Det finns inget vettigt sätt att jämföra mängden smärta.

Ett vet jag: syskonen avlastar min roll som mamma. De hjälper varandra över trösklar som jag själv inte ser. Och (åtminstone till synes, här måste jag kanske vara vaksam) på ett sätt som inte kräver någon ansträngning. Hitåt. Så här gör man som människa. Så här lever man vidare. Att denna lilla medvandrare, denna guide, är ett syskon som följer en efter att jag själv har dött – det tycker jag är en rikedom och en del av mitt testamente.

För mig som mamma finns en chans för tillväxt i det där, i och med upptäckten att barnens vingar bär. Hur platt (eller djuplodande) det än låter är livet ändå inte är större än livet självt. Det är ämnat att rätt och slätt levas – det är allt! Barnen utgår ifrån det, och som vuxna (kanske som nyblivna föräldrar) återupptäcker de det: det är fullt möjligt att leva livet med allt det slitsamma det bjuder på. Även som hudlös.

Vad gör man på nätterna i Los Pacos? Man sitter uppe och ritar. Min man ritar kök, jag ritar sovrum.

Så här såg sovrummet ut innan vi åkte iväg.

Medan vi plaskat i poolen har följande hänt: hyllkonstruktionen är borta, väggarna målades vita, utom väggen nedan, den med ikeavallmo på. Den blev gröngrå. De vita dörrarna ska bytas ut mot spegeldörrar, listerna blir vita. Gardinupphängningen i plast är borta.

Och så här kunde det färdiginredda sovrummet bli.

• “Konstverket” ovanför sängen är rummets blickfång. Det tänkte jag måla själv på obehandlade plankor som grånat utanför lidret på landet. Synd att det blir en färsk sågyta på plankorna bara. Borde man såga till stommen nu och låta gråna utomhus över vintern? Eller bara vända sågytan diskret mot fönstret, eller uppåt? Det är sådant som håller en vaken i Los Pacos efter att man lagt ner skisspennan, I tell you, vilket i och för sig betyder att mitt liv just nu är underbart lätt. Men. Det blir bra med spottar som man fäster bakom det översta planket i alla fall; en kombo av läs- och tavelbelysning. • Gardin och överkast i naturvitt linne. Gardinen ska jag sy själv, överkastet har jag reafyndat redan. • Slitna och fyndande nattygsbord (eller nattduksbord, båda orden är konstiga); fyndandet får ta sin tid. Min man har påpekat att en pall inte räcker som bord; var ska man ställa sin mobil och sin kvällsbok? • Kuddarna – från Lauritzons och Ikea (här blandar vi högt och lågt; självironisk blinkning) – har vi. Förrutom den randiga, som ska sys. • Parketten är sliten, men får förbli sådan i övre våningen där sovrummet ligger. Alltså blir det inte golvvärme heller. Jag inser att jag ändå, rätt och slätt, plockat bort elementet på bilden i ett (!) anfall av förvirrat önsketänk. Sanningen är väl att det blir elementskydd med tvärplankor. Fast jag misstänker att rummet (ett hörnrum) är rätt kallt på vintern. • Pläden hade jag inte hittat vid ritandets stund men kan nu meddela att det blir en grå-grön-mossgrön-naturvit-randig en. • Tycker man sig tro att lampfoten till höger är av glas och skärmen av silver har man rätt. Jag har nämligen anammat en av principerna inom Feng Shui, den där om att varje rum gott kan få ha ett smycke.

Morgonen ser ut att lova en molnig dag; i sovrummet med de gula gardinerna ligger en flicka i kissekattpyjamas och sover ut. Rufsig som ett ugglebarn som håller på att få riktiga fjädrar. Jag smyger dit då och då för att titta till, för klockan är över tio.

Nu. Rufsungen har öppnat sina ögon.

– Gomolon! jollrar jag.
– Mpf. Jag vill sova mera.
– Okej.
– Med någon.
Jag ger en kudde att krama.
– Med någon människa, säger hon, och det är ungefär så långt hon kan sträcka sig när hon ber om närhet.
– Men jag är ju människa, tycker jag då och kryper ner i det sovvarma uggleboet ett tag, och tar både unge och kramkudde i min famn.

Lycka är.