I väntan på Adlibris

Jag har bevakat och sedermera klickat hem Felicia försvann. Jag väntar nu otåligt på att den ska landa hemma i brevlådan.

Boken kommer att gå åt som smör. Alla vi som någonsin haft ångest eller tvivel kastar oss över boken med en enda tanke på hjärtat: snälla säg att det inte gör någonting att det inte gick till hos oss som hos Anna Wahlgren.

Det handlar förstås om Anna Wahlgrens dotters bok. Dottern som växte upp med självaste uppfostringsgurun som mamma. Tusen gånger har jag tänkt: vet man hur barnen blev? Var är barnen i dag? Hur mår de? Och snart, så fort boken landat, vet jag hur ett av barnen mår.

I själva verket vet jag redan. Jag har läst Pia Ingströms HBL-recension och några Sverigesvenska artiklar och det är tydligt att ett av barnen inte mått bra.

När jag lusläste Barnaboken när jag hade min första, storögda baby i famnen greps jag en och annan gång av någonting som liknade panik. Jag lärde mig snabbt att hoppa över allt det skuldbeläggande, och ta ut allt det som kändes relevant. Och när jag lånade ut boken till andra mammor sa jag: här, den hjälper, men stryk allt som känns irrelevant och skuldbeläggande.

Relevant var ju det där med att barnets gråt på kvällen i mörkret är ingenting annat än en fråga: är det verkligen tryggt för mig att somna? Min man (det var bara han som orkade) lyckades övertyga barnen om att det är ok, att ingen varg (Annas uttryck) kommer och tar dem, och hela familjen sover som en stock sedan år ett. Det är säkert tiotusentals svenska barn som sover gott tack vare Anna Wahlgren.

Relevant var också det där med delaktigheten. Familjen är en flock. Ingen tjänar; alla deltar. Och nu steker pojken plättar åt flocken, han som fick vifta med diskborsten år noll. Tack vare Anna Wahlgren.

Lite relevant var det också att barnen behöver isolering och ensamhet ibland för att kunna koncentrera sig riktigt ordentligt. Ensamleken (som det hette) gjorde vi inte till en fast programpunkt, men definitivt till en återkommande vana. Barnet fick pyssla och läsa för sig självt och upptäcka den där underbara känslan av fridfull koncentration.

Och där slutar influenserna.

Länge försökte jag övertyga mig själv om att jag är en bra mamma fast jag inte är Anna Wahlgren. Så kom dotterns bok, och redan innan jag ens läst den känner jag: Klart jag är.

Bild på Felicia från Gomorron / svt.se