Flytten och renoveringen kör över så mycket sådant som riktigt gör ont i själen. Saknade vänners umgängesbehov. Kusinkalas. Barnens kvällsläsning!

Och lite sådant som andra vill att man ska ha dåligt samvete för att man missar. Ni får väl offra er, alla har det stressigt, har det sagts.

Vad tänker vi? Vi tänker relativt oprovocerat ungefär så här: vi offrar oss. För hemmet, vars tid det är nu. En vecka till bara, sedan är det någorlunda klart. Eller två. Första veckan i september hägrar som en milstolpe.

Men situationen stressar ändå. Gården är en åker, där maskrosorna frodas. De vänliga nya grannarna erbjuder hjälp. Frun planterar en växt på min sida av gården:
– Det är en förädlad lupin, den blir fin när den fått sprida sig lite.
Och så orkar hon med vårt gemensamma byggprojekt också, det som blev aktuellt när gränstujan revs upp med rötterna:
– Titta här, blir det här staketet fint? Vi tar inte för högt va, vi vill väl fortfarande prata över staketet, hehe.
Och:
– Oroa dig inte. Så där kändes det för oss också när vi flyttade in för ett år sedan. Man trodde att det aldrig skulle bli klart. Men det kommer att bli fint. Plötsligt står allt klart. Och då – då börjar man på ny runda och börjar möblera om! Fniss.

Grannarna är en välsignelse. Är!

Så är också våra lejda män. (Lejda män är ett bra uttryck.) En kväll när jag går ner för trappan, trött av uppackande, då möts jag av ett skinande nytt ekgolv. Det är klart! Jämnt. Varmt färgat av kvällssolen. Och då, mina vänner, gråter den här frun en skvätt av lycka, utan att bry sig om att de karga männen från Turkiet, de som bär ut gammalt skyddspapper, kanske ser.

Det är inte materian i sig. Det är tanken att detta är vårt nya backdrop till framtida människomöten. Aldrig har den varit så fin.

Renoveringen och flytten har slukat oss helt. Medan två lejda män svettas med våra golv, tak och väggar svettas vi med att måla och restaurera möbler. Till och med Billy-hyllorna, som redan senaste flytt skulle med endast tillfälligt. Nu googlar jag “beautiful shades of gray” och hittar nyanser med poetiska namn: November Rain. Raccoon Hollow. Jag skaffar byttan, och sedan står jag en vecka och målar över mellanbrunt fuskträ med dimmig färg, och det blir långt ifrån perfekt, men ändå rätt fint.

Min ateljé (som får tjäna som arbetsrum, bibliotek, klädförvaring och gästrum) har precis fått ett grått stengolv. Golvet har inte torkat än, och golvvärmen får man inte slå på på en vecka. Jag fryser alltså om fötterna när jag ordnar in böcker i billyn. Yllestrumporna är kvar i det gamla hemmet. För att värma min själ ordnar jag böckerna dem enligt färg. Lite som en eloge till bloggvärldens färgordnade bokhyllor.

Barnen ordnar i sina rum i övre våningen. Sonen har fått sitt piano flyttat. Pianot har hundratals melodier inprogrammerade. Bland annat månskenssonaten.

Det letar sig således mjuka toner ner till mamman i stengolvsrummet och sänker frid. Jag tar mig tid att känna på och damma av varje bok. Inte en enda bok som jag inte älskat har fått följa med. Ser man på, Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe (en kakofoni i mänskligt beteende) har ju ett panamablått tyg under sin jacket. En av de vackraste färger som finns, kanske. Jag tar bort pappret. Den här elektiskt turkosblåa ryggen får lysa där i blåzonen. Och om man tar bort skyddspappret också från C S Lewis Utflykt från tyst planet, Vredens tid och Perelandra hamnar de bredvid varandra. I grönzonen. De tre som förändrade mitt sätt att se världen. Kort sagt.

Så håller jag på. Och märker så småningom att Beethoven hakat upp sig däruppe, att den aldrig egentligen kommer längre än ett tiotal takter.

Milda makter.

Är det mitt gossebarn som övar?

Jag vet inte ännu helt säkert. Men nu lyssnar jag med större bräcklighet.

Men visst är det han, min mästare på gehör.