Julfesterna står ju för föräldraskapets oerhörda, ljuvliga fördelar.

Hör jag ett sug efter motsatta stämningar också?

Okej då. Vi kör.

Fotbollsmatch. Utomhus. I mörker. I december. Det regnar vågrätt i blåsten, snöblandat regn. Ungarna på plan har för lite kläder på sig. Själv har man en täckjacka som når till vristerna och en regnponcho från Clas Ohlson, men fryser ändå. Det kokheta teet i termosmuggen värmer inte: så fort man svalt en klunk har man bränt tungan och fryser värre än förr. Tack och lov för gummistövlarna ändå, tänker man, för man står i en välling av lera och konstgräs. Men kylan gör tårna långsamt stela ändå, och man slutar att röra på sig helt.

Visst ser ni mig? Orörlig, håglös, endast den vita plastponchon fladdrar i blåsten.

– Tänk bara på att föra bollen till motståndarnas mål. Nu ska vi vinna, grabbar. Nu ska vi göra mål! säger tränaren, en ung kille, med humor i blicken.

Han vet ju hur det går. Detta är inte det bästa laget.

Och så börjar det.

Vi har en gemensam princip: vi skriker inte åt våra ungar på plan.

Motståndarlagets föräldrar har inte samma princip.
– Päälle vaan! Nyt saa tehdä maaleja! Lisää, lisää, lisää! Vie sitä palloa, vie sitä palloa! Hyvä! Ja lisää saa tehdä!

Två av våra första målvakter släpper paralyserat in alla mål och min son får bli målvakt. Han är rätt bra och släpper in endast vartannat. Det tycker inte lagkamraten räknas som “rätt bra”.
– Varför släpper du in så många mål? väser han.

Så står man där som mamma och huttrar och hatar kylan, mörkret, ställningen, skriket, tillvaron, och samtidigt vet man att av allt det jobbiga är detta det enda som räknas som jobbigt enligt den lille tappre: lagkamraten som väste.

Vid två års ålder infann dig den sirapsdrypande kärleken. Vilken tul att vi hal va-andla, viskade dottern då. Sonen i samma ålder hade sagt jag vill alltid, alltid vara tillsammans med dig. Och vuxna med erfarenhet sa: vänta bara, det där går över. Senast i tonåren. Rått skratt.

Och så lekte syskonen otroligt fint med varandra, och de andra sa: ja, så där är det ända tills det tar slut och de sliter varandra i stycken. Njut medan det varar.

Jag har aldrig förstått det där.

Jag antar att man (på ett opsykologiskt sätt) förbereder varandra på det som komma skall. Mjukar upp fallet. Misstänker man att jag aldrig skulle återhämta mig som förälder alltså? Är det ren omtanke det handlar om?

I själva verket säger man njut medan det varar men menar tvärtom:

Bli inte för bekväm i den där sköna tillvaron.
Tro inte att ditt barn är unikt.
Det är ointelligent att tro att man har det bra.
Man saknar logiskt tänkande om man är för lycklig.
Det vill säga: njut inte.

Men vad vet jag?

På kvällarna när lamporna släckts börjar han mässa ut i luften i sin våningssäng. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.

I flera veckor.

I dag samlas vi i auditoriet på Haga lågstadium uppklädda och med rödmålade naglar. Förväntansfulla inför julfesten.

Jag märker att mikrofonen som konferenciererna talar i inte riktigt räcker till. Känner fjärilar i magen. Hur ska det gå för min värdshusvärd slash berättare, som ska säga så mycket inför flera hundra människor? Jag har förberett honom på allt det andra. Glömmer man bort sina repliker gör det inget. Man tar det på nytt. Man tittar på sufflösen, den sockersöta lärarinnan. Framförallt hålls man lugn. Det finns värre saker än att glömma sina repliker.

Vi har dock glömt att tala om att tala i en mikrofon. Tala nära, andas inte ut i den. Bli inte rädd för sin egen röst i högtalarna, sänk inte rösten. Voj kackeblaj.

Och så blev det som det blev. Så mycket bättre. Hans gebit – hela klassens prestation – var ett hån mot mina rädslor.

Det var min son som började med Det hände sig på den tiden att det utgick ett påbud från kejsar Augustus ljudligt, tydligt och inlevelsefullt som om han aldrig gjort annat än talat i mikrofon. De strålade, de där barnen, varenda en, också klassens minsta tjej som spelade ett gulligt jesusbarn. Självsäkra spelade de upp den första julen för oss utan minsta uppstakning.

Jag reste mig, nästan, upp som vid fotbollsmål.
– Braaa Noooaaaah! Whoooo! ropade jag, nästan.

—

Nästa nervösa fas nalkas. Naomis klass, förskolan, ska framträda med tipp-tapp.

Tror jag.

Vid närmare eftertanke har hon inte yppat med ett endaste ord vad hennes programnummer kommer att vara. Är det tipp-tapp? Nu vet jag plötsligt inte. Allt har handlat om brorsans jultablå.

Men när förskolan i sina tomteluvor ställer sig upp på scen skrattar jag så jag får ont i magen när musiken börjar. De sprattlar igång världens tokigaste motionslek. Min flicka står längst ut till höger och ser ut som en blinkande, röd julstjärna i en dans som bara måste beskrivas som galen.

Är det den där förargliga blinda mammastoltheten som talar igen, eller är inte den här klassen finast av alla? Och min unge rentav den absolut bästa av alla?

Förmodligen inte. Jag vet ju inte, mina ögon stirrar på det ihärdiga lilla flickebarnet längst till höger.

Vilka applåder sexåringarna får.

Föreskoleläraren tycker efteråt att ungarna var otroliga. Klassen som verkligen varit odräglig och bråkig från dag ett på förskolan klarade plötsligt av detta.
– Flickorna har använt all sin fritid till att öva, berättar hon. Alltid när det är fri lek samlas de i biblioteket eller bakom väggen för att öva, öva, öva. När de äldre klasserna såg det här numret på generalrepetitionen tyckte alla att det var det bästa numret. Gissa om de här småttorna sken av stolthet!

– Naomi, varför berättade du inte att ni ska uppträda med en dans? frågar jag och farmor då.
Axelryckning.
– Var det en hemlis? Var det en överraskning? frågar vi vidare.
Axelryckning igen.

Men med en illa dold glimt i ögat.

Det stora litteraturrelaterade sällskapet bjuder årligen sina samarbetsparter på julglögg.

Som jag älskar glöggtillställningen. Drycken man får vid dörren är så spetsig att man blir simmig efter en klunk. Man står sedan och trängs med herrar i slips. Två av varje herre dessutom; glöggen är faktiskt stark. Damerna har grävt fram någonting smått juligt ur garderoben; de blygsammaste har tagit på sig ett halsband med rött hänge, andra har (så att säga) gått hela vägen.

Och så skymtar man sina gamla lärare och professorer från Nordica där i folkvimlet, kanske lite gråare än under studietiden.

Det mest kuriösa är programmet. Dessa litteraturnördar av rang bjuder så generöst på sig själva på scen. De har grävt i sina arkiv efter folkloristiska skatter och framför julsånger som ingen hört förut. (Eller vad vet jag. Kanske ni sjunger Julträdet är monterat därhemma.) De modigaste sjunger solo och slår på dov trumma. Den med allra största mått av självdistans plinkar på en triangel. Det växlar från blygsamt och stapplande till riktigt pampigt, och hela tiden är det en genuin, hemtrevlig stämning.

Vete sjutton om inte denna glöggtillställning är (liksom Coca-Cola-reklam, men på ett trevligare sätt) juligare än själva julen.

Jag kollar igenom mina utkast. Här är ett inlägg från sommaren jag glömt att publicera. (Gör andra så här månntro? Skriver långt och glömmer att lägga upp?)
___

På bilden köar Noah med höga förväntningar.

Jag borde kanske avslöja att hans förväntningar gick i kras. Tänk att en sjuåring kan tycka att Picassoutställningen i Ateneum var bättre än Picassomuseet i Malaga. Jag kände mig paff och kunde inte förstå. Men visst. I Helsingfors gjorde mörkret och punktbelysningen utställningen mer mystisk, här badade allt i avslöjande ljus.

Jag och Naomi var nöjdast. Utbudet var litet men gott. Videoinstallationen där Picasso själv målar med vitt på en glasskiva mot kameran var charmig och hypnotisk. Det är underbart att följa en penna som ritar, och invänta sekunden man förstår vad bilden kommer att föreställa. Flamingo! Nakna bröst! Vi tjejer fick slita varandra därifrån.

Och så såg vi denna viga kvinna.

Efter en glass på gatan återhämtade sig även sonen. I någon dag framöver ritade han oerhört vackra streckteckningar med vassa näsor, skevt perspektiv och stora ikonögon.
– De här är lite abstrakta, sa han blygt.

Lokalvårdaden i barnens skola blir så glad när han skymtar min gosse. De vinkar åt varandra när de ses. Han är från Västafrika från ett område där man faktiskt talar behjälplig wolof.
Idag pratade jag med honom på engelska.
– Jag blev så förvånad när din pojke hälsade på mig då för länge sedan. Jag ville ju fråga honom hur han kan prata wolof men han kan inte så bra finska, va?
– Nej tyvärr, inte än, du har rätt.
– Så jag frågade hans vänner. Har han kanske haft nån kompis på dagis eller nåt som talar wolof? Men ingen visste. Inte förrän långt senare träffade jag pappan, för pojken kom dragande med honom till mig, och då förstod jag hur allt hänger ihop.

Jag skrattade så mycket. Det var en förvirring jag verkligen kunde leva mig in i.

Vi pratade omkring ämnet. Jag bekände att min man dessutom är afrikan till sitt sätt att se på klockan, och jag är inte sådan.
– And it is very difficult for me.
– Aaa, he prefers the African way. So, he says he will come at five, and he comes at seven.
– Yes! vrålade jag nästan, för till och med kastet med två timmar blev rätt.

Det där med tiden är verkligen very difficult for me.

Visst tänker ni er en starkt afrikansk engelska förresten? Det han sa härnäst blir allra bäst med just den melodin. Han sa med eftertryck:
– Ooo, he might be white on the outside, but on the inside he is African.

Det kändes högtidligt och oerhört fint.

Sinitähti i Södra Haga.

Det är väldigt mycket kaurismäkirealism över stället. Borde man inte kultförklara det?

För priset av en stor latte på Annegatan får du en stadig frukost på café blåstjärnan. Du tänker kanske croissant med marmelad. Små tyska korvar och fluffig äggröra. Sinitähti fnyser: kontinentala pretentioner! Riktiga män ska faktiskt klara sig på denna frukost fram till lunch.

Är du en riktig man men fortfarande lite vilsen i rollen följer nu ett how-to.

Gå in och smäll en femma på disken.

I gengäld får du en fullastad bricka. Du får en kopp kaffe av den finska, bittra sorten. Ett kokt ägg. En stor fralla fylld med grönsaker, skinka och ost. Ett glas apelsinjuice. Den tanige mannen vore mätt i detta skede, men inte du. Därför har du dessutom en ångande, överfull gröttallrik under nosen och du ställs inför valet: smörklick, saftsås eller mjölk till? Med dessa låga priser måste du välja ett. Inte ta två.

Jag brukar följa med männen ibland (min man och andra pappor – aldrig mammor – som droppat av barn till Haga lågstadium) och begrunda det faktum att det sällan tar längre än tio minuter att trycka i sig allt detta.

Själv knaprar jag på en ugnsvarm karrr-jalanpiirakka (0, 90 €) och sväljer den med kaffet som svider i magen.

Finsk exotik, säger jag uppfriskat och nöjt.

Jag stod vid Luckan-luckan och sneglade på tjejerna som satt vid servicepunkten bredvid. Mitt ärende dröjde lite, så jag lyssnade på deras samtal som var av den öppna inbjudande typen; det var okej att lyssna och visa att man lyssnar.

- Vahh! Har du aldrig hört dem? Deras julskiva kom ut precis.
- Nä.
- Du måste skaffa skivan.
- Jåå.
- Eller skaffa barn först.
– Heh. Jåå.

Ah. Den där alligatorn. Jag som hängt på inspelningar denna höst ville tourettesropa ut att samma trevliga, sanslöst begåvade män nu gjort en rad musikvideor och att min son spelar söt lillebror på tre av dem. Och att den första visas på mellandagarna på FST. Och att han lillebrodern alltså är min son. Och att jag är hans mor. Och att han är på teve. Att modern är jag, och sonen är han. Och eventuellt hade jag upprepat det en gång till. Min son.

Jag borrar ner fötterna i golvet, biter ihop läpparna, kväver ett hnnnnnng och övertygar mig själv slutligen om att man inte inflikar dylikt, man lägger inte anspråk på en sådan nyhet, och inte ens i vår lilla östsvenska kontext utnämner man det till en nyhet.

Men bloggen är naturligtvis ett undantag, en lagom liten viskning.

Min son! På teve!

(O om det bara finge vara den sista delen.)

Jag har ju redan avslöjat att bilen går sönder i del två, så vi börjar där.

Bilen pajade i Åggelby i går morse. Jag meddelade den söta, tålmodiga lärarinnan med en viss uppgivenhet istället för pinsamhet, för detta började bli ohållbart. Vi råkade i och för sig vara rätt nära en hållplats, och en av bussarna tog oss raka vägen till Haga, men mitt hjärta krossades till mos när jag såg min son än en gång ta sig in i klassrummet senare än alla andra, helt oskyldig till förseningen, som denna gång gick på en dryg halvtimme.

Bilen stod kvar i Åggelby hela dagen. Det var kylarsystemet som gick sönder. Symptomen kan vi: kupén var fortfarande iskall trots lång uppvärmning, det rykte lite smått där kring motorhuven och temparaturvisaren pekade rakt uppåt mot det hetaste röda.

—

Kvällen innan tänkte vi att vi måste räkna med en extra halvtimme på morgonen för att få loss bilen. Det har nämligen snöat och sedan frusit till. Vi är ju lite ovana vid en tillvaro utan varmt garage. Rättare sagt ordentligt bortskämda med varma, skrapfria åkdon.

På morgonen gjorde mannen flera lov ut till bilen. När klockan började närma sig tiden för avgång gav han upp. Det var inte det att bilen inte skulle ha startat. Det var dörren som inte gick upp, inte ens med låsolja. Jag tyckte att klockan var för mycket för språnglopp ner till stora vägen och bussen, så jag gjorde vad en dotter till en bilmekaniker gör. Böjde knä vid bilen och blåste varm luft mot låset med munnen. Guldkanten med detta: ingen såg, för vi bor ju granne till en åker.

När bildörren gick upp startade jag motorn och lät tomgångsavgaserna besludla gården i tio minuter medan jag skrapade, högg och hackade loss is och snö. Värmefläkten blåste för fullt inne i kupén. Mina läppar smakade av Lukkosula och knäna var våta.

Familjen tumlade in i bilen och min man rivstartade. Sikten var noll, för alla fönster var immiga och isiga, och fläkten blåste ut enbart kalluft.

Vid varje korsning kollade vi extra noga åt alla håll. Är den där skuggan en buske eller en människa på väg över gatan?

– Vems dörr är öppen? frågade min man sedan, eftersom varningslampan lyste. I exakt samma stund skrek Naomi, för hennes dörr åkte upp. Flickan kastade sig efter och famlade efter dörrhandtaget. Hon lyckas stänga till. Men låsspärren var frusen. Det gick inte att stänga dörren, den gick upp efter varje försök att smälla igen. Hon höll i dörren med vita knogar för att den inte skulle åka upp igen i kurvorna.

Tänk dig en katastroffilm där pappan i familjen försöker hålla i dörren emot orkanen. Vi talar om samma slags bestämd råstyrka min dotter uppvisade (den starkaste i världen).

Hon hann inte avsluta sin frukost; det låg en halväten smörgås i famnen i denna scen.

Jag förbarmade mig förstås. Tog ett kliv till baksätet, klämde in mig mellan barnens upphöjda säten. Jag höll i dörren, hon åt.

Och ungefär vid denna tidpunkt – under orkankampen, lite innan kylaren gick sönder – infann sig för första gången drömmen om en ny bil.

Vår första gemensamma bil hade vi inte bett om – men det var gammelmorfar vid ålder 88 som bestämde sig för att sluta köra. “Det bländar ibland om man kör mot solen”, tyckte han, och gav bilen till oss som en gåva.

Vi hade den i flera år. Den funkade som en klocka. Sedan tog sig vandaler in i bilen och rev loss allt man kunde få loss, och familjens svåger tog den till sitt garage. Det var en för fin bil för att skrotas, tyckte han, en BMW från 1986 med sammanlagt tre ägare och endast 80 000 i mätaren.

Sedan tyckte min gamle far sig behöva en bil med dragkrok. Den gamla skulle man inte få något för, sa han. Han körde den resolut ombord på Finlandsfärjan och ända hem till oss. –”Var så goda! En bil måste man ha.” Inte heller denna hade vi bett om. Men senast i och med flytten till landet* tyckte vi att den var bra att ha.

Toyota Carinan från 1997 har visat sig vara en betydligt svårare livskamrat än dess föregångare. Den går helt enkelt sönder mitt i körningen.

Som igår. Coming up: del två.

—-
* Vik. Väjer man för traktorer, känner man lukten av gödsel, skvallrar man med grannen och ser man höbalar genom minst ett fönster bor man väl på landet?

Efter en höst av fruktansvärd bloggvanskötsel (denna kvinna har studerat vid sidan av jobbet hela hösten, ser du) scrollar jag nu neråt och funderar på vad jag borde berätta som är osagt.

Årets kamrat, ja.

Det blev osagt att hans vänner är av en exceptionellt fin sort.

Efter att han visat upp sin pokal i skolan blev det inte som du tror. Antalet avundsjuka och missunnsamma kommentarer var – noll.

Och antalet uppmuntrande och vänliga kommentarer däremot, det stack hål på mina föreställningar om människans onda natur.
– Du är på riktigt en bra kamrat.
– Jag tycker du var rätt typ att vinna det där priset.
– Jag skulle rösta dig till bästa kamrat på nytt och på nytt om det skulle finnas en omröstning.

Det där priset tog fram endast gott hos vännerna – lagkamraterna, dessutom – som precis lika bra hade kunnat få det, och som hoppats på en första pokal lika mycket som han.

Är det inte ärligt talat väldigt svårt för oss vuxna att handskas med vänners framgång ibland?

Men dessa killar sa – och säger – spontant enbart vänliga ting. Att min son vann priset berättar något om honom, men betydligt mer om hans vänner.

När han var en baby var det nödvändigt för mig att sjunga och prata i ett. Det fanns många nonsensramsor jag drog. Min egen favorit trallades rytmiskt och löd så här:

Nu ska mamma fixa och laga
därför ska babyn int’ trixa och klaga.

Han var av den sorten som absolut aldrig någonsin, ever fick läggas ner, inte ens för att sova.

Nu känns det lite som ombytta roller. Jag är den stressade, den som trixar och klagar. Han den lugna, smarta, fyndiga. Den som skapar frid. Den som resonerar.

Så ska det inte vara.

Jag blickar framåt. År 2012 ska jag få vardagen att funka. Jag ska bli den lugna, smarta, fyndiga mamman för mina båda igen.