– Sinä näytät kyllä sellaiselta pojalta joka pystyy vaikka mihin! tyckte den nya lärarinnan och tittade vänligt och nyfiket in i min lilla gosses ögon (vartav det ena, av en is- och fotbollsrelaterad olyckshändelse är blått just nu).

Där inne bor en hjälte. Ser man ju.

Hon tog till sin svenska och sa, att det inte gör någonting fast man inte kan finska helt perfekt. Man kan säkert andra språk.
– Do you speak English?
– Yes. A little.
– Et français?
– Oui.
– Très bien! fnissade hon förtjust och fortsatte: alla lärare kan lite svenska fast vi ibland tänker: oj hjälp, vart tog alla orden vägen som jag skulle behöva! Så du kan när som helst fråga när du inte förstår.

Hon måste ha varit synsk, denna nya lärarinna, för det här precis vad min son behövde för att komma över skammen.

Lektionen började, och vi följde med när eleverna gjorde grupparbete. De googlade fakta om hästar (och andra djur på h) på sina iPads. Och sedan skrev de ner sina trivia. Hevonen syö heinää.

Meningar som hästen äter hö får en onekligen att känna sig trygg och grundad vart man sig i världen vänder.

Men timmarna tickar nu, ikväll måste vi bestämma oss, och vi vet inte.

Pampasslätten lyser i soluppgångens alla färger.

Och säkerhetskontrollen på Vasa flygplats avleder uppmärksamheten från det orimligt lilla propellerplanet på ett effektivt sätt.

- Du har int na parfyym? frågar han när han klämmer på min väska.
- Va?
- Parfyym. Na smink, na smetona.
- Jahaa. Nää, int na smetona, säger jag.

Och så smakar jag på ordet smetona när jag stapplar upp för fem metalliska trappsteg in i universums minsta passagerarplan.

Min man fyllde precis 40.

For the first time in history fick han inte kaffe på sängen.

Jag klarar nämligen inte av espressomaskinen.

Och nu tänker den fräcka läsaren att jag är oteknisk.

Den fräcka läsaren kommer snart mjukna.

Så här är det:

Mjölkskummandet är bara ett sorgligt preludium. Jag knäpper på den metaliska jätten som tronar på diskbänken och trycker sedan på ångknappen. Jag väntar tills indikatorlampan slocknat. Det betyder att det nu finns kokhett vatten inuti, vilket ju behövs för ånga. Jag vrider således på kranen så att vattnet rinner ut ur ångpipen, och väntar tills det kommer ut ånga istället. Jag för mjölken till pipen – och vips, ångan tryter innan mjölken är vare sig varm eller skummad. Hur jag än gör.

Än värre är själva kaffetillagningen.

Om kaffet som pressas ut genom mynningen inte håller exakt rätt hastighet blir kaffet beskt eller vattnigt.

Om kaffet inte är ordentligt packat blir smaken aningen fadd. Alltså tar jag i med stämpeln och tänker: för fosterlandet!

Om själva espressobehållaren (den med skaft som man vrider fast den med, den som gör baristorna muskulösa) inte blir tillräckligt hårt åtdragen blir kaffet vattnigt. Om man tar det säkra före det osäkra och drar åt för hårt blir kaffet förstört också då.

Alltså är en miniliten baristavåg inblandad. Koppen ska ställas på vågen, vågen nollställas. Kaffe ska påfyllas i exakt 25 sekunder. Om kaffet väger mer eller mindre än exakt 25 gram har jag missat med ovanstående moment, eller så är bönorna för fint eller för grovt malda (mal på nytt!), skaftet jag valt fel (välj på nytt! finns tre olika) eller så har jag helt enkelt tänkt en missmodig tanke. För kära läsare, så är det: denna espressomaskin är som ett vilddjur. Den erkänner inte min auktoritet om den vädrar skräck i luften.

För min man tog det en avighet att tämja detta vilddjur. Det tog timmar och dagar och månader av kaffesurfande och fedexade reservdelar innan vi kom så här långt. Nu när espresson hemma hos oss är perfekt svart med ett tjockt lager med crema ovanpå har han makat undan arbetsplatsens Nespressomaskin (visserligen ett tamdjur) och (något generat) dammat av Moccamastern.
– Bryggkaffe är så enkelt. Och det blir så stora koppar, bekänner han.

Den mjuknade läsaren tycker kanske ändå lite synd om fyrtioåringen. Det är inte nödvändigt – uppsjungen blev han ändå. Med apelsinjuice. Sedan lagade han perfekt kaffe åt sig själv och sin fru, tog en klunk, och påbörjade sitt femte levnadsdecennium med nyvunnet mod.

Boken låg i brevlådan när jag kom hem. Två timmar senare hade jag läst ut den.

Jag antog att Felicia kanske tyckt att mamman varit för sträng. Sådär som barn alltid tycker. Eller att ensamleken inte passade hennes personlighet. Att det var stressigt att följa ett schema. På den nivån.

Jag var inte beredd på detta. Att barnen låg inlagda på sjukhus på grund av undernäring i flera månader. Att barnen – flocken! – fick klara sig utan vuxna i flera dagar i sträck, när mamman bara försvann. Att Anna faktiskt var stupfull och krälade med blodiga knän på gräsmattan medan hon egentligen lärde tre spädbarn sova hela natten. Att hon inte ens dolde sina flaskor som normala alkoholister gör. Och de där vidriga männen, som kletade ner flickorna med sin närvaro.

Rummet gungar när jag läser ut sista sidan.

Jag går ner efter Barnaboken och börjar läsa i den. Den känns patologiskt lögnaktig nu.

Folk tycker att Felicia borde sitta tyst med sin ångest och hålla hämnden flr sig själv. Jag är däremot tacksam över boken. Nu har vi två extrema versioner – vi kan säkert själva komma fram till en nyanserad version av sanningen.

Jag har bevakat och sedermera klickat hem Felicia försvann. Jag väntar nu otåligt på att den ska landa hemma i brevlådan.

Boken kommer att gå åt som smör. Alla vi som någonsin haft ångest eller tvivel kastar oss över boken med en enda tanke på hjärtat: snälla säg att det inte gör någonting att det inte gick till hos oss som hos Anna Wahlgren.

Det handlar förstås om Anna Wahlgrens dotters bok. Dottern som växte upp med självaste uppfostringsgurun som mamma. Tusen gånger har jag tänkt: vet man hur barnen blev? Var är barnen i dag? Hur mår de? Och snart, så fort boken landat, vet jag hur ett av barnen mår.

I själva verket vet jag redan. Jag har läst Pia Ingströms HBL-recension och några Sverigesvenska artiklar och det är tydligt att ett av barnen inte mått bra.

När jag lusläste Barnaboken när jag hade min första, storögda baby i famnen greps jag en och annan gång av någonting som liknade panik. Jag lärde mig snabbt att hoppa över allt det skuldbeläggande, och ta ut allt det som kändes relevant. Och när jag lånade ut boken till andra mammor sa jag: här, den hjälper, men stryk allt som känns irrelevant och skuldbeläggande.

Relevant var ju det där med att barnets gråt på kvällen i mörkret är ingenting annat än en fråga: är det verkligen tryggt för mig att somna? Min man (det var bara han som orkade) lyckades övertyga barnen om att det är ok, att ingen varg (Annas uttryck) kommer och tar dem, och hela familjen sover som en stock sedan år ett. Det är säkert tiotusentals svenska barn som sover gott tack vare Anna Wahlgren.

Relevant var också det där med delaktigheten. Familjen är en flock. Ingen tjänar; alla deltar. Och nu steker pojken plättar åt flocken, han som fick vifta med diskborsten år noll. Tack vare Anna Wahlgren.

Lite relevant var det också att barnen behöver isolering och ensamhet ibland för att kunna koncentrera sig riktigt ordentligt. Ensamleken (som det hette) gjorde vi inte till en fast programpunkt, men definitivt till en återkommande vana. Barnet fick pyssla och läsa för sig självt och upptäcka den där underbara känslan av fridfull koncentration.

Och där slutar influenserna.

Länge försökte jag övertyga mig själv om att jag är en bra mamma fast jag inte är Anna Wahlgren. Så kom dotterns bok, och redan innan jag ens läst den känner jag: Klart jag är.

Bild på Felicia från Gomorron / svt.se

Tre- och fyravåningshusen i Haga byggdes ju under femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Av en händelse läser jag årsredovisningar som har år på nacken, och som innehåller gamla bilder från Haga. I slutet av femtiotalet låg det en äng där var Haga torg ligger nu. Huset jag och min man bodde i var nybyggt, och utsikten var lantlig åt alla håll. De närmaste husen var trävillor. Det är lätt hänt att man tänker: åh, idyll. Tänk om man hade bott där på den tiden.

Å andra sidan är Vik i samma skede just nu. Allt är nybyggt. Förutom ladugårdarna, stallen och andra lantliga byggnader som bevarat bara för charmens och historians skull.

Jag antar att alla bostadshus är byggda på 2000-talet. Rör man sig ute en söndag kväll är det lätt hänt att man känner sig precis som en av de där onaturligt lyckliga människorna i en akritektskiss. Inplacerad i en miljö som inte finns. Jag går på en gata som är ren, längs ett hus som är klotterfritt, bland nyresta lyktstolpar, i en miljö som människan inte tagit till sig än.

Det är mörkt och dött.

Kändes nybyggda Haga lika ödsligt och syntetiskt för sextio år sedan?

Inne i Filmtown lyser det. Det är lika folktomt som på gatan, och kvinnan vid kassan svabbar golvet med såpa när jag lämnar in mina filmer. Också hon känns inklistrad. Dömd att svabba golvet i den ödsliga miljön. Det ser meningslöst ut, olidligt isolerat och ensamt.

Känslan den söndagkvällen är inte helt olik stämningen i Roy Anderssons världar.

Medan när jag försöker övertala min sexåring att komma hem från eftis känner jag hur den springer ner från hjässan till nacken. Varelsen i mitt hår.

Jag sliter av mig hästsvansen och sätter mig ner för att skaka hårdamm i famnen på mig. Krafsar i hårbottnen, river. Det faller avbrutna hårstrån, men inga löss.
– Kom uuut!

Andra föräldrar som ska hämta sina barn närmar sig längs korridoren. Det negativa med vuxna är att de till skillnad från barn sällan stannar för att stirra och sedan fråga:
– Vad håller du på med?
Istället går de diskret förbi utan att ge mig chansen att förklara mig. Istället minns de kanske tiden då tjejer grep tag i sitt permanentade hår vid tinningarna och slamprufsade det i världshistorens allra första musikvideor. Och så tänker de kanske: sidu, hon slamprufsar sig här på förskolans skambänk. Nåväl. Live and let live.

Hemma minns jag gästen i min hårman. Då hämtar jag luskammen, den vi köpte i Paris, och går igenom svallet över handfatet. Det tar en evighet. Och sedan böjer jag mig ner över handfatet och håller utkik. Löss – lärde jag mig i Paris – ser ut som små silverfiskar, ibland lite svartare, ibland lite gulare, men mitt öga fångar ingenting som rör sig. Jag måste ha inbillat mig.

Min känsla är besvikelse. Jag älskar att döda löss.

—

Samma kväll sitter jag och skriver om luskammen och varelsen och slamprufset, och då kommer Noah och läser över min axel i väntan på LasseMajas detektivbyrå. Efter en minut exploderar han i skratt.
– Men mamma! Inte kan du ju blogga om dina löss!
Han skrattar lite till och mumlar till slut:
– Vem skulle nu vilja läsa om det där.

—

Det vete katten. Och nu har jag en bokdate med Lasse, Maja och Noah – à demain.

Det är lite roligt, mitt utseende. Mina sneda ögon och min platta profil är förvirrande. En gång teaterviskade en liten tjej till sin mamma: onko tuo kiinalainen, är hon kines? Medan vuxna skådat mig i sömmarna och ansett att jag måste vara halvjapan, minst.

Häromdagen knackade det på dörren där vi bor. Ett gäng med pojkar i tio-tolvårsåldern sprang bort och gömde sig.

– Hade killarna något ärende, eller? frågade jag lite slött.
– Nej, det var bara en busknackning, svarade en röst i tujabusken informativt.

Nutidens tröga busungar, tänkte jag uppgivet. Ni skulle behöva en lektion i detta. Inte ska man ju svara på en sådan fråga! Och aldrig busknacka när det är nysnö på marken. Jag skulle kunna spåra er på nolltid. Och du i brokig munkjacka, göm dig för allt i världen inte under en lyktstolpe. Det lyser ju om dig. Och du, hur många steg från min dörr har du gömt dig egentligen? Två?

Jag kände mig halt sur, halvt road, ända tills en av pojkarna glömde bort sitt bus medan jag stod kvar i dörren. Han kom nyfiket ett par steg närmare och ropade till de andra:
– Hei, onko se joku japanilainen vai?

Då betackade jag mig för bestirrningen och stängde dörren.

Det har aldrig slagit mig förr, men innebär detta att människor från Japan (slash Kina) i detta land får höra att de är japaner (slash kineser) varje dag, när jag, som egentligen ser allmänt finnplufsig ut, får höra det rätt ofta ändå?

Det är ett uppfostringssamtal jag inte trodde behövdes.

Kära barn. Du behöver inte tala om japanen (kinesen) att den ser japansk (kinesisk) ut. Den vet det.

Och när vi nu är inne på asiatiska drag: mina barn som inte märkt att de ärvt mina ögon sitter och drar den där ramsan, ni vet: mamma kines, pappa japan… stackars lilla barn. Och så drar de i sina ögonvrår utan att inse att det skulle funka gott utan. Vad sjutton är det för en dum ramsa förresten? Den har överlevt i minst trettio år.

Plötsligt bjöd barnen på ännu en överraskning. De förvandlades till friskusar av det slag man endast möter på Facebook. Sådana som går hem på eftermiddagen bara för att lämna av sig väskan utan att egentligen alls gå in. Sådana som mumlar någonting om att utnyttja ljuset innan solen går ner medan de byter om till sportkläder i tamburen. “Sprang femton kilometer i motvind. Uppfriskande och härligt!” läser vi andra, lata människor sedan på Facebook. Vi suckar lite uppgivet där vi sitter krumryggiga vid datorn.

Våra barn springer naturligtvis inte i motvind, ej heller är de aktiva inom sociala media.

Men våra barn byter om till pjäxor. Skidspåret börjar vid trappan, och det är de som arbetat upp det.

När jag en kväll såg på snöspåren på vår trappa, och på skidorna och stavarna som stod uppställda mot väggen, då tänkte jag så här:
– Att bo här känns som semester.