… stackars lilla barn.

Det är lite roligt, mitt utseende. Mina sneda ögon och min platta profil är förvirrande. En gång teaterviskade en liten tjej till sin mamma: onko tuo kiinalainen, är hon kines? Medan vuxna skådat mig i sömmarna och ansett att jag måste vara halvjapan, minst.

Häromdagen knackade det på dörren där vi bor. Ett gäng med pojkar i tio-tolvårsåldern sprang bort och gömde sig.

– Hade killarna något ärende, eller? frågade jag lite slött.
– Nej, det var bara en busknackning, svarade en röst i tujabusken informativt.

Nutidens tröga busungar, tänkte jag uppgivet. Ni skulle behöva en lektion i detta. Inte ska man ju svara på en sådan fråga! Och aldrig busknacka när det är nysnö på marken. Jag skulle kunna spåra er på nolltid. Och du i brokig munkjacka, göm dig för allt i världen inte under en lyktstolpe. Det lyser ju om dig. Och du, hur många steg från min dörr har du gömt dig egentligen? Två?

Jag kände mig halt sur, halvt road, ända tills en av pojkarna glömde bort sitt bus medan jag stod kvar i dörren. Han kom nyfiket ett par steg närmare och ropade till de andra:
– Hei, onko se joku japanilainen vai?

Då betackade jag mig för bestirrningen och stängde dörren.

Det har aldrig slagit mig förr, men innebär detta att människor från Japan (slash Kina) i detta land får höra att de är japaner (slash kineser) varje dag, när jag, som egentligen ser allmänt finnplufsig ut, får höra det rätt ofta ändå?

Det är ett uppfostringssamtal jag inte trodde behövdes.

Kära barn. Du behöver inte tala om japanen (kinesen) att den ser japansk (kinesisk) ut. Den vet det.

Och när vi nu är inne på asiatiska drag: mina barn som inte märkt att de ärvt mina ögon sitter och drar den där ramsan, ni vet: mamma kines, pappa japan… stackars lilla barn. Och så drar de i sina ögonvrår utan att inse att det skulle funka gott utan. Vad sjutton är det för en dum ramsa förresten? Den har överlevt i minst trettio år.