Fransk luskam

Medan när jag försöker övertala min sexåring att komma hem från eftis känner jag hur den springer ner från hjässan till nacken. Varelsen i mitt hår.

Jag sliter av mig hästsvansen och sätter mig ner för att skaka hårdamm i famnen på mig. Krafsar i hårbottnen, river. Det faller avbrutna hårstrån, men inga löss.
– Kom uuut!

Andra föräldrar som ska hämta sina barn närmar sig längs korridoren. Det negativa med vuxna är att de till skillnad från barn sällan stannar för att stirra och sedan fråga:
– Vad håller du på med?
Istället går de diskret förbi utan att ge mig chansen att förklara mig. Istället minns de kanske tiden då tjejer grep tag i sitt permanentade hår vid tinningarna och slamprufsade det i världshistorens allra första musikvideor. Och så tänker de kanske: sidu, hon slamprufsar sig här på förskolans skambänk. Nåväl. Live and let live.

Hemma minns jag gästen i min hårman. Då hämtar jag luskammen, den vi köpte i Paris, och går igenom svallet över handfatet. Det tar en evighet. Och sedan böjer jag mig ner över handfatet och håller utkik. Löss – lärde jag mig i Paris – ser ut som små silverfiskar, ibland lite svartare, ibland lite gulare, men mitt öga fångar ingenting som rör sig. Jag måste ha inbillat mig.

Min känsla är besvikelse. Jag älskar att döda löss.

—

Samma kväll sitter jag och skriver om luskammen och varelsen och slamprufset, och då kommer Noah och läser över min axel i väntan på LasseMajas detektivbyrå. Efter en minut exploderar han i skratt.
– Men mamma! Inte kan du ju blogga om dina löss!
Han skrattar lite till och mumlar till slut:
– Vem skulle nu vilja läsa om det där.

—

Det vete katten. Och nu har jag en bokdate med Lasse, Maja och Noah – à demain.