Spökstad

Tre- och fyravåningshusen i Haga byggdes ju under femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Av en händelse läser jag årsredovisningar som har år på nacken, och som innehåller gamla bilder från Haga. I slutet av femtiotalet låg det en äng där var Haga torg ligger nu. Huset jag och min man bodde i var nybyggt, och utsikten var lantlig åt alla håll. De närmaste husen var trävillor. Det är lätt hänt att man tänker: åh, idyll. Tänk om man hade bott där på den tiden.

Å andra sidan är Vik i samma skede just nu. Allt är nybyggt. Förutom ladugårdarna, stallen och andra lantliga byggnader som bevarat bara för charmens och historians skull.

Jag antar att alla bostadshus är byggda på 2000-talet. Rör man sig ute en söndag kväll är det lätt hänt att man känner sig precis som en av de där onaturligt lyckliga människorna i en akritektskiss. Inplacerad i en miljö som inte finns. Jag går på en gata som är ren, längs ett hus som är klotterfritt, bland nyresta lyktstolpar, i en miljö som människan inte tagit till sig än.

Det är mörkt och dött.

Kändes nybyggda Haga lika ödsligt och syntetiskt för sextio år sedan?

Inne i Filmtown lyser det. Det är lika folktomt som på gatan, och kvinnan vid kassan svabbar golvet med såpa när jag lämnar in mina filmer. Också hon känns inklistrad. Dömd att svabba golvet i den ödsliga miljön. Det ser meningslöst ut, olidligt isolerat och ensamt.

Känslan den söndagkvällen är inte helt olik stämningen i Roy Anderssons världar.