Den där gossen jag pratar om ibland, du vet. Han som gör mig så stolt så ofta så jag spricker on a weekly basis – ja, han. Bland gossar födda 2004 och 2005 blev han utvald till årets kamrat idag i sitt lag, och bar hem sin första lilla pokal.

Jag och farmor hade förberett oss på känslosvall – för årets kamrat är det allra, allra finaste man kan bli, vidhåller vi, så pass ihärdigt att Noah undrar om vi fattat att det handlar om årets kamrat inom fotboll, inte inom universell existens, men det har vi inte. För man kan kan inte skilja dem åt, existens och fotboll. Är man en kamrat på fotbollsplan, en rättvis vän, då är man det också utanför den.

Det tycker jag och farmor.

Men det blir inget känslosvall. Lilla syster blir katastrofalt kissnödig precis när det blir brorsans tur att gå fram och ta emot sin utmärkelse, och vi rusar till toaletten när han tar lagkapten i hand.

—

– Jag behöver din telefon, säger han hemma.
Och så är han försvunnen länge. En dov röst hör jag och följer den – aha, han sitter på en liten rund matta i badrummet, med ryggen till dörren, för att få tala ifred med en vuxen vän. Det ska han få. Men jag hör att det samtalas om ett vitrinskåp.

För två månader sedan var det över. Flytten och renoveringen – i den ordningen. Minns att vi stirrade lite hålögt på varandra när allt var över (magrare än innan!) och försökte fatta: vi bor i ett nytt hus. (Och i nyköpta, tajtare jeans.)

Då är det vännerna, som nu ska packas upp efter månader i förvar. Är ni oskadda? Har vi tappat bort er i flytten? Minns ni oss? Vill ni fortfarande umgås?

Ni finns kvar. Ni vill.

Så börjar den ljuvliga strömmen av besök. Vi bjuder in. Era ord och ögon är så genuint vänliga och lyckliga. Åh, så jag är glad för er skull. Och nog är det här ju annat än den lilla tvåan. Inte för att det var något fel på den lilla tvåan. Så säger ni. Och så tittar ni ut över slätten som vårt bo gränsar till. Tänk att barnen kan gå ut bara sådär, säger ni då, för ni gissar att vi förundras över detsamma varje dag, vi också.

Vi känner oss så lyckönskade, och så älskade.

Ni följer den fina finländska traditionen: när man kommer till ett nytt hem ska man bidra till att det finns bröd och salt. Brödet i alla dess former äter vi upp. Men:
– Oj. Nu har vi salt för flera år framöver!

…..

Barnen har inte bytt skola. Vi kör dem till och från Haga.

På vägen hem stannar vi i mataffären. Jag rabblar isbergssallad–lasagneplattor–köttfärs medan jag famlar efter plånboken i bilen där vi sitter.
– Kom ihåg salt, säger min son och låter sådär saklig och ansvarsfull som så ofta numera.
– Vi har —, börjar jag, men ser då exakt hur busigt flinet i backspegeln är.
– Jag vet mamma. Jag skojar med dig.