Ibland, numera, är tillvaron så idyllisk att en gammal sargad själ som jag inte vet vart jag ska sopa undan cynismen och pessimsismen. Men ett är säkert: det är sällan jag får blåsa dammet av dessa förmågor jag besitter ack så väl.

Och det är ju sjävlklart att det är barnen som skrämt undan det svarta med sina ljusa varelser.

–

Idag satt jag och barnen länge i pysselrummet och tovade – och detta i sig oerhörda är bara introt till min idylliska glimt.

När sonen var klar gick han till köket för att laga middag. Efter en halvtimme ropade han på ett sätt som endast en myndig sjuåring kan:
– Den som vill ha mat ska komma nu.
Vi dröjde – tovning är nästan lite transmeditativt – men fick komma ändå.

På det dukade bordet stod maten. Ingenting saknades – inte ett endaste bestick.

De senaste åren har jag gett upp med att förundras över hur hisnande snabbt barnen förändras. Men nu kom den där känslan igen. Han är så stor! Åh, han är så stor. Hjälp så han är stor.

Syrran var imponerad och åt mest av alla. Mitt inne i portion nummer X stannade hon upp och frågade med vänlig, uppriktig nyfikenhet:
– Alltså, vad skulle det här föreställa för maträtt sa du?
Och han som var du med tanken att hans plättar i andras ögon har ett eget stuk svarade i samma goda anda.
– Plättar.
– Jaha, nickade systern uppskattande och fortsatte sin måltid.